 |
       
Förtjockningsmedel Karragenan |
||
|
|
|||
|
Moderväxt |
Karragentång, irländsk mossa (Chondrus crispus och arter av Gigartina) | ||
|
Synonymer |
Karragenan, carragenan, carragen, carragenin, karragentång | ||
|
Farmakopénamn |
• Hel alg: Lichen
Carageen, Carragheen, Carrageen • Pulverextrakt: Gelatina caragheen, Carrageenan, Carrageen |
||
| E 407 Karragenan | |||
| CAS-nummer | 9000-07-1 | ||
• Chondrus Crispus ["the plant material obtained from various members of the Gigartinaceae or Solieriaceae families"] |
|||
|
Engelska
namn |
Carrageenan, carragheenan, carrageenin, chondrus extract, Irish moss extract | ||
|
Andra
namn |
Romanska språk Carragheenine (franska) Nordiska språk Carraghen, carrageenan, furcelleran (danska) |
||
|
|
|||
|
Tradition |
Irländska
mossa började extraheras på Irland
1810 - en viktig användning var till klarning av
öl. Sedan extraktet uppmärksammats av en läkare 1831 började det användas överallt
mot alla möjliga sjukdomar och kom snabbt in i de europeiska
farmakopéerna. Till USA kom det 1935 och blev en viktig ersättnin för agar-agar under andra världskriget. På 1950-talet hade det nästan kommit ur bruk men har kommit
tillbaka stort.
På 1990-talet var världsproduktionen 24.000 ton om året, drygt 40 % av världens geléämnen
från alger. Resten är huvudsakligen alginater
och agar-agar. |
||
|
Framställning |
Rödalg
tvättas, soltorkas och extraheras. Ursprung Ursprungligen kom all karragentång ("irländsk mossa") verkligen från Atlantkusten på Irland. Det mesta av den atlantiska algen kommer idag från Kanada, som exporterar den till USA och Europa (Danmark, Frankrike, Spanien) där extraheringen sker. Extraktet karragenan däremot är ett samlingsnamn för extrakt från alla möjliga rödalger som inte behöver vara varken karragen eller atlantisk. Som karragenan godkänns t. ex. extraktet furcelleran från en dansk alg. Däremot lyckades inte Filippinerna övertyga andra länder om att deras extrakt eucheuma från "samma sorts alg" skulle klassificeras som karragenan. Asiatiska grannar har lyckats: påståendet att "karragen använts i Indien i århundraden" är nu mera alldeles sant. |
||
|
Beskrivning |
• Hel alg: Tunna,
halvgenomskinliga vitgula till bruna skivor med broskartad
konsistens. • Pulverextrakt: Vitt till gulvitt eller brungult pulver, så gott som luktlöst, eller gula till gulvita, genomskinliga stycken. |
||
| • Pulver: 100 ml väger ca 76 gram. 100 gram = ca 132 ml. | |||
| • Algens slemämnen
löses i vatten, lambda
i kallt, kappa i vamt, en blandning av dem bäst
vid 80°. Lite alkohol eller
glycerin i vattnet förbättrar
lösligheten. • Karragenpulver bildar i varmt vatten en slemmig lösning. 0,5 ml gör 1 dl vatten trögflytande, 2,5-4 ml bildar ett fast gelé. • Hel tång kan också kokas en halvtimme varefter vätskan silas av. pH och inkompatibiliteter • Geléringsförmågan försvagas av dragant. Förmågan att geléa kan variera beroende på algvariant, växtplats, skördetid och framställningssätt. • Färdigt gelé tål alkohol och sura ämnen dåligt. Inte heller håller gelé ihop om det utsätts för värme. |
|||
|
Innehåll |
Karragenan är
sockerarter (polysackarider) från rödalger, annorlunda kemiskt uppbyggda än rödalgsextraktet agar-agar. • Huvudinnehållet (55-80 %) är kalcium-, natrium- och magnesiumsalter av slemämnen, mest kappa-carrageenin (45 %) och lambda-carrageenin (40 %)."Karragenan" kan betyda något av de två eller en blandning av dem; olika proportioner ger olika egenskaper. • Protein (10 %). • Mineraler: jod, brom, mangan. • A-vitamin. • Nedbrytningsprodukter (cancerframkallande i djurförsök): Halterna är reglerade i karragenan som används i mat. • Tillsatser: Karragenpulver för hushållsbruk (som Röd Melatin) konserveras med natriumbensoat och kaliumsorbat. |
||
|
Ersättning |
• Billigt alternativ
till dragant, vegetabiliskt alternativ till gelatin och kan också ersätta agar-agar. • Helst gör man tvärtom, försöker ersätta karragenan, eftersom det är relativt dyrt. |
||
|
Hållbarhet |
• Torkad tång
och karragenan ur den har närmast obegränsad
hållbarhet om de förvaras torrt. Alg som dragit
till sig fukt kan torkas i sol eller svag ugnsvärme. • Karragengelé och avkok av helt tång måste konserveras och tål värme dåligt. |
||
|
Pulveriserad karragenalg: Hos importörer av eteriska oljor för runt 55 kr per 50 gram och ibland till ungefär samma pris i hälsokostbutiker. | ||
|
|
|||
| Hudvård | Extraktet karragenan vispas
ner i varmt vatten på plattan och geléar
när vattnet når kokpunkten. Pulveriserad tång
kokas 15-20 minuter, hel tång en halvtimme. Hudläkemedel Karragengelé fuktighetsbevarar och skyddar genom att bilda en tunn hinna på huden. Klådstillande, lugnande och läkande på småskador, ett gammalt medel inom skolmedicinen för torr och sprucken hud. Förtjockningsmedel Karragen används för att förtjocka vätskor till gelé och stabiliserar konsistensen i emulsioner och gör också att krämer och lotioner fäster bättre på huden. Rätt mycket glycerin kan blandas i, så det lämpar sig bra till glyceringelé. Geléet blir ganska tjockt om än inte lika tjockt som med agar-agar. Det hör inte till de klibbigaste gelémedlen men överdosering ger en kletig blandning som känns dammig när den torkar på huden. • Gelé: 4-5 % hel tång (2-3 bitar per dl vatten) kokas en halvtimme och silas av. • Gelé: 0,5-2 % volym (0,5-2 ml per dl vatten) konserverat karragenpulver (Röd Melatin). • Gelé: 0,5-3 % vikt (0,5-3 gram = 0,75-4 ml per dl vatten) karragenpulver. • Kräm, lotion: 1 % vikt (1 gram = 1-1,5 ml per dl vatten) karragenpulver. • Ansiktsmask: 1-2 % vikt (1-2 gram = 1-3 ml per dl vatten) karragenpulver. • Flytande tvål: 0,5-5 % vikt (0,5-5 gram = 1-15 ml per dl vatten) karragenpulver. |
||
| Stabiliseringsmedel och förtjockningsmedel i schampo (dosera som flytande tvål) och som hårläggningsmedel (gör ett gelé). | |||
| Tandvård | Vanligt förtjockningsmedel i tandkräm. | ||
| Bad | Hel alg kan användas i tångbad. | ||
| Förtjockningsmedel i glycerintvålmassa (0,5-1 %). | |||
|
|
|||
|
Mat
och dryck |
Avkok på algen blev vanligt i karameller
på 1800-talet och under andra världskriget
åts algen mycket som grönsak. Karragenan (E 407 Karragenan), omfattande karrageentång, karragen och karragenan, får användas utan mängdbegränsning i alla livsmedel som får innehålla tillsatser. Det förtjockar och stabiliserar konsistensen i sådant som såser, godis, sylt och ost. I livsmedel med mjölk (chokladmjölk, milkshake) reagerar det med mjölkproteinet vilket gör att kakaopulvret inte klumpar sig, i glass förhindrar det kristallisering genom att binda vatten. Halterna är upp till några gram per kilo livsmedel. För hemkonservering finns Röd Melatin. |
||
|
Invärtes
bruk |
Avkok av tången, ett gammalt läkemedel på Irland, började användas av skolmedicinen på 1830-talet och blev snabbt populärt mot många sjukdomar, särskilt katarrer i slemhinnorna. I Frankrike har det använts vid magsår. Tångavkok och karragenan används fortfarande vid diarré, magsår och irriterade luftvägar (hosta, tuberkulos, bronkit) - slemämnena bildar en skyddande och lenande hinna på slemhinnorna och minskar magsaftssekretionen. | ||
|
Giftighet |
• Torkad alg är ofarlig att äta, förutom
att den inte ska ätas torr eftersom den sväller
kraftigt i tarmen; den ingår t. ex.
med andra bulkmedel i tarmreningsprogram. • De renframställda isolerade slemämnena sänker blodtrycket och tunnar ut blodet så de bör inte kombineras med blodförtunnande läkemedel. I djurförsök har karragenan varit cancerframkallande vilket visat bero på nedbrytningsprodukter; halterna är reglerade för karragenan som ska användas i mat. Misstankar finns om att karragenan som varit uppvärmd kan kan påverka immunsystemet, särskilt om man har matsmältningsproblem. EU:s livsmedelskommitté har satt gränsen för ADI (acceptabelt dagligt intag) vid 75 mg per kilo kroppsvikt, alltså 5.250 mg (5,2 gram) för en person på 70 kilo, förutsatt att halten nedbrytningsämnen är minimal. För säkerhets skull avråder man från att använda karragenan i modersmjölksersättningar. |
||
| Miljö | KRAV-godkänt emulgerings / stabiliserings / förtjockningsmedel. | ||
|
|
|||
|
• Litteratur:
Se t ex Andersen (2003), Gentz och Lindgren (1946), Juneby (1999), Jönsson
(1910), Jönsson och Simmons (1935), Lindgren (1918), Ljungdahl (1953), Meyer (1952), Svenska farmakopén VIII
(1901). Som livsmedelstillsats: Hanssen (1986), Livsmedelsverket
(1998), Nilsson (2007), Nilsson (2008), SLV FS 1999:22, Zinck och Hallas-Møller (2005). • Nätpublikationer:. National University of Ireland: Seaweed Site (2005 10 23). Livsmedelsverket: E-nummernyckeln (2009 02 13). European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2009 09 16). |
|||
|
|
|||
|
© Shenet 1997 - 2011 |
|||
