Rubia tinctorium root ["the dried, crushed roots of the madder"]

skrev den berömde tyske kemisten Liebig 1845. Han fick inte uppleva det; det dröjde till 1869 innan två andra tyskar lyckades med saken. Dagen därpå lämnade en engelsman in sin patentansökan för samma framställningsprocess i London.
Roten
Krapprot är det genom tiderna mest använda röda färgämnet, antagligen med början i Indien. I Tutankamons grav från 1300-talet f. Kr. har man hittat ett bälte infärgat i krapprött och ytterligare textilier i gravar åtminstone ett par århundraden äldre än så. Herodotos såg det användas där på 400-talet f. Kr. Egyptierna kalladr det sophoboi, berättar Dioskorides första århundradet och hans samtida Plinius nämner att det användes som läkemedel för gulsot. Roten odlades också i andra romerska provinser, bäst var den som kom från Romtrakten. I Sydamerika är de äldsta krappfärgade fynden från 900-200 f. Kr, i Kina från 500 f. Kr. Roten används fortfarande som läkemedel i egyptisk folkmedicin.
Turkiskt rött
Krapp är, liksom de två andra stora röda textilfärgämnena kermes och kochinell, en s.k. betfärg som "biter" på fibrerna sedan de behandlats med något betmedel, fram till 1900-talet över hela världen framför allt alun. Genom olika tillsatser kan den färga allt från rosa över rött till lila och svart. Enklast färgar det animaliska textilfibrer som ylle och siden. Bomull och linne är svårare och ledde så småningom till processen turkisk rödfärgning. Benämningen Adrianopelrött kommer av att den turkiska staden Adrianopel (Edirne) länge var centrum för denna speciella färgningskonst. Dess ursprung är Indien, där man har hittat krappfärgad bomull i Indusdalen, dagens Pakistan, från 1750 f. Kr. Därifrån spred sig tekniken västerut över Persien, Armenien och Syrien till Turkiet. Tekniken blev bekant för européer på 1700-talet och togs till Europa av fransmän och de första färgerierna för turkisk rödfärgning anlades i Frankrike 1749. Inom ett par årtionden var metoden känd bland färgare i hela Europa. Det första svenska turkisk rödfärgeriet grundades i Stockholm på 1780-talet. Levantens färgeri i Göteborg, grundat 1827, var det enda som fanns kvar vid 1800-talets slut. Metoden användes i Europa fram till 1870-talet för att färga militära uniformer, i Turkiet fortfarande till att färga huvudbonaden fez.
Turkisk rödfärgning av bomull är en synnerligen invecklad procedur. Själva infärgningen går på ett par timmar men förberedelserna och efterbehandlingen innefattar 10-20 olika operationer där bomullen bl. a. läggs i soda, kokas i vatten, behandlas med härsken olivolja, dränks i fårgödsel, behandlas med salpetersyra och betas med kalialun - hela processen tar 4-7 veckor. Först använde man olika torkande eller härsknande oljor och fetter, tills man runt 1875 övergick till en 10-15 % vattenlösning av turkisk rödolja - oljan har fått sitt namn i Europa av tekniken - som förkortade tiden till ett par veckor. Beroende på vilka betmedel man använder kan man få många andra kulörer än rött - gult, grönt, svart; alla ljus- och färgbeständiga. Efter torkning färgas tyget in med alisarin löst i natronlut och slutligen neutraliseras lösningen med syra.
Syntetiskt krapprött
Färgämnet alisarin isolerades ur roten 1826. 1869 framställdes det syntetiskt i både Tyskland och England och tillverkning kom i gång genast i båda länderna. Redan året därpå framställdes ett ton och ytterligare två år senare 220 ton. 1876 fanns 15 alisarinfabriker varav 12 i Tyskland. Få växter har försvunnit så hastigt ur odling som krapp gjorde då. Så gott som alla europeiska odlingar lades ner på 10-15 år. (Napoleon III:s försök att rädda de franska genom att klä sina infanterister i krappfärgade röda byxor visade sig snabbt vara en dödfödd idé både militärt och ekonomiskt.) Några mindre franska odlingar fortsatte men de var för framställning av ett annat färgämne ur roten. Syntetiskt alisarin, både billigare och mer färgäkta än naturlig, härskade fram till mitten av 1900-talet då det slogs ut av ännu en ny generation färgämnen.  
Farmakopéerna
Krapprot har inte varit officinell i Sverige men fanns med i apotekstaxan 1699 och Linné tog också upp den i sin Materia medica.