Shenet
Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Örtoljor - Historia

Örtoljehistoria


När bodhisattvan badat bort damm och smuts
smörjer han in kroppen med olja och sätter på sig ren dräkt
och blir lika ren på utsidan som på insidan.
(Lotussutran 14:2)

Olja, salva och pomada
När forntidens människor skulle smörja in sig med olja - och det skulle de ständigt - hade de mycket att välja på. Man gjorde växtudrag på allt och med allt, särskilt olivolja. Den asiatiska motsvarigheten har varit sesamolja.
"Olja" i en antik europeisk text kan betyda inte bara en vegetabilisk pressad olja utan också ett avkok av samma växt, en salva, pomada, örtolja eller en kombination av dessa. Den kan vara avsedd som invärtes läkemedel, utvärtes massageolja, sårsalva, flytande parfymolja eller fast parfymsalva.
Vad olja inte betydde under antiken var eterisk olja. "Rosenolja"är inte rosenessens utan någon typ av örtolja på rosor. Så förblev det även sedan de eteriska oljorna verkligen dykt upp. "Rosenolja" betydde då fortfarande ett oljeutdrag på blombladen medan "konstgjord rosenolja"(fr. huile factice) var vegetabilisk olja försatt med eterisk rosenolja, eller bara essensen.
Mesopotamien
"Salva nyttjar de på hela kroppen", rapporterade Herodotos från Babylonien på 400-talet f. Kr. Bara sesamolja dög. Pomador och örtoljor som det finns recept på i sumerisk kilskrift användes i överflöd i det religiösa livet och affärslivet ungefär som ett handslag. I eposet om kung Gilgamesh, nedtecknat tvåtusen år efter hans troliga levnad i Mesopotamien runt 2700 f. Kr. likställs insmörjning med olja med civilisering. Monstret är hjältens motsats men blir mänsklig när han tvättar sig och oljar in sig:
 
Han tvättade sin håriga kropp,
smorde sig med olja,
förvandlades till människa.
  Området där det hände, dagens Irak-Syrien, blev tusen år senare centrum för dofthandeln mellan Europa och Asien och förblev så i årtusenden.
Egypten

Varken greker eller romare nådde någonsin upp till egyptiernas skicklighet i att fixera dofterna. Teknikerna förfinades under ett par tusen högmotiverade år. Det handlade om att bevara kroppar så att de fanns kvar när själen återvände. Den äldsta metoden var att smörja in kroppen med olja och gräva ner den i sanden. De första doftande oljorna gjordes med inhemska örter som mynta, timjan, mejram, oregano och spiskummin. Anis, rosmarin, cypress och citron användes också tidigt liksom hartser som bensoeharts och från meckabalsamträd och galbanumört. Bara animaliska doftämnen verkar ha saknats.
Det som vanligen menas med egyptisk balsamering, konservering med soda, började man experimentera med omkring 2700 f. Kr. och finslipade på ett par århundraden. Nu började dyra importerade ämnen komma i bruk. Hartserna frankincense och myrra hämtades redan på 2700-talet f. Kr. från Punt (dagens Somalia) och Saba (dagens Jemen), först genom egna båtresor och senare med karavan över arabiska halvön. 1500 f. Kr. fick man doftämnen från Indien (kanel, kassiakanel, kardemumma) och åtminstone på 200-talet f. Kr. från Kina. Orienthandeln gick över Babylon som låg som en knutpunkt mellan Europa och Asien för forntida parfymeri. Centrum för den egyptiska tillverkningen blev Djedet (gr. Medes) i Nildeltat i norr.
Till skillnad från greker och romare senare använde egyptierna gärna animaliska fetter i utdragen. Mest användes talg av oxe och ister av gris och gås men de senare blev ofta för mjuka i värmen. Det förekom också exotiska sorter som kattfett och krokodilfett. Tutanchamon begravdes med över 350 liter parfymerade salvor och oljor. En del som analyserades 1926 smälte i handen med en lukt av "kokos, ginst och valeriana" och befanns bestå av "någon sorts kåda eller balsam" i 90 % animaliskt fett.
Av de vegetabiliska oljorna var de inhemska ricinolja och sesamolja billigast och tillgängliga för de flesta. Väldiga mängder olja gick åt bara för att hålla de maniskt renliga egypiernas hud i trim. Alla behövde olja och de som arbetade utomhus mest. Slavar fick oparfymerad olja av enklaste slag. 1152 f. Kr. gick gravbyggarna i Deir-el Medina i strejk därför att de inte fick den nödvändiga ricinoljan (beskriven av alla utländska resenärer som sällsynt illaluktande). Anställda fick enklare parfymerad olja som en del av lönen. Till oljeutdrag användes framför allt behenolja och balanosolja från det afrikanska trädet Balanites aegyptica; de var nästan luktlösa. Linfröolja och tistelolja förekom men var inte så hållbara. Mandelolja och olivolja måste importeras och användes inte på långt när så mycket som senare i Grekland och Rom.
På 300-talet f. Kr. kunde egyptiska oljor köpas i parfymbutiker i Aten och exporten fortatte in i romersk tid. Hartsrika och tunga dofter som tålde transport och lagring exporterades mest och gav egyptiska oljor rykte som enastående hållbara. Myrrasalvor kunde hålla sig i tio år och kanel- och kassiadofter nästan lika länge. En av hemligheterna kan ha varit de animaliska fetterna, hållbarare än vegetabiliska oljor. En annan kan ha varit tid. Egyptierna lät utdrag och kok ta den tid de behövde medan greker och romare hade mer bråttom. På 300-talet f. Kr. noterade Theofrastos i Grekland betydelsen av rätt temperatur och i vilken ordning ingredienserna tillsattes; han hade märkt att den sist tillsatta doftingrediensen alltid blev dominant. Samma erfarenhet gjorde kanske salvkokarna i Rom. Om dem berättar Plinius runt år 70 att de ofta gjorde det lätt för sig genom att tillsätta de dyra ingredienserna på slutet i hopp om att de skulle sätta piff på helheten. Det gör de aldrig, menar Plinius, för en parfym blir aldrig bra om inte allt får koka ihop ordentligt. Dioskorides vid samma tid är av samma åsikt.

Sju heliga oljor
I Gamla riket runt 2500 f. Kr. hade etablerats sju heliga oljor eller salvor som användes i tempelritualer och som begravningsoffer; fem av dem följde Keops mor i graven. T.h. en alabasterplatta från ca 2450 f. Kr. med namnen på de sju oljorna. I fördjupningarna i stenen ska en droppe ligga. Oljornas namn:
1) Festdoft
2) Hekenu-olja
3) Syrisk balsam
4) Nekhenem-salva
5) Smörjelseolja
6) Prima tallolja
7) Prima libysk olja
h
Rijksmusem van Oudheden, Holland.
Uppsättningen varierade något genom årtusendena och nya oljor tillkom. I Edfutemplet på 100-talet f. Kr. var de nio. Alla var oljeutdrag på flera ämnen som trätjära, asfalt, frön från barrträd - kanske pinjenötter - lotus och akaciablommor. Sex innehöll frankincense av fem olika kvaliteter kallade frankincense, frankincensekoncentrat, färsk frankincense, vit samt torr vit frankincense.

Judar

Gamla Testamentet är fullt av väldoftande oljor med rökelse och myrra, saffran och kanel. Man tror att det var under fångenskapen i Egypten på 1200-talet f. Kr. som judarna lärde sig konsten att göra oljeutdrag. Det fanns åtminstone tre goda skäl att smörja in sig med olja:
• Hygieniska - insmörjning med olja var nödvändig i det torra och heta klimatet, särskilt som det främsta rengöringsmedlet var uttorkande soda.
• Rituella - olja användes till rituell rening, som inför speciella tilldragelser som bröllop kunde pågå dagligen i månader.
• Sociala - gäster välkomnades genom att gnidas in med olja. Maria Magdalena som smorde Jesu fötter med välluktande olja är idag katolskt skyddshelgon för parfym och parfymörer.
Och då har vi ännu inte kommit till den heliga smörjelseoljan som Gud överlämnade under ökenvandringen från Egypten.
Mykene Analyser av den mystiska lertavleskriften linear B har under 1900-talets sista årtionden visat att Mykene på den grekiska huvudön hade en stor örtoljeindustri redan under grekisk bronsålder (1500-1200 f. Kr.). Salvkokare var ett yrke och örtoljorna Mykenes viktigaste exportartikel som gick ända till Sicilien och Egypten. Råvaror som koriander, kummin, fänkål, åtminstone två slags mynta, sesamfrön, blommor och frön av safflor och troligen också henna och myrra inhandlades via Kreta av feniciska handelsmän med kontakter så långt borta som Babylonien och Indien. Örtoljor skickades som offergåvor till övärldens alla stora kultplatser, t. ex. de tre populära dofterna av ros, cypress och salvia.
Homeros
Örtolja användes också till rengöring av lik. På 800-talet f. Kr. beskriver Homeros i Iliaden proceduren. Så här gör Akilles med den stupade Patroklos:
 
Han gav männen befallning att ställa en rymlig trebent kittel över elden för att tvätta det stelnade blodet av liket. Efteråt gned de in olja i hans hud och strök en nio år gammal salva i såren. Till slut svepte de in liket i linne från huvud till fötter och täckte över det med ett lakan.
 
I Iliaden och Odyssén återkommer oljor ständigt vid rengöring, hudvård, inoljning av håret etc. Ack, beklagar sig Odyssevs, stig undan så att jag kan bada och olja in mig, för min hud har inte sett olja på långa tider!
Homeros skriver också om parfymluktande kläder, något som man tror sig ha hittat en förklaring på i Mykene och på Kreta: Textilier oljades in med örtolja. Arkeologers experiment på 1900-talet har visat att oljebehandlat linne inte alls blir kladdigt utan slätt och glansigt och förblir så även efter tvätt.
Grekland  På tal om Grekland berättas alltid att oljor med olika doft användes till olika kroppsdelar. Det är en medveten överdrift i ett lustspel av Antiphanes omkring 400 f. Kr. där en atenare smörjer in knän och hals med backtimjan, armarna med mynta, ögonbryn och hår med mejram och ansikte och bröst och med palmolja.
De grekiska oljeutdragen gjordes i mild vattenbadsvärme och späddes med vin, vatten och honung. Resultatet kunde bli allt från flytande till fast:
Ákopon, stärkande salvor, var ett slags massageoljor som användes särskilt i samband med bad och idrott. Före övningarna tvättade man sig med vatten, därefter gned man in sig med olja och strödde sand på. Behandlingen var tänkt att skydda mot temperaturväxlingar under övningarna och efteråt fungerade olje-sandblandningen som skrubbmedel. Den skrapades av med en särskild skrapa och om idrottsmannen var berömd kunde beundrare och parfymörer stå i kö för att ta vara på den och sedan sälja den dyrt.
Elaion var oljeutdrag, ofta förtjockade till ett slags salvoljor, och kunde vara parfymerade eller oparfymerade. De användes som lotion i ansiktet eller på hela kroppen efter badet eller som en del i morgontoaletten.
Myron var närmast parfymoljor eller parfymsalvor. Läs mer under grekiskt parfymeri och se några antika recept.
Rom
Både greker och romare lade mycket energi på att söka efter egyptiernas hemlighet men nådde nådde aldrig upp till samma nivå. Romarna nöjde sig ofta med att konsumera vad äldre tiders greker uppfunnit och invandrade greker producerade. Badandet på dagarna och praktfesterna på nätterna krävde sjöar av parfym. I fallet Caligula (kejsare 37-41) var de bokstavliga; en romersk historiker ger som exempel på hans upprörande slöseri att "han badade exempelvis i varma och kalla väldoftande oljor". I badhusen fanns särskilda smörjelserum där man masserades med doftoljor.
Liksom i Grekland gjordes utdragen endast med vegetabiliska oljor. Stymmata var flytande oljeutdrag där flera dofter blandades. Allvetaren Plinius berättar runt år 70 om importerade grekiska oljor med hyacint, lilja, ros och narciss. Något hartsämne skulle alltid ingå för att fixera doften och man var mycket noga med att utdraget skulle lagras för att mogna. Som konserveringsmedel tillsattes salt. Plinius påpekar att man alltför ofta glömde bort färgens betydelse - man borde alltid tillsätta cinnabar (omdiskuterat - kanske röd cinnober) eller alkannarött. Av någon anledning fick just alkannaröda oljor inte tillsättas salt.
Europa 1096-1221 gjorde européer fem korståg som var handels- och koloniseringsturer snarare än missionsresor och mötte bortglömda hartser som myrra och frankincense och helt nya kryddor och doftämnen som kryddnejlika, vetivert och ambra. På 1300-talet gjorde man bekantskap med ekmossa och mysk, på 1400-talet med elemiharts och sandelträ och på 1500-talet började amerikanska sensationer som perubalsam och tolubalsam skeppas till Europa. På 1600-talet gjorde en spirande parfymindustri i Italien och Frankrike de första utdragen av inhemskt odlade blommor som orangeblommor, cassie, tuberos och kaprifol.
Farmakopéerna
De tidiga europeiska farmakopéerna innehöll många oljeutdrag som vid den här tiden fortfarande användes som invärtes läkemedel. Stockhoms-farmakopén 1686 innehöll 25 olika framställda genom att växterna först fick dra kallt i oljan och sedan koka. Den första svenska farmakopén (1775) innehöll tre: johannesörtsolja, kamferolja och ett utdrag på vita liljor. Farmakopéns fyra sista upplagor under 1900-talets första hälft upptog endast kamferolja.
Mer dofthistoria

Rökelser och rumsdofter
Forntida parfymeri
Recept: Forntida och antika parfymer


Litteratur: Se t ex Chadwick (1960), Crow (1976), Crow (1985), Day (1979), Ebbell (1937), Gentz och Lindgren (1946), Gunn (1973), Herodotos (2000), Kennett (1975), Klynne och Klynne (2003), Lilja (1972), Lindgren (1918), Lundberg (1960), Manniche (1999), Manniche (2006), Naves (1947), Plinius bok 13:1-2 (1968), Shelmerdine (1985), Suetonius (2001), Svenska farmakopén I (1775), Säve-Söderbergh (1983), Theofrastos: On odours (1916), Thompson (1928), Vogelsang-Eastwood (1995).
• Citat: Han tvättade sin håriga kropp...: Gilgamesheposet (tavla II), som finns i flera moderna svenska översättningar.
Nätpublikationer: Felter och Lloyd (1898, 1900): King's American Dispensatory (2003 12 22).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/ortoljatrad.html
Datum: 2018 07 18 - Uppdaterad: 2010 09 23
Cookieinfo
Made with a Mac