Shenet
Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Salt - Historia

En salt historia


Må saltets ocean, honungens ocean, vinets ocean, ghees ocean, yoghurtens ocean, mjölkens ocean och vattnets ocean bestänka dig med sina heliga flöden!
(Hinduiskt mantra, ur Jack Santa Maria: Indisk vegetarisk kokbok, 1977)
Bofast salt Någon gång vid istidens slut för 13.000 år sedan började människor bli bofasta. Därmed blev de också beroende av salt eftersom fast boplats kräver att man kan lagra föda. Ännu större blev behovet några tusen år senare när människorna började hålla djur, för tamboskap måste ges salt av människan och det i rätt stora mängder. Salt måste också tillföras i människans föda eftersom kött förlorar det mesta av sitt salt när det kokas. Nomadiserande jägarfolk behöver inget extra salt eftersom de får i sig vad de behöver från rått kött och blod. Dagens masaier i Östafrika lever t. ex. fortfarande utan extra salt.
Gallien Historiker har spekulerat mycket i varför kelterna plötsligt behövde så mycket salt på järnåldern (700-400-tal f. Kr.). En av gissningarna är att klimatförändringar ledde till ändrad diet. Ett är man ense om: Den europeiska järnålderskulturen hade aldrig kunnat expandera som den gjorde utan saltfyndigheterna i Alperna. Där bröt kelterna salt i stor skala i saltbrott i bergen. Romarnas namn på dem, galler, kommer av det grekiska och egyptiska ordet hal = salt.
Rom Den första stora vägen till Rom fanns före staden själv - via Salaria, den 18 km långa Saltvägen från Tiberns saltvattensbassänger till hamnstaden Ostia. I takt med erövringarna tog romarna över etruskers, kelters och andra folks saltfyndigheter så att alla kända utvinningsmetoder så småningom fanns inom imperiets gränser. Bergssalt bröts i gruvor, stäppsalt skrapades från marken, sjösalt avdunstades, havssalt kokades ur havs- och strandväxter.
Något saltmonopol utkrävde Rom aldrig kring staden eller i imperiet men en del prisregleringar förekom, den första redan 506 f. Kr.
Romarna visste att mer än kött och fisk kunde saltas in: När Karthago besegrades 146 f. Kr. jämnades staden med marken och salt plöjdes ner i jorden för att inget någonsin skulle kunna växa och leva där igen. Det var gammal kunskap. "Han slog staden neder och strödde salt däruppå..." berättas det om redan i Gamla Testamentet.
Havssalt

Den småskaliga vardagsmetoden i Italien var att koka havsvatten i lerkrukor tills det bildades saltblock i krukorna som sedan slogs sönder. Det grova havssalt som användes i hela Medelhavsområdet till insaltning av fisk och kött utvanns i saliner, saltdammar: Man fyllde en damm med saltvatten och lät det dunsta av i solen; efter ungefär ett år var dammen torr och saltet kunde plockas upp. Metoden är belagd till 600 f. Kr. och beskrevs av Hippokrates på 400-talet f. Kr. (havsvatten) och århundradet därpå av Aristoteles (salta källor). Någon gång mellan 500- och 800-talet uppfanns den utvinningsmetod som fortfarande är den vanliga: Man lägger flera grunda saliner i rad efter varandra och leder det allt saltare vattnet vidare från salin till salin. Processen går fortare än med en enda damm eftersom vatten avdunstar snabbare ju saltare det är.

Bergssalt Efter romarrikets sammanbrott på 400-talet övergavs många saltgruvor. Brytning kom igång igen först på 600-talet. Fram till 1300-talet var arbetet i dem bokstavligt talat ett slavgöra. Senare skickade man krigsfångar till saltgruvorna. Straffdömda kunde få fängelsestraff omvandlat till halva tiden i saltgruva. Få överlevde längre än två år.
Idag är många nerlagda saltgruvor i Mellaneuropa - Tyskland, Ungern, Polen - omvandlade till turistattraktioner. Sevärda är de underjordiska kyrkorna - med exceptionellt god aukustik - som byggdes för gruvarbetare som vistades veckor i sträck under jord. Så många nöjen fanns inte, så gruvorna är också fyllda av prydnader och hela möblemang utkarvade i salt. Det tål att sittas på; så länge det är torrt lär salt stå emot tryck dubbelt så bra som tegel.
Italien Venedigs kryddhandel började med salt redan på 500-talet. Under storhetstiden på 13-1500-talen bestod en tredjedel till hälften av republikens båtlaster av salt, resten var kryddor och spannmål. Kontrollen var hård. Engelsmannen Locke som besökte Venedig 1553 varnades: Blev man fast på väg ut ur staden med salt på sig kunde man anklagas för att försöka sälja det. Straffet var att mista ena örat.
Handlarna i Venedig fick sitt salt från hela Medelhavsområdet och köparna förband sig att inte köpa av andra under en viss tid. Vid behov hölls priset uppe genom att tillgången minskades, som när Kretas alla saltgruvor förstördes på 1200-talet. Handelsmonopol var så effektivt att man har gissat på inspiration från Kina. Kanske tog man tips från Marco Polo, som hörde till en av Venedigs ledande handelsfamiljer och tillbringade över 20 år hos Kublai khan?
Kina Ett märkligt samband mellan Euopa och Asien upptäcktes på 1990-talet: Blonda, keltiskt klädda män och kvinnor begravda längs Sidenvägen i södra Kina ett par årtusenden f. Kr, alla väl bevarade i salt. Varför? Vad gjorde de där? Ingen vet.
Som i Rom fanns alla sorters salt också i det kinesiska riket. I norr där det krigades om salt i årtusenden kunde man vid saltsjön Yuncheng plocka upp saltet rent från marken, vilket har gjorts sedan åtminstone 6000 f. Kr. Urkokning ur havsvatten beskrevs 800 f. Kr. och betraktades redan då som en gammal metod. Runt år 100 borrade man i salta källor efter gas och saltvatten som sedan dunstades in.
Både framställning och handel kontrollerades av statsmakterna, som finaniserade bl. a. stora delar av kinesiska muren med saltskatter. Världens första kända saltskatt är kinesisk (2000 f. Kr.) liksom det första saltmonopolet (600-talet f. Kr.). De kejserliga myndigheterna satte ett normalpris, köpte upp överskottet, lagrade det och sålde till normalpris i tider av brist. Under T'ang-dynastin (618-907) kom hälften av den kinesiska statens inkomster av salt, i mitten av 1200-talet enligt Marco Polos siffror en tredjedel.
Mynt av salt På 1200-talet berättar Marco Polo om landskapet Kaindu väster om Tibet, som nyligen hade lagts under Kublai khan:
 
Det finns i detta land saltkällor, ur vilka beredes salt genom att vattnet kokas i pannor. Sedan det kokat en timmes tid blir det till ett slags deg som formas till kakor, betingande ett pris av två denarer stycket. Dessa är flata på den undre och kupiga på den övre sidan. De läggs på heta tegel vid en eld för att torka och bli hårda. På dessa mynt trycks kejsarens stämpel, och de får inte tillverkas av någon annan än dennes egna tjänstemän. Åttio stycken gäller en guldsaggio. Men då de av köpmännen förs till invånarna bland bergen eller till andra mindre besökta platser får dessa för sextio, femtio, ja fyrtio sådana saltkakor en saggio, allteftersom de finner invånarna mindre civilerade, mer avlägsna från städerna och mer vana att stanna på samma ort, ty köpmännen räknar ut att människor i sådana förhållanden inte alltid kan få avsättning för sitt guld, sin mysk och sina övriga varor. Och även detta höga pris godtages gärna av dessa folk som samlar guldsand ur floderna såsom redan är omtalat.
Köpmännen reser på samma sätt genom bergstrakterna och andra delar av Tibet som vi talat om, där saltmynten också är gångbara. Deras vinst är avsevärd då dessa lantbor använder saltet till sin föda och betraktar det som oundgängligen nödvändigt, medan folket i städerna till samma ändamål endast brukar avbrutna stycken och sedan sätter kakorna i omlopp som mynt.
Yeng Shang Det gamla skrivtecknet yan för salt, använt fram till ca 200 f. Kr, är en bild av saltlaken, verktygen för saltutvinning och en kejserlig tjänsteman. Tjänsterna som skatteindrivare gick i arv och bedrevs som privata saltfirmor, Yeng Shang. Familjernas fantastiska rikedomar kom från mer än simpla mutor. Saltskatten beräknades inte på produktion eller konsumtion utan på transport. Därigenom kom saltfirmorna som ett slags maffiafamiljer att styra kommunikationerna både militärt och ekonomiskt i stora geografiska områden. Kinesisk folklore är full av smugglarhjältar som överlistar Yeng Shang. När kejsardömet föll 1912 beräknades att hälften av allt salt som konsumerades i Kina var smuggelgods. 80 % var havssalt, resten källsalt.
Japan Japans fuktiga klimat passar dåligt för saltframställning så man har fått förlita sig på import. Efter Meiji-restaurationen 1868 började man tänka i andra banor och 1905 lagstiftades om statligt saltmonopol. Tillverkningen förlades till södra Japan och en särskild myndighet fick i uppgift att sätta priser och förhindra import. Än idag är Japan självförsörjande på salt, åtminstone officiellt och teoretiskt. Konsumtionen är stor eftersom många livsmedel konserveras med salt.
Indien

För hinduer är salt ett av världens sju grundämnen och delas ut som sakrament - se t. ex. mantrat som inleder denna sida. Havssalts utvinns lätt och föredras sedan gammalt; 75 % av dagens indiska salt kommer från Gyarat på västkusten. I norra Indien och i Pakistan finns de väldiga saltbergen som bröts redan när Alexander den store kom dit på 300-talet f. Kr.
Under det brittiska styret sköttes saltutvinningen av East India Company som etablerat sig i landet på 1630-talet. Två århundraden senare styrde kompaniet halva riket och den andra halvan indirekt genom lokala småkungar. Korruptionen var så utbredd och till slut så politiskt riskabel att brittiska kronan måste ta över styret 1857 och göra Indien till en formell koloni.

Saltmarschen Redan 1804 förbjöd samma krona all "privat", d.v.s. icke brittisk framställning och handel med salt på Indiens östkust. Därmed blev befolkningen i stora områden utan lagligt levebröd. Periodvis framställdes inget salt alls i Indien eftersom importerat Liverpoolsalt var billigare. Sådan förblev situationen fram till den berömda Saltmarschen längs västkusten 1930. Den började med Gandhi i spetsen för 28 män och avslutades 25 dagar och 40 mil senare med tusentals deltagare. För många fortsatte marschen in i fängelse - för Gandhi som demonstrativt böjde sig ner och plockade upp salt från marken, för 100.000-tals människor som återupptog utvinningen och för folk i hela Indien som började sälja salt öppet. Redan året därpå måste engelsmännen tillåta kustbor att utvinna salt, 1946 att ge saltutvinningen fri och 1947 hela landet.
Nässköljning Nässköljning med saltvatten för att förebygga förkylning - "en tusenårig österländsk tradition" enligt försäljare av nässköljare - uppfanns inte bara av indiska yogis, det vet var och en som sett vad skärgårdsgubbar kan göra med havsvatten... En svensk apotekare på 1920-talet berättar:
 
En av allmogen ofta nyttjad metod att häva särskilt kronisk snuva är att varje morgon och kväll i näsan uppdraga vatten vari upplösts en smula koksalt.
Egypten

Egyptiernas totala beroende av Nilens årstidsbundna översvämningar tvingade fram många metoder att bevara livsmedel. De viktigaste var saltning och torkning. Enligt en del historiker saltade egyptierna in kött, fisk och ägg t.o.m. tidigare än kineserna, som åtminstone 2000 f. Kr. saltade in fisk till den sås som föregick dagens sojasås. I Nildeltat kunde saltet plockas direkt från marken under torrperioderna, vid Medelhavskusten dunstades det in i dammar. Dessutom importerades stora mängder salt från afrikanska grannar och från öarna i Medelhavet

Soda Inte bara rent koksalt utan också många andra sorters salter importerades. Det viktigaste var netjry, så kallat efter utvinningsorten Natrum nordväst om dagens Kairo, där det skrapades från flodbädden under torrperioderna. Det var en nativ soda bestående av natriumkarbonat (soda, natron), natriumbikarbonat (bakpulver) och lite natriumklorid (koksalt). Denna blandning menade egyptierna hade skänkts till dem av gudarna och det av ett särskilt skäl: Det var med netjry de balsamerade sina döda. Kroppen lades i saltlake och fylldes sedan med asfalt (jordbeck), hartser (balsamterpentin av barrträd, mastix från mastixträdet, frankincense, styrax) och växtdelar - frön av anis och bockhornsklöver, blad av mejram och timjan, för att bara ta några exempel. Man började med inhemska växter och hartser och ökade importen av mer exotiska vartefter årtusendena gick. Netjry användes också medicinskt. Bland Ebers-papyrusens recept (1550 f. Kr.) förekommer det i två former, vit (egentligen grå) och röd (rosa).
Soda var inte unikt för Egypten. Det användes i hela Medelhavsområdet och Mellanöstern till allt möjligt från bönkokning till allrengöring och så gör man fortfarande världen runt. Egyptiernas färdiga blandning är t. ex. ett utmärkt badsalt. Namnet på soda - natron, bildat av netjry - är ett av de få ord gammalegyptiskan skänkt europeiska språk.
Afrika Salter var länge en av Nordafrikas viktigaste handelsvaror. Från Marocko i väster och österut i hela Sahara utvanns lokala sorter och blandades till efter köparnas önskemål. Alexander den store fick se brytningen i Libyska öknen när han tog omvägen till Ammons tempel på 300-talet f. Kr. Folk som var med på expeditionen har berättat:
 
Det bryts även naturligt salt på denna plats. En del av detta forslar några av Ammons präster till Egypten. Ty när de beger sig dit packar de det i korgar flätade av palmblad och tar det med sig som gåva till kungen eller någon annan. Saltet är grovkornigt - en del korn är över tre fingrar [ca 6 cm] i diameter - och klart som kristall. Egyptierna och andra som inte är försumliga i sin religionsutövning använder detta salt vid sina offerceremonier, då de menar att detta är renare än havssalt.
  Vad som räknas som rent är relativt. När européer började handla med afrikanskt salt på 1900-talet förskräcktes de när de fick se lokalbefolkningarna blanda deras noggrant renade koksalt med andra salter till nya "orena" blandningar som användes både i mat och till annat. "Orent" salt föredras fortfarande på sina håll för smakens skull.
Hus av salt Många har berättat om afrikanska hus gjorda helt av salt; den förste var Plinius runt år 70. 1352 reste Ibn Batuta genom Sahara och såg saltstaden Taghaza, komplett med bostadshus och moské. På 1800-talet när européer kom dit stod husen övergivna. Så flott och glittrande som det låter var det inte ens i sin glans dagar. Taghaza beboddes av slavar som lämnats kvar som fångar i öknen för att utvinna salt och för sin överlevnad var helt beroende av mat och vatten utifrån. Marken var täckt med salt. Det fanns helt enkelt inget annat än salt att bygga av eller ens titta på.
Döda havet Ungefär likadant var det kring Döda havet, kantat av saltavlagringar och av romarna kallat Asfaltssjön eftersom asfalt bildades naturligt i den. I Jeriko en mil norr om Döda havet handlade man med salt redan för 10.000 år sedan. I söder bröt man fram till 1990-talet salt ur saltberget Sodom. Detta är troligen 1 Moseboks berömda Sodom, där Lots hustru blev till en saltstod därför att hon i saknad och medkänsla vände sig om och tittade på de förstörda städerna Sodom och Gomorra.
Osalt salt En svårbegriplig liknelse med salt finns i Bergspredikan. Jesus säger:
 
Ni är jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed ska man då ge det sälta igen? Till inget annat duger det än till att kastas ut och trampas ner av människorna.
  Det blir begripligt när man får veta hur Döda havssaltet gjordes och användes: Man tog helt enkelt en näve från marken och lade blandningen av salt och sand i en tygpåse. Påsen fick koka med i maten tills saltet hade lakats ur - saltet hade mist sin sälta och resterna kunde kastas på marken igen.
Sovjetunionen

En saltsjö skapad helt av människohand är Aralsjön norr om Iran och Afghanistan. Förr var den världens fjärde största insjö, stor som tio Bohuslän. Sitt vatten fick den av floderna Syr-Darja och Amu-Darja som också bevattnade mytomspunna städer som Samarkand och Buchara. Redan på 1550-talet varnade en genomresande engelsman för att trakten skulle bli vildmark om bönderna fortsatte att konstbevattna markerna. På 1920-talet ökades takten tusenfalt när Sovjetunionen började dämma upp floderna i jätteområden i Uzbekistan och Kazakstan. Det väldiga konstbevattningsprojektet ledde till målet; Sovjetunionen blev 1937 självförsörjande på bomull och kunde börja exportera. Priset: Halva Aralsjön torkade ut. Idag återstår mindre än en tiondel. Fisket är nerlagt eftersom alla de 24 fisksorterna är utdöda. Knappt något annat än konstbevattnad bomull växer mil efter mil. Djuren har försvunnit och bland människorna som bor kvar grasserar lungsjukdomar och cancer. Kvar är en öken av sand, koksalt, glaubersalt och bekämpningsmedel.

Amerika Navajo, pueblo, hopi, zuni och azteker hade alla saltgudinnor. Aztekernas Vixtociatl krävde på sedvanligt aztekiskt vis människooffer. I stadskulturer som inka och maya utvanns saltet med samma metoder som i Europa och det var bara för spanjorerna att ta över hanteringen.
För jägarkulturerna i Nordamerika var salt däremot en nyhet som kom med nybyggarna. Holländare, fransmän och engelsmän i Amerika hade länge stora problem med bristen på salt. Det behövdes inte bara till fisk och kött utan också till den viktiga exportvaran pälsar. Man tvingades importera Liverpoolsalt, vilket gjorde den engelska handelsblockaden på 1770-talet mycket kännbar. Först i slutet av 1700-talet kom en ordentlig salttillverkning i gång i Nordamerika. Den började i Cape Cod (Torskudden) där saltet behövdes för att salta in fisk. Salt Lake City i Utah grundades först 1847. Hit förlades stora slakterier, lika saltkonsumerande som fiskindustrin.
Frankrike De kinesiska uppfinningarna saltskatt (avgifter till staten för produktion, handel eller transport) och statligt saltmonopol (priser satta av staten) blev vanliga i Europa på medeltiden, särskilt i Tyskland där det ju fanns mycket salt att beskatta. Både beskattning och statsmonopol fanns kvar i flera europeiska länder in på 1900-talet.
I Frankrike började beskattningen 1340. La gabelle växte genom århundradena till ett byråkratiskt monster med landet indelat i sju skatteområden, vart och ett med olika taxor för tillverkning, grossist- och detaljhandel. 1784 kunde det lagstadgade kilopriset på salt vara allt mellan 0,65 till 12,50 sous på olika franska orter. Systemet var likt det kinesiska; uppbörden arrenderades ut till privata indrivare som låg i ständigt krig med saltsmugglarligor och hatades av alla. Avskyn mot skatten och dess indrivare spelade sin roll i revolutionen 1789 och försvann med den. Inkomsten var dock för god för att kunna undvaras i ett land i krig och 1804 återinfördes den av Napoleon, i rimligare form, och avskaffades helt först 1945.
Norden Till nordiska självhushåll - de flesta fram till 1800-talet - köptes få saker: Kryddor, salt, salt sill och torkad fisk. På 1800-talet tillkom socker, kaffe, tobak och snus. Varorna köptes på de lagstadgade marknaderna; handelsbodar blev tillåtna på den svenska landsbygden först 1846. Den absolut nödvändigaste av dessa varor var salt. Det gick åt väldiga mängder eftersom salt inte bara var en krydda utan också det främsta konserveringsmedlet för kött och fisk.
Enligt Olaus Magnus på 1550-talet framställdes salt i Norden bara i Norge, där kustbönderna kokade ur havsvattnet i järnkittlar. På 17-1800-talen fanns t.o.m. ett saltverk nära Tönsberg som fick fram så mycket att man kunde exportera. För svear och götar var det mödan värt bara i krigstider; det normala var importerat salt. Norrlänningarna led av "en olidlig saltbrist" enligt Olaus Magnus, som berättar hur hans bror ärkebiskopen Johannes Magnus ömkade sig över dem 1525:

Olaus Magnus (1555):
Nordisk saltkokning
Han inköpte då på egen bekostnad och utdelade överallt redskap i tillräcklig mängd, samt lät på de förnämsta platserna meddela dem bland befolkningen han därtill fann lämpligast undervisning i yrkesmässig saltberedning, grundad på sakkunnighet, som inhämtats av sakkunniga. Så skulle folket hädanefter för all framtid obehindrat och med ringa möda kunna komma i åtnjutande av saltets omistliga goda, från vad håll ofred än månde hota. ...
Men några köpmän i huvudstaden Stockholm, vilka drog vinst av denna inbringande hantering, stämplade med hemligt örontassel, deras omättliga girighet avgick slutligen med segern, och så grusades plötsligt till obotlig skada för det allmänna en inrättning som med sådan klok omtanke, faderlig välvilja och utmärkt frikostighet i renaste uppsåt åvägabragts till allmän båtnad. Och de upproriska lutherska kättarnas avund...
Sverige

I sin upprördhet i landsflykten glömmer Olaus Magnus alldeles bort att berätta vidare om hur det gick med saltframställningen. Så många möjligheter fanns inte. En enda saltkälla har hittats i Sverige, i Torpa vid Lilla Edet, saltöknar saknas helt och bergssaltet tar slut i Danmark. Bara längs västkusten är havet tillräckligt salt men solen och värmen för svaga för avdunstning. Andra metoder har prövats, särskilt i Bohuslän på 16- och 1700-talen när sillen gick till. Villiga köpare fanns i det katolska Europa där insaltad fisk åts under fastedagarna, som periodvis kunde vara hälften av årets dagar. Allt som krävdes var salt. Uppfinnare och entrepenörer fick privilegier på nya utvinningssätt, t. ex. med "solens metod" 1670 och ur en sötvattenkälla med "en märkelig sälta" 1741, men försvinner sedan ur historien. Återstod traktens två gamla metoder; kokning ur saltrika växter eller havsvatten.
• Kokning ur tång
Tången kokades till aska som sedan lakades ur till "svartsalt" (ej att förväxla med soda). Svartsalt kokades till husbehov i Stockholms och Bohusläns skärgårdar på 1600-talet och dög till matlagning men inte till insaltning. Arbetet sköttes av gamlingar - Esaias Tegnér beskriver en sådan gammal saltsjudare i Frithiofs saga på 1820-talet:

 
Jag red i forna dagar så glad på drakens rygg. Han hade starka vingar och flög så glad och trygg.
Nu ligger han förlamad och frusen jämte land. Själv är jag gammal vorden, och bränner salt på strand.
 

• Kokning ur havsvatten
Också detta var en gammal husbehovsmetod, belagd i Halland redan på 1100-talet. Linnélärjungen Pehr Kalm såg den i trakterna kring Uddevalla och Strömstad sommaren 1742. En tunna salt (150-160 liter) kunde säljas för 9 daler kopparmynt, ungefär vad en halv tunna korn eller ett halvt får kostade.
På 1720-talet anlades ett par saltsjuderier i större skala i Bohuslän. Saltet blev minst lika bra som franskt enligt ett intyg från landshövdingen, "helt fint och vitt samt till styrkan gott". Det fanns en hake: Till varje tunna salt gick det åt en liten lastbilslast ved, 23 kubikmeter. Nästan allt vad Bohuslän hade av skog ödelades på ett par årtionden. Redan 1741 ställdes som villkor för nya privilegier att man använde torv och stenkol som bränsle. Kokningen fortsatte så länge importsalt var dyrt men lades ner så fort det blev billigt, bl. a. genom att statsmakterna gjorde salt tullfritt i Bohuslän.
Ett storslaget misslyckande i saltbranschen var den västindiska ön Saint-Barthélemy som Gustav III fått i gåva av Ludvig XVI 1784, eller köpt, buden är olika. Planen var att utvinna och handla med salt i stor kolonial stil. Det visade sig vara en ytterst dålig affär och ön såldes tillbaka till Frankrike ett århundrade senare.

Lübecksalt
Lünebergersalt

Nej, svenskarna köpte det mesta av sitt salt. Fram till 1500-talet fördes det in i landet med skepp från Hansan, ett förbund av nordtyska handlare som under 13-1400-talen var Nordeuropas motsvarighet till Venedig. Det hade gjort slut på sjöröveriet i Östersjön, lagt beslag på havet för sig självt och normerat priser och varukvaliteter i Norden, Baltikum och Ryssland. Skeppen levererade ett salt som kallades Lübecksalt efter utförselhamnen och Lünebergersalt efter produktionsorten utanför Hamburg. Utvinningen pågick i tusen år fram till 1980 och förvandlade en väldig skog till dagens Lünebergerhed. Än idag lär det sitta en skylt på stadshuset i Lüneberg: "Förbipasserande! Här kan ni se de jordiska resterna av den gris som blev odödlig genom upptäckten av saltkällan i Lüneberg."
Dödsstöten för Hansan kom 1532 när holländska skepp tilltvingade sig fri passage till Östersjön. Under de två följande århundradena kom så gott som allt salt till Sverige med holländska skepp.

Baysalt

 

Slutet på den holländska eran blev 1724 års produktplakat som förbjöd utländska skepp att införa annat än sitt eget lands produkter till Sverige. Det satte stopp för de holländska skeppens tyska salt och ledde till att svenska skepp istället började föra in baysalt från Medelhavet. En viktig och beräknad föjd var att saltpriserna sjönk.
1700-talet ut importerade Sverige så gott som enbart baysalt, ett grovt franskt och portugisiskt havssalt från Biscayabukten. Det var orent men billigt och användes mycket i Medelhavsområdet till insaltning av fisk. I svensk exportstill utgjorde det en tredjedel av volymen, i fet fisk som lax ännu mer. I fisk för eget bruk kunde man nöja sig med en femtedel och fick därför ofta äta den rutten.

 

Liverpoolsalt Under Napoleonkrigen 1803-1815 blev det svårt att upprätthålla normala handelsvägar. Baysalt från Medelhavet fick överges till förmån för Liverpoolsalt från England, som Sverige hade goda förbindelser med. Importen fortsatte och ökade efter kriget. Först under 1900-talet ersattes det återigen delvis av medelhavssalt.
På de brittiska öarna hade man i äldsta tid framställt salt genom att kasta saltlake över brinnande risknippen och skrapa av saltet när elden slocknat och vattnet dunstat. Detta fann Julius Caesar vara en bedrövligt primitiv metod när han kom till öarna 55 f. Kr. och gav order om att lära ut konsten att koka ur saltvatten i pannor. Britterna tog upp metoden bara med tvekan och på 1500-talet måste Elizabeth I skicka folk till Tyskland för att lära sig konsten en gång till. Därmed kom saltproduktion i gång på allvar i England, saltskatt blev en god inkomstkälla för staten i ett par århundraden och saltsmuggling ett vanligt brott.
Det engelska saltet, känt som Liverpoolsalt efter utskeppningshamnen, var ett bergssalt som kokades ur vatten från borrade saltvattenkällor i Cheshire. Så gjorde man med vatten ur ytliga källor redan när romarna kom dit omkring 50 f. Kr. och trakten kryllar av ortnamn på wich = saltkälla. Tillverkningen blev storskalig på 1800-talet när kol började användas som bränsle. I vissa delar av Cheshire var jordytan genomborrad som en schweizerost av borrhål och tusentals bostadshus rasade ner genom den tunna skorpan genom åren. Ingen styrande brydde sig eftersom saltet var en stor exportartikel. 1890 var 90 % av saltet som konsumerades i England av inhemsk tillverkning.
Priset på salt

• 1328: Vid gravölet för den heliga Birgittas far, Sveriges rikaste man, gick det enligt bevarade räkenskaper åt 10 pund salt till priset av 5 öre, motsvarande 30 dagsverken. Hela kryddräkningen gick på 175 öre, motsvarande 1.050 dagsverken eller priset för 7-11 arbetshästar.
• 1570-tal: 40 kilo salt kostade en svensk dagsverkeslön, något bönderna klagade över hos Erik XIV.
• 1700-talets mitt: 17 kilo salt kostade en gruvarbetares dagslön.

Farmakopéernas salt 1) Salt: De svenska apoteken förde havssalt och liknande oraffinerade typer av salt fram till 1869 års upplaga, som stod utan salt.
2) Natriumklorid: Upplagan därpå 1901 upptog den kemiskt rena formen natriumklorid, som idag är upptagen i den europeiska farmakopén och i farmakopéer i hela världen.

Salt i myt och magi

Hur världen blev till Völuspa i Äldre Eddan berättar: Före världen fanns bara ett väldigt svalg, Ginnungagap. En sydlig vind började smälta isen och det bildades moln. Ur molnens värme och fukt föddes jätten Ymer och hans ko Audhumbla, som levde av att slicka i sig salt som kom upp till jordytan när isen smälte. Vartefter Audhumbla slickade visade sig en människa: Första dagen håret, andra dagen huvudet, tredje dagen hela mannen. Och mannen var Bure, den förste guden, vars söner Oden, Vile och Ve dräpte Ymer. Och av Ymers blod gjorde de vatten, av köttet jord, av benen berg, av håret skog och av huvudskålen satte de upp himlen.
Offrat salt

På Madagaskar lär ordet salt också betyda helighet men regelrätta saltgudar verkar ha funnits bara i Kina och Sydamerika. Desto vanligare har det varit att se salt som gudarnas föda. Så var det hos babylonierna, de första boskapshållarna. Homeros på 700-talet f. Kr. kallar salt ett gudomligt ämne och även Platon några århundraden senare menar att det är särskilt kärt för gudarna. Egyptier, greker, etrusker och romare kallade till sig gudarna genom saltoffer och i Japan gör man det fortfarande inom shinto. Germanernas gudar lyssnade mest och bäst i närheten av salt. Allra bäst var att åkalla dem från saltgruvor, som det ju fanns gott om germanernas trakter.
Att salt måste ingå i offren till Gud påpekas på många ställen i Gamla Testamentet - "I allt ditt offer ska du offra salt..." Särskilt att köttoffren måste saltas inpräntas. Det är ett intressant faktum med tanke på att de tidiga hebréerna levde nomadliv och bör ha fått sitt saltbehov tillgodosett av rått djurblod; tidiga nomadfolk verkar ha gett blod och salt liknande egenskaper och t.o.m. sett dem som utbytbara. I slutet av nomadtiden när hebréerna på ökenvandringen från Egypten får receptet på offerrökelse av Gud, betonas rökelseblandningens renhet: den är "salt, ren, helig". Här har saltet blivit det optimalt rena med förmåga att rena allt det kommer i kontakt med.

Förbjudet salt Salt bevarar liv genom att konservera. Över hela världen har det förknippats med liv och kraft och i förlängningen potens och fruktsamhet. Redan i det forntida Egypten avstod därför präster som levde celibat från salt. I Indien på 600-talet beskriver sexualrådgivningsboken Kamasutra hur nygifta i tre dygn efter bröllopet ska sova på golvet och avstå från sex och från mat som innehåller salt och alkalier (andra salter än koksalt). Från Nordamerika i väster till Borneo i öster har man och hustru avstått från sex och salt efter mannens nedläggning av en fiende. I fallet Borneo handlar det om huvudjägare - kanske behövdes saltet ursprungligen till insaltning av skallen...? Ett liknande förbud berättas det om från Mexiko: När huichol-männen ger sig i väg för att hämta hem årsransonen helig och berusande kaktus får kvinnorna inte äta salt förrän männen är hemma igen.
Invigningen av japanska schamaner, kvinnliga som manliga, föregås av veckor och månader av fysiska prövningar. Hit hör olika dachi, förbud mot att äta vissa livsmedel, varierande med trakt och typ av schamanism - det kan gälla kött, fisk, sädesslag, varm mat, grönsaker eller annat. Shio-dachi, avståendet från salt, iakttas dock alltid, och förekommer i otaliga berättelser om fromma asketer sedan åtminstone tusen år. Uppgivandet av kött går tillbaka till shinto och buddhism, sädesslag till taoism men källan till shio-dachi har inte kunnat spåras av vare sig religionsforskare eller antropologer.
Edsvuret salt Över hela världen betyder salt bevaring och varaktighet och i förlängningen av det trohet. I Rom kallades en förälskad man salax = i saltat tillstånd; hängiven och trogen. En gammal rysk sed är att brudgummen ger sin blivande hustru salt. Hinduer, judar och muslimer beseglar överenskommelser med salt. I Gamla Testamentet talas om "saltförbundet", förpliktelsen till trofasthet mellan Gud och hans folk, och i Nya Testamentet är lärjungarna "jordens salt". Idag kanske man associerar till livets krydda, men då och där var salt ett enkelt sätt att illustrera det som är beständigt och oförstörbart.
I det medeltida Europa var vin, vatten, bröd och salt "de fyra näringsmedlen" som användes i ritualer, t. ex. då nya medlemmar svors in i hantverksskrån. Även i Sverige gick man förr ed genom att dela ett saltat bröd eller lite salt och vatten. Kyrkan - som dock bidragit så mycket till att sprida tron på saltets helighet - kunde ännu i början av 1700-talet ta emot anmälningar om hjon som ägnat sig åt "signeri och svärjande på salt och bröd".

Vänskapligt salt

 

Från Finland till arabvärlden välkomnar man gäster och nya grannar med salt, ofta tillsammans med bröd (medan att låna sin granne saltdäremot är att be om osämja). Att "äta någons salt" betyder att vara någons vän eller tjänare, att "äta palatsets salt" att vara i tjänst hos kungen eller någon annan mäktig. I en saga i Tusen och en natt bryter sig en tjuv in i ett hus och samlar ihop säckvis med stöldgods. Så råkar han smaka på en bit salt i mörkret. Genast avbryter han rofferiet, för man kan ju inte bestjäla en man vars salt man har ätit, eller hur. Ännu större roll får seden i berättelsen om Ali Baba och de 40 rövarna: Som gäst hos Ali Baba avslöjar sig rövarhövdingen genom att tacka nej till den saltade mat han bjuds på - därmed skulle han ju bli bunden av vänskaps- och trohetsed till Ali Baba. Redan Aristoteles tipsar om detta sätt att testa någons lojalitet.

Bordssalt


Leonardo da Vinci (1498): Nattvarden (detalj)

Att bjuda till ett bord utan saltkar var i årtusenden helt otänkbart i Europa och västra Asien. Redan i Rom var man petnoga med hur karet ställdes fram. I England blev gästens placering i förhållande till saltkaret en social markör och uttrycken för det är fortfarande levande i engelska språket. Det man eftersträvade var att bli "placed above the salt", mellan saltkaret och värden, medan "below the salt" inte var något att skryta med.
Att välta saltkaret eller på annat sätt spilla ut saltet har i hela Europa varit ett hemskt varsel om kommande olyckor, särskilt för den som saltet föll mot - se t. ex. målningen Nattvarden där Leonardo da Vinci låter Judas göra just det när han sträcker sig efter penningpåsen. Redan på 500-talet f. Kr. påpekar Pytagoras det illavarslande i att spilla salt på bordet. Därmed faller nog en av hypoteserna om vidskepelsen, att den skulle ha sitt ursprung i djuroffren i Rom. Djurets huvud beströddes med mjöl och salt och det ansågs vara ett mycket dåligt omen om blandningen gled av huvudet.
Det har också varit noga med hur man tar sitt salt: med tre fingrar, inte mer. Ortodoxa judar - för vilka bara grovt havssalt eller mineralsalt är kosher - vidrör än idag saltet bara med två, långfinger och ringfinger. Den som använder lillfingret kommer att drabbas av fattigdom, pekfingret gör en till mördare och tar man saltet med tummen kommer barnen att dö.
Dopsalt Det romerska bruket att skydda nyfödda mot faror genom att lägga några saltkorn på läppar eller tunga övertogs av den kristna kyrkan. Barn döptes i två steg: först en djävulsutdrivning, sedan en återfödelse i kyrkans hägn. Utdrivningen skedde i kyrkans vapenhus. Prästen lade salt i barnets mun, i Sverige med orden:
 
Jag besvärjer dig, saltets väsende i den allsmäktige Faderns namn ... att du i den heliga Treenighetens namn bliver ett hälsosamt sakrament till den ondes fördrivande. Därför bedja vi dig Herre vår Gud, att du helgande helgar och välsignande välsignar detta saltets väsende, att det för alla som anamma det må bliva en fullkommen läkedom, som förblir i deras inälvor, i vår Herres Jesu Kristi namn.
  Först efter detta kunde barnet föras in i kyrkorummet där det sänktes i vigt vatten och smordes. I Frankrike ingick utdrivningen i dopet fram till 1408. Saltar barnets läppar gör man fortfarande vid katolska dop.
Salt blev så förknippat med beskydd och dop i Europa att när olyckliga mödrar för inte så länge sedan måste sätta ut sina nyfödda barn på trappor och liknande, lade de en nypa salt i korgen för att visa att barnet var odöpt. Spår av seden finns kvar i Tyskland och Nederländerna där man strör salt i det nyfödda barnets kläder eller på dess tunga eller lägger en liten påse salt i vaggan. I Grekland och Armenien saltgnider man på sina håll fortfarande hela barnet så som det berättas om i Gamla Testamentet:
 
Och vid din födelse gick det till så: När du föddes, skar ingen av din navelsträng, och du blev inte rentvagen med vatten, inte heller ingniden med salt och lindad...
  Ofta fanns det ett saltkar bredvid vigvattnet i kyrkan. När man kom in doppade man fingrarna först i vattnet och sedan i saltet och berörde därefter läppar och tunga.
Språkligt salt

Centraleuropa är nerlusat med städer och byar med namn på Salz, Hall och Halle, som alla betyder salt och visar att man brutit salt på orten. Den anglosaxiska ändelsen wich skvallrar på samma sätt om gruvor eller annan saltindustri i England.
Det flesta europeiska språk har fått sitt ord för salt från latinets sal = salt. Latinet fick det i sin tur från ett forngrekiskt ord för hav, en betydelse som salt kan ha också i de fornnordiska språken. Härifrån kommer många vardagsord. Romerska soldater kunde få ut lönen i salt och därav bildades ordet för soldatlön, salarium = saltpengar, som i sin tur har gett ord som sold, soldat och engelska salary = lön. Maträtter som salsa och salami har fått sina namn efter salt.
Till de stående uttrycken hör attiskt salt och franskans un bon mot sale = ett salt ord, båda med betydelsen kvick och älskvärd satir, en saltad replik som både behagar och svider. Atenarna ansågs vara särskilt bra på sådana och på romersk tid var salt en symbol för litterär kvicket. På många språk säger man om fadda och uddlösa texter att de saknar salt. En saltad eller pepprad räkning däremot är lite väl stark. En italienska kan lika gärna kallas salt som söt. En svensk "salt böna", som i Ulf Peder Olrogs 50-talskuplett "Saltaste bönan i stan", är en käck och orädd flicka. En odugling är å andra sidan inte "värd sitt salt". Att något "ligger i salt" syftar på saltets konserverande förmåga - synden eller brottet kommer inte att glömmas bort; det ligger bevarat i salt och kommer att få sitt straff förr eller senare. Att påminna om det är kanske är att "strö salt i såren" - lägga till ytterligare smärta till det som redan gör ont.

Med en nypa salt Det bevingade ordet "med en nypa salt" kommer från Plinius, som i sin naturhistoria runt år 70 ger många recept på motgifter. Alla ska tillagas eller intas addito salis grano = tillsatt ett korn salt. I forntid, antik tid och långt därefter var saltet en viktig del av själva receptet men senare blev frasen också ett uttryck för skepsis. Det mest kända receptet är det som hittades av den romerske fältherren Pompejus sedan han besegrat Mithridates VI från Krim 66 f. Kr. Mithridates var känd för sin rädsla för att bli förgiftad och för sin mani på motgifter. Receptet, nedskrivet av kungen själv, löd:
 
2 torkade valnötter, 2 fikon och 20 blad av ruta mals ihop med en nypa salt.
  Den som intog detta på fastande mage på morgonen var immun mot alla gifter resten av dagen.

Magiskt salt

 

Judar och muslimer vet att salt avvärjer onda ögat. I Japan saltas det flitigt inom shinto, inte bara för att skydda sumobrottarnas ring och traditionella teaterscener, utan överallt där orenhet finns eller kan hota, som vid födelse och sjukdom och framför allt död, där salt hjälper den dödes själ att ge sig iväg och begravningsgästerna får små skyddande saltpaket i avskedspresent. På Haiti kan bara salt återföra en zombie till normalt liv.  
  Också i det svenska bondesamhället var salt det kanske främsta renande och avvärjande medlet. Det ströddes överallt där faror hotade: på bron när man gick över den, på mat som såldes eller lånades ut, efter ondskefulla människor som kom på besök, på begravningen efter en död för att hindra honom från att gå igen. Man fick se sig för hur man kastade, för ett säkert sätt att skapa missämja mellan två personer var att kasta salt mellan dem. I Värmland ströddes salt i barnets badvatten - märk väl: efter badet och innan man slog ut vattnet med orden "Salt du får, men icke död och sjukdom!" som en hälsning till onda väsen. Från Jämtland berättas hur man i slutet av 1800-talet inte tog ett nytt matbord i bruk förrän varenda millimeter tvättats med saltvatten. På samma sätt gjorde man med alla kärl för mat och dryck. Byggnader och husdjur skyddade man genom att skjuta över dem med en saltladdning, alltid riktad mot norr där de onda makterna höll till.
Dagens västerländska magiutövare renar det mesta - kristallen, verktyget etc. - genom att lägga det i salt några dagar. Salt behövs också när man renar rum från negativ energi.
Spå i salt Allt har man spått i och därför också i salt. I svenska Finland spådde man på följande sätt på stora högtidskvällar som jul, nyår och påsk - metoden kräver ett otätt och fuktigt hus: Man lade en liten salthög för varje familjemedlem i fönstret. Om någon av högarna var upplöst på morgonen var det ett tecken på att den personen snart skulle dö... Drömgröten verkar ha varit unik för Sverige: Unga flickor åt en mycket salt gröt på kvällen och gick därefter till sängs. På natten väcktes flickan av outhärdlig törst och kom då ihåg vem hon drömt om - honom som hon skulle bli gift med...
Alkemiskt salt Paracelsus ändrade om alkemisternas universum på 1500-talet då han till svavel (information) och kvicksilver (andlighet) lade salt (det oförstörbara) som den tredje grundsubstansen och principen.

Litteratur: Se t ex Ander (2010), Arrianos 3:4 (2003), Bergmark (1970), Blacker (1975), Carlson (1999), Ejdestam (1976), Gattefossé (1993), Gentz och Lindgren (1946), Grimberg volym 9 (1924), Le Guérer (2003), Harrison (2003), Henrikson (1981), Henrikson (1992), Herodotos (2000), Högberg (1969), Johansson (1923), Kurlansky (2002), Kynne och Kynne (2003), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Lindgren (1918), Lundberg (1960), Magnus 4:20, 13:43-44 (1976), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nilsson och Petersen (1998), Olsson (2002), Pharmacopea suecica (1775), Plinius 23:77 (1951), Sandberg (1994), Svenska farmakopén (1901), Swahn (1996), Tillhagen (1977, 1989), Vatsyayana (1994). Saltindustri i Bohuslän: Gösta Bodman: Fabriker och industrier i det gamla Göteborg (Göteborg, 1925).
• Citat: Han slog staden neder...: Gamla Testamentet: Domareboken 9:45. Det finns i detta land...: Polo (1967). Han inköpte då...: Magnus 13:44 (1976). En av allmogen ofta nyttjad...: Johansson (1923). I allt ditt offer ska du offra salt: Gamla Testamentet: 3 Mosebok 3:13. Ni är jordens salt...: Nya Testamentet: Matteus 5:13. Jag besvärjer dig...: Hult (1991). Och vid din födelse...: Gamla Testamentet: Hesekiel 16:4.
• Artiklar: Inger Bonge-Bergengren: Den nödvändiga sältan (Fataburen 1989). William S Ellis: The Aral: a Soviet sea lies dying (National Greographic, February 1990). Torgny Nordin: Det vita guldet har kryddat många liv (Göteborgs-Posten 2004 01 04).
Nätpublikationer: Open Library: Calvert (1915): Salt in Cheshire (2010 01 08). Projekt Runeberg: Hellquist (1922): Svensk etymologisk ordbok (2010 01 08). Språkdata: Svenska akademiens ordbok (2010 01 08). .

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/salthi.html
Datum: 2018 07 18 - Uppdaterad: 2011 01 14
Cookieinfo
Made with a Mac