![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() ![]() Mineralpulver Kiselgur |
|||
|
|||
Synonymer |
Kiselgur, diatomacéjord, diatomit, kiselhaltig jord, kiseljord, bergmjöl, trippel, terra kisel | ||
Farmakopénamn |
Terra silicca, Terra silicea | ||
CAS-nummer | 7631-86-9 | ||
INCI-namn | Solum diatomeae | ||
Engelska
namn |
Kieselguhr, diatomaceous earth, infusorial earth, diatomite, siliceous earth, celite. Handelsnamn: Sil-o-Cel |
||
Andra
namn |
Romanska språk Kieselgur (franska) Andra språk Kieselgur, Kieselguhr (tyska) |
||
Förväxlingsrisk |
Kiseldioxid
- kiselgurs huvudsakliga beståndsdel Kiselsyragelé |
||
|
|||
Tradition |
Namnet Ordet kiselgur är tyskt och har tagits in helt och obeskuret i flera språk. Delarna är Kiesel (sedan 1825 svenska kisel) och Gur, Guhr, som är ett tyskt namn på slammiga och grötlika jordarter. Nobelprisens grund Vid 1860-talets mitt hade Nobels nitroglycerin sprängt fartyg, fabriker och hela kvarter i luften. Hundratals människor hade mist livet, bland dem Alfred Nobels egen bror. Rederierna vägrade lasta sprängoljan och flera länder stiftade lagar mot dess användning. I det läget hände sig i norra Tyskland att arbetarna som packade nitroglycerinet fick slut på sågspån. De tog vad som fanns till hands, strändernas kiselgur. När ett av kärlen gick sönder insåg Alfred Nobel vad man kunde göra med det: Experiment visade att 1 del kiselgur sög upp 3 delar nitroglycerin till precis rätt konsistens. Gurdynamiten var född, Alfred Nobels första stora framgång. Året därpå, 1867, patenterades den och 1868 började tillverkningen. På en grund av kiselhaltiga alger vilar alltså Nobelprisen. Farmakopéerna Officinellt i 1946 års farmakopé. |
||
Framställning |
Kiselgur är fossil av encelliga kiselalger (diatomacéer),
de flesta ingående i havens plankton. Deras skal
lagras som slam vid kanten av mossar och vid åars och bäckars
stränder. Slammet renas från oorganiska föroreningar
som lera, sand, kalk, järn etc. genom kokning med
utspädd saltsyra, vattentvättning och slamning,
och från organiska med glödgning. Kiselgur
som ska användas medicinskt renas särskilt.
Ursprung Särskilt stora mängder finns i Tyskland och Algeriet. |
||
Beskrivning |
Slam från hav är gulaktigt och mjöligt medan avlagringar från mossar och åar kan vara gråa, bruna eller svarta av lera. I Kalifornien finns diatomacéjord (celite) som är så fast att den kan sågas. Renad och torkad kiselgur är mycket porös. Sådan av farmaceutisk kvalitet är ett fint vitt eller gråvitt pulver utan lukt och smak. | ||
Ju lättare desto bättre: 100 ml kan väga mindre än 20 gram. 100 gram = över 500 ml. | |||
Kisegur är
olösligt i allt, t. ex. oljor,
alkohol och vatten.
Starkt fuktupptagande (tar upp fyra gånger sin
vikt vatten utan att bli flytande) och suger över
huvud taget åt sig det mesta, därför
ofta använt för uppsugning av vätskor
och till filtrering
där slemmigare ämnen skulle täppa till
filter. |
|||
Innehåll |
Oorganiska föroreningar av lera, sand, kalk, järn etc. kan förekomma. Helt ren diatomacéjord består nästan helt av kiseldioxid (97 %) samt lite vatten (3 %). | ||
Ersättning | Kiseldioxid - till innehållet så gott som samma sak. |
||
Hållbarhet | Förvaras i slutet kärl, skyddat för fukt. | ||
|
Farmaceutisk kvalitet på apotek för runt 250 kr per 250 gram. | ||
|
|||
Rengöringsmedel
Uppsugande medel i pastor och ansiktsmasker. Säkert användbart i skrubbkrämer - polermedlet tripel görs av kiselgur. Vitt färgämne Vitt baspulver i ansiktspuder - fäster bra, suger upp fukt och fett bra. |
|||
Använt i tandpulver. | |||
Diatomacéslam används som badgyttjor. | |||
|
|||
Mat
och dryck |
Tas inte upp av kroppen. | ||
Giftighet |
Ogiftigt, men dammet kan irritera luftvägarna. Långvarig inandning av mycket damm av kiselsyra och en del kiselssalter (silikater) kan ge silicos = stendammslunga. |
||
|
|||
Litteratur:
Se t ex Bergmark (1974), Bolin och Gustaver (1960),
Jönsson och Simmons (1935), Meyer (1952), Nationalencyklopedins
ordbok (1995), Svanberg (1948), Svenska farmakopén XI
(1946). |
|||
|
|||
© Shenet 1997 - 2013 |