Varken greker eller romare nådde någonsin upp till egyptiernas skicklighet i att fixera dofterna. Teknikerna förfinades under ett par tusen högmotiverade år. Det handlade om att bevara kroppar så att de fanns kvar när själen återvände. Den äldsta metoden var att smörja in kroppen med olja och gräva ner den i sanden. De första doftande oljorna gjordes med inhemska örter som mynta, timjan, mejram, oregano och spiskummin. Anis, rosmarin, cypress och citron användes också tidigt liksom hartser som bensoeharts och från meckabalsamträd och galbanumört. Bara animaliska doftämnen verkar ha saknats.
Det som vanligen menas med egyptisk balsamering, konservering med soda, började man experimentera med omkring 2700 f. Kr. och finslipade på ett par århundraden. Nu började dyra importerade ämnen komma i bruk. Hartserna frankincense och myrra hämtades redan på 2700-talet f. Kr. från Punt (dagens Somalia) och Saba (dagens Jemen), först genom egna båtresor och senare med karavan över arabiska halvön. 1500 f. Kr. fick man doftämnen från Indien (kanel, kassiakanel, kardemumma) och åtminstone på 200-talet f. Kr. från Kina. Orienthandeln gick över Babylon som låg som en knutpunkt mellan Europa och Asien för forntida parfymeri. Centrum för den egyptiska tillverkningen blev Djedet (gr. Medes) i Nildeltat i norr.
Till skillnad från greker och romare senare använde egyptierna gärna animaliska fetter i utdragen. Mest användes talg av oxe och ister av gris och gås men de senare blev ofta för mjuka i värmen. Det förekom också exotiska sorter som kattfett och krokodilfett. Tutanchamon begravdes med över 350 liter parfymerade salvor och oljor. En del som analyserades 1926 smälte i handen med en lukt av "kokos, ginst och valeriana" och befanns bestå av "någon sorts kåda eller balsam" i 90 % animaliskt fett.
Av de vegetabiliska oljorna var de inhemska ricinolja och sesamolja billigast och tillgängliga för de flesta. Väldiga mängder olja gick åt bara för att hålla de maniskt renliga egypiernas hud i trim. Alla behövde olja och de som arbetade utomhus mest. Slavar fick oparfymerad olja av enklaste slag. 1152 f. Kr. gick gravbyggarna i Deir-el Medina i strejk därför att de inte fick den nödvändiga ricinoljan (beskriven av alla utländska resenärer som sällsynt illaluktande). Anställda fick enklare parfymerad olja som en del av lönen. Till oljeutdrag användes framför allt behenolja och balanosolja från det afrikanska trädet Balanites aegyptica; de var nästan luktlösa. Linfröolja och tistelolja förekom men var inte så hållbara. Mandelolja och olivolja måste importeras och användes inte på långt när så mycket som senare i Grekland och Rom.
På 300-talet f. Kr. kunde egyptiska oljor köpas i parfymbutiker i Aten och exporten fortatte in i romersk tid. Hartsrika och tunga dofter som tålde transport och lagring exporterades mest och gav egyptiska oljor rykte som enastående hållbara. Myrrasalvor kunde hålla sig i tio år och kanel- och kassiadofter nästan lika länge. En av hemligheterna kan ha varit de animaliska fetterna, hållbarare än vegetabiliska oljor. En annan kan ha varit tid. Egyptierna lät utdrag och kok ta den tid de behövde medan greker och romare hade mer bråttom. På 300-talet f. Kr. noterade Theofrastos i Grekland betydelsen av rätt temperatur och i vilken ordning ingredienserna tillsattes; han hade märkt att den sist tillsatta doftingrediensen alltid blev dominant. Samma erfarenhet gjorde kanske salvkokarna i Rom. Om dem berättar Plinius runt år 70 att de ofta gjorde det lätt för sig genom att tillsätta de dyra ingredienserna på slutet i hopp om att de skulle sätta piff på helheten. Det gör de aldrig, menar Plinius, för en parfym blir aldrig bra om inte allt får koka ihop ordentligt. Dioskorides vid samma tid är av samma åsikt.

• Rökelser och rumsdofter
• Forntida parfymeri
• Recept: Forntida och antika parfymer