![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() Örtoljor - Historia Örtoljehistoria |
|||||
smörjer han in kroppen med olja och sätter på sig ren dräkt och blir lika ren på utsidan som på insidan. (Lotussutran 14:2) |
|||||
Olja, salva och pomada |
När forntidens människor
skulle smörja in sig med olja - och det skulle de
ständigt - hade de mycket att välja på.
Man gjorde växtudrag på allt och med allt,
särskilt olivolja. Den asiatiska
motsvarigheten har varit sesamolja. "Olja" i en antik europeisk text kan betyda inte bara en vegetabilisk pressad olja utan också ett avkok av samma växt, en salva, pomada, örtolja eller en kombination av dessa. Den kan vara avsedd som invärtes läkemedel, utvärtes massageolja, sårsalva, flytande parfymolja eller fast parfymsalva. Vad olja inte betydde under antiken var eterisk olja. "Rosenolja"är inte rosenessens utan någon typ av örtolja på rosor. Så förblev det även sedan de eteriska oljorna verkligen dykt upp. "Rosenolja" betydde då fortfarande ett oljeutdrag på blombladen medan "konstgjord rosenolja"(fr. huile factice) var vegetabilisk olja försatt med eterisk rosenolja, eller bara essensen. |
||||
Mesopotamien |
"Salva nyttjar de på hela kroppen", rapporterade Herodotos från Babylonien på 400-talet f. Kr. Bara sesamolja dög. Pomador och örtoljor som det finns recept på i sumerisk kilskrift användes i överflöd i det religiösa livet och affärslivet ungefär som ett handslag. I eposet om kung Gilgamesh, nedtecknat tvåtusen år efter hans troliga levnad i Mesopotamien runt 2700 f. Kr. likställs insmörjning med olja med civilisering. Monstret är hjältens motsats men blir mänsklig när han tvättar sig och oljar in sig: | ||||
|
|||||
Området där det hände, dagens Irak-Syrien, blev tusen år senare centrum för dofthandeln mellan Europa och Asien och förblev så i årtusenden. | |||||
Egypten | Varken
greker eller romare nådde
någonsin upp till egyptiernas skicklighet i att
fixera dofterna. Teknikerna förfinades under ett par
tusen högmotiverade år. Det handlade om att
bevara kroppar så att de
fanns kvar när själen återvände. Den äldsta
metoden var att smörja in kroppen med olja och gräva
ner den i sanden. De första doftande oljorna gjordes
med inhemska örter som mynta, timjan, mejram, oregano och spiskummin. Anis, rosmarin, cypress och citron användes också tidigt liksom hartser som bensoeharts och från meckabalsamträd och galbanumört.
Bara animaliska
doftämnen verkar ha saknats. |
||||
Sju heliga oljor |
|
||||
|
Gamla Testamentet är fullt av väldoftande
oljor med rökelse
och myrra, saffran
och kanel. Man tror
att det var under fångenskapen i Egypten på 1200-talet f. Kr. som judarna
lärde sig konsten att göra oljeutdrag. Det fanns åtminstone tre
goda skäl att smörja in sig med olja: Hygieniska - insmörjning med olja var nödvändig i det torra och heta klimatet, särskilt som det främsta rengöringsmedlet var uttorkande soda. Rituella - olja användes till rituell rening, som inför speciella tilldragelser som bröllop kunde pågå dagligen i månader. Sociala - gäster välkomnades genom att gnidas in med olja. Maria Magdalena som smorde Jesu fötter med välluktande olja är idag katolskt skyddshelgon för parfym och parfymörer. Och då har vi ännu inte kommit till den heliga smörjelseoljan som Gud överlämnade under ökenvandringen från Egypten. |
||||
Mykene | Analyser av den mystiska lertavleskriften linear B har under 1900-talets sista årtionden visat att Mykene på den grekiska huvudön hade en stor örtoljeindustri redan under grekisk bronsålder (1500-1200 f. Kr.). Salvkokare var ett yrke och örtoljorna Mykenes viktigaste exportartikel som gick ända till Sicilien och Egypten. Råvaror som koriander, kummin, fänkål, åtminstone två slags mynta, sesamfrön, blommor och frön av safflor och troligen också henna och myrra inhandlades via Kreta av feniciska handelsmän med kontakter så långt borta som Babylonien och Indien. Örtoljor skickades som offergåvor till övärldens alla stora kultplatser, t. ex. de tre populära dofterna av ros, cypress och salvia. | ||||
Homeros | Örtolja användes
också till rengöring av lik. På 800-talet f. Kr. beskriver
Homeros i Iliaden proceduren. Så här gör Akilles med den stupade
Patroklos: |
||||
|
|||||
I Iliaden och Odyssén återkommer
oljor ständigt vid rengöring,
hudvård, inoljning av håret etc. Ack, beklagar
sig Odyssevs, stig undan så att jag kan bada och
olja in mig, för min hud har inte sett olja på
långa tider! Homeros skriver också om parfymluktande kläder, något som man tror sig ha hittat en förklaring på i Mykene och på Kreta: Textilier oljades in med örtolja. Arkeologers experiment på 1900-talet har visat att oljebehandlat linne inte alls blir kladdigt utan slätt och glansigt och förblir så även efter tvätt. |
|||||
Grekland | På tal om Grekland berättas alltid att oljor med olika doft användes till olika kroppsdelar.
Det är en medveten överdrift i ett lustspel av Antiphanes omkring 400 f. Kr. där en atenare smörjer
in knän och hals med backtimjan,
armarna med mynta,
ögonbryn och hår med mejram
och ansikte och bröst och med palmolja. De grekiska oljeutdragen gjordes i mild vattenbadsvärme och späddes med vin, vatten och honung. Resultatet kunde bli allt från flytande till fast: Ákopon, stärkande salvor, var ett slags massageoljor som användes särskilt i samband med bad och idrott. Före övningarna tvättade man sig med vatten, därefter gned man in sig med olja och strödde sand på. Behandlingen var tänkt att skydda mot temperaturväxlingar under övningarna och efteråt fungerade olje-sandblandningen som skrubbmedel. Den skrapades av med en särskild skrapa och om idrottsmannen var berömd kunde beundrare och parfymörer stå i kö för att ta vara på den och sedan sälja den dyrt. Elaion var oljeutdrag, ofta förtjockade till ett slags salvoljor, och kunde vara parfymerade eller oparfymerade. De användes som lotion i ansiktet eller på hela kroppen efter badet eller som en del i morgontoaletten. Myron var närmast parfymoljor eller parfymsalvor. Läs mer under grekiskt parfymeri och se några antika recept. |
||||
Rom |
Både greker och romare lade mycket energi på att söka efter egyptiernas hemlighet men nådde nådde aldrig upp till samma nivå. Romarna nöjde sig ofta med
att konsumera vad äldre tiders greker uppfunnit och
invandrade greker producerade. Badandet
på dagarna och praktfesterna på nätterna
krävde sjöar av parfym. I fallet Caligula (kejsare 37-41) var de bokstavliga; en romersk historiker
ger som exempel på hans upprörande slöseri att "han badade
exempelvis i varma och kalla väldoftande oljor". I badhusen
fanns särskilda smörjelserum där man masserades med doftoljor. Liksom i Grekland gjordes utdragen endast med vegetabiliska oljor. Stymmata var flytande oljeutdrag där flera dofter blandades. Allvetaren Plinius berättar runt år 70 om importerade grekiska oljor med hyacint, lilja, ros och narciss. Något hartsämne skulle alltid ingå för att fixera doften och man var mycket noga med att utdraget skulle lagras för att mogna. Som konserveringsmedel tillsattes salt. Plinius påpekar att man alltför ofta glömde bort färgens betydelse - man borde alltid tillsätta cinnabar (omdiskuterat - kanske röd cinnober) eller alkannarött. Av någon anledning fick just alkannaröda oljor inte tillsättas salt. |
||||
Europa | 1096-1221 gjorde européer fem korståg som var handels- och koloniseringsturer snarare än missionsresor och mötte bortglömda hartser som myrra och frankincense och helt nya kryddor och doftämnen som kryddnejlika, vetivert och ambra. På 1300-talet gjorde man bekantskap med ekmossa och mysk, på 1400-talet med elemiharts och sandelträ och på 1500-talet började amerikanska sensationer som perubalsam och tolubalsam skeppas till Europa. På 1600-talet gjorde en spirande parfymindustri i Italien och Frankrike de första utdragen av inhemskt odlade blommor som orangeblommor, cassie, tuberos och kaprifol. | ||||
Farmakopéerna |
De tidiga europeiska farmakopéerna innehöll många oljeutdrag som vid den här tiden fortfarande användes som invärtes läkemedel. Stockhoms-farmakopén 1686 innehöll 25 olika framställda genom att växterna först fick dra kallt i oljan och sedan koka. Den första svenska farmakopén (1775) innehöll tre: johannesörtsolja, kamferolja och ett utdrag på vita liljor. Farmakopéns fyra sista upplagor under 1900-talets första hälft upptog endast kamferolja. | ||||
Mer dofthistoria | • Rökelser och rumsdofter |
||||
|
|||||
Litteratur:
Se t ex Chadwick (1960), Crow (1976), Crow (1985), Day (1979),
Ebbell (1937), Gentz och Lindgren (1946), Gunn (1973),
Herodotos (2000), Kennett (1975), Klynne och Klynne
(2003), Lilja (1972), Lindgren (1918), Lundberg (1960), Manniche (1999), Manniche (2006), Naves (1947),
Plinius bok 13:1-2 (1968), Shelmerdine (1985), Suetonius (2001),
Svenska farmakopén I (1775), Säve-Söderbergh
(1983), Theofrastos: On odours (1916), Thompson (1928),
Vogelsang-Eastwood (1995). • Citat: Han tvättade sin håriga kropp...: Gilgamesheposet (tavla II), som finns i flera moderna svenska översättningar. Nätpublikationer: Felter och Lloyd (1898, 1900): King's American Dispensatory (2003 12 22). |
|||||
|
|||||
© Shenet 1997 - 2013 |