Shenet - Kåda

Hartser

Kåda

Moderväxt

1) Gran (Picea abies och andra arter)
2) Tall (Pinus silvestris, Pinus massoniana och andra arter)
3) En (Juniperus communis och andra arter - sällan vår vanliga en)

Synonymer

Kåda, kado
1) Grankåda, burgundiskt beck, tuggkåda, spännkåda, gran kado
2) Tallkåda, furukåda
3) Enkåda, mastix

Farmakopénamn

1) Abietis resina, Resina abietis, Pix Burgundica
2) Pini resina
3) Resina juniperi, Sandaraca germanica

Engelska namn

Conifer resin
1) Spruce resin, spruce rosin, pine resin, Burgundy resin

Andra namn

Romanska språk
Barras (franska)
1) Poix de Bourgogne (franska)
Nordiska språk
1) Harpeis, harpike (färsk rinnande; norska), koe, kvae, kvåe (stelnad; norska)
Andra språk
Sefet (fornegyptiska), Koniferenharz (tyska)
2) Song zhi (kinesiska)

Förväxlingsrisk

• Harts och kåda är samlingsnamn för alla slags safter som rinner ur träd och torkar till mjuka eller fasta massor. Beck, tjära, harts och kåda, alla även benämnda Pix och Picis, används också om den verksamma principen i grankådan.
• Alla tre barrkådorna (gran, tall, enar) kunde - i den mån de kunde samlas in från myrstackar - under 17-1800-talen gå under namnet mastix; inte att förväxla med den exotiska hartsen från mastixträdet.
• Bärnsten, miljoner år gammal kåda, förr kallad ambra och ej att förväxla med kaskelottvalens ambra.

Tradition

Egypten
Ska man döma av gravfynd var barrträdskådor de första rökelseämnena i Egypten. I 5.000 år gamla gravar har hittats kåda från flera arter av barrträd från Medelhavsområdet, bl. a. aleppotall (Pinus helepensis), pinje (Pinus pinea), terpentinträd (Pistacia terebinthus) och mastix (Pistacia lenticus). Genom att koka ur kådan fick man en "tallolja" som användes i rökelser. Det fick man nöja sig länge med. Först ett och ett halvt årtusende senare dyker det upp importerade rökelsematerial som rökelse och myrra i Egypten.
• Mer tidig rökelsehistoria
Europa
Barrkådor har använts som tuggummi och sårmedel mycket länge i Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Den som arbetade i skogen plockade med sig vad han hittade och tog med hem som present.
1) Grankåda: Grankåda har tuggats i Sverige sedan stenåldern för 8.000 år sedan och ansågs vara den bästa för sår. I början av 1900-talet samlade man fortfarande kåda systematiskt i Frankrike - detta "burgundiska beck" hade mycket högt anseende. Så har man i litteraturen kallat grankåda i Sverige till in på 1900-talet, vare sig den var från Bourgogne eller inte. Culpeper på 1650-talet verkar obekant med kåda när han berättar om "en torr substans som liknar frankincense som den inte är olik i kvalitet" som man får från gran. Han förväxlar det inte med kolofonium, som han är bekant med som sårmedel.
2) Tallkåda: Tallkåda har man också tagit vara på i Sverige. I Kina är kådan från Pinus massoniana ett gammalt läkemedel.
3) Enkåda: Kådan var ovanlig i handeln redan i början av 1900-talet; om det efterfrågades lämnade apoteken ut sandrak.
Farmakopéerna
Alla barrkådorna fanns upptagna i lokala farmakopéer innan Sverige fick en nationell 1775. I denna togs de aldrig upp men fanns ofta att få på apotek.

Framställning

Kåda är en klibbig skyddsvätska i barrträd (efter några miljoner år stelnad till bärnsten) som sipprar fram spontant vid värme. Förr samlades kådan in av barn som vallade djur i skogen; det hörde också till arbetet att tugga bort den första beska smaken. Eftersom vi inte har några vallhjon längre får var och en samla den själv. Alla tre sorterna kan ibland samlas in från myrstackar i närheten av träden.
1) Grankåda: Granstubbarna kan innehålla 2 % kåda. Enligt en medeltida svensk läkebok från omkring 1500 ska den dock hämtas från trädtopparna:

Hon skall hämtas i gott tecken och sunnan på träd, upp i toppen, och då sunnan väder är.

- tveksamt vad gott tecken är; kanske när kådan flödar som mest i juni-juli, som beskrivs av Olaus Magnus 1555:

Granarna eller barrträden, som till sin natur är kådiga, vare sig deras resliga stammar höja sig över havets kust eller bäckens strand eller skogarnas sluttningar, utsvettas bärnstensämne... Detta är i synnerhet fallet, när, vid tiden för fruktens mognad, solen, mer brännande än under själva sommarhettan i juni och juli månader, gått in i Kräftans och Lejonets tecken. I den starka värmen spricker då trädens bark, och därur framsipprar droppe efter droppe bärnstensvätskan och flyter ned i rännilarna och bäckarna, där den sedan så småningom stelnar. Klibbigt och segt som lim...

Barkrester och annat småskräp kan knådas bort i varmt vatten, i större skala smälter och silar man den. Överallt i Dalarna stötte Linné på ett "synnerligt manér":

... man tager den klaraste kådan, som fås från gran. Den tilltuggas av vallkullor, pojkar eller käringar, tills kådan blir vit, seg, så att hon kan dragas långt mellan tänderna. Sådan brukas och säljes åt Falun i åtskillig form.

2) Tallkåda: Stubbarna kan bestå av upp till 30 % av torrvikten kåda, som kan skrapas från skador i grenarna, när den torkat kan den bändas eller skäras loss. I Sverige bröt man förr av kvistar från stammen vintertid. När vårsolen började värma tallen sipprade den kristallika kådan fram ur skadan på stammen.
När man förr framställde tjära i milor gällde det att få tag på så kådlik ved som möjligt. Man kunde t ex låta tallstubbar stå på rot några år så att splintveden ruttnade bort; kvar hade man då bara kärnveden som kan innehålla 15-30 % kåda. Man kunde också använda "torr furu", som var tallar som bildat extra mycket kåda på grund av skada eller sjukdom.
Om reningen av kåda berättas i en gammal kinesisk medicinsk enyklopedi:

Man tar en stor gryta av metall och slår på vatten, och ett lerkärl. Man täcker kärlets botten med Imperata cylindrica [ett gräs] och strör ett lager gul sand över. Här lägger man tallkådan. Låt koka och använd pilträd som bränsle. Tillsätt vatten ofta under kokningen. Fortsätt att koka tills all kådan har samlats på bottnen av lerkärlet. Häll över den flytande kådan i ett annat kärl med kallt vatten och låt den stelna. Upprepa hela proceduren tre gånger tills kådan blivit klar som jade. Detta är medicinen.

3) Enkåda: Här är det på stammen på äldre buskar man kan hitta kådan. Linné tar fasta på myrornas insamling av den: "Mjuka kådan försumma intet myrorna att bärga" (Flora Oeconomica 1749); "Vårt inhemska sandarak är denna växts kåda, uppsamlad ur myrstackar" (Flora Svecica 1755).

Beskrivning

1) Grankåda
Grankåda hör till de mjukaste balsamerna: Sirapslik när den rinner ut ur granen men torkar sedan på trädet till ljusgula klara och genomskinliga droppar med lite rimfrost på ("glitterknappar"), så knäckhårda att de måste brytas av. Färgen kan variera från vit (renast) över gul och brun ända till svart. Små korn som kan förekomma är inget fel. Smaken är kryddig. Enklast att samla är ljus kåda som ännu så mjuk att den kan formas. Grankåda smälter i värme till mjuk och rinnande och håller sig mjuk längre än tallkåda; båda kan mjukas upp genom att bankas eller värmas i ljummet vatten. Tuggtest: Fastnar i tänderna - fel sort. Rätt sort smular sig först och smakar lite beskt, blir sedan mjuk och efter en stunds tuggning rosa. Lättantändlig.
2) Tallkåda
Nyss utrunnen tallkåda är vattenklar och kladdig. Den hårdnar fort och blir då vit, sedan gråare och gulare. Vid det laget är den hård och spröd men som annan kåda mjuknar den i värme.
3) Enkåda
Små ljusgula, hartslika korn på grenar och stam.

Löslighet

• Kåda är fettlösligt och kan i smält tillstånd blandas obehindrat med fetter, hartser och vegetabiliska och eteriska oljor.
• Kåda är olöslig i vatten och glycerin.
• Hur få bort kåda? Bästa sättet att få bort kåda från händerna är att gnida in dem i smör eller margarin och därefter tvätta med tvål och vatten. På tyger - inte ömtåliga - löser man först upp kådan med terpentin och tvättar sedan med sprit. Maskindiskmedel, som brukar vara alkaliska: 1 msk i en tvätt.
1) Grankåda
Löses av alkalier, alkohol och terpentinolja och mer eller mindre i andra eteriska oljor.

Innehåll

1) Grankåda: Harts (syror, hartssyror, hartsfenoler, hartsalkoholer, hartsestrar) löst i eterisk granolja.
2) Tallkåda: Harts (65-85 %) löst i eterisk tallolja (15-33 %).

Varianter

• Se också under terpentinessens som kan destilleras ur barrveden och under kolofonium om andra produkter från sådan tillverkning.

Hållbarhet

Kan förvaras hur länge som helst men torkar och hårdnar - packa in så håller den sig mjuk längre.

Inköp

We don't sell, we tell!

Kunde förr i tiden hittas på marknader - ibland färdigtuggad till tuggkåda - men idag får man leta rätt på den själv i skogen.

Parfym

Doftbeskrivning
Luktar barkigt och barrigt. Bränd kåda luktar genomträngande hartsigt med grön terpentinton.
Användning
Fixerar andra doftämnen. En hartstinktur på kåda kan bli en utmärkt fixerande grundsprit i alkoholbaserad parfym.

Rumsdoft

För rökelsemetoder med glöd eller låga, se under Rumsdoft på samlingssidan Hartser.
• Rumsparfym: Kåda är urgammalt som rökelsematerial. Det började med den första människan som lade en granstam på elden och kände den friska lukten genom vedröken... Nästa gång vargen ylade låg det nog nära till hands att skrapa av lite från närmsta träd och slänga det på brasan. I Sverige brändes den i husen mot smittspridning, t. ex. vid koleraepidemin 1834. Kådor av olika barrträd har också använts i potpourrier, luktpåsar och andra torra parfymer både för sin egen lukt och för att fixera andra likter.
Olaus Magnus ger en luktbild från 1500-talet:

Ävanledes begagnar man sig i hela Norden av torrvedsfacklor, som innehåller naturlig kåda. Dessa förekommer i växlande former och har samma användning som vanliga ljus. Vid tillfällen då folk har båda händerna upptagna, bär de torrvedsstickor, kluvna i smala längder, instuckna i bältet och tar dem så en efter annan i munnen eller fäster dem i huvudbonaden med den andra ändan brinnande. På detta sätt kan de färdas omkring vart dem lyster utan att hindras av blåst och därvid uträtta vad de behagar. Detta sker dock tryggare på öppna fältet, i anseende till den skarpa kådlukten, som inte fördras lika lätt av alla som lukten av vanliga ljus. Särskilt är detta fallet med havande kvinnor, vilka av den ampra utdunstningen plägar angripas ända därhän, att de i förtid nedkommer.

Doftens element
• Luft: Vissa moderna elementläror (Hengein) beskriver doften med termerna Luft och årsiden sommar, förknippade med ljus, rörelse, flexibilitet och föränding. Dess verkningsfält antas vara framför allt kroppen (snarare än intellektet eller känslolivet). Andra dofter med denna uppfriskande verkan på kroppen är t. ex. malört och salvia.

Hudvård

Hudläkemedel
1) Grankåda: Bakteriehämmande och bakteriedödande. Färsk flytande kåda lade man förr direkt på huden som plåster. Blandad med talg blev den salva på skavsår och större skrubbsår; för smärre sår var den för dyrbar. Ren eller blandad grankåda ansågs särskilt effektivt på självsprickor. Färsk grankåda har också ett grundmurat rykte om sig att vara en effektiv hjälp att dra ut stickor ur huden - låt verka över natten.
• Kådsalva, t. ex. Bisalva: 10-50 % i salvbas
2) Tallkåda: Den kinesiska tallkådan användes utvärtes på sår och skabb. Också i Sverige har man använt furukåda, ren eller blandad med något fett, vilket ansågs ge en utmärkt salva framför allt för skavsår och skrubbsår.

Hårvård

2) Tallkåda: Mjällmedel i Kina.

Tandvård

1) Grankåda: Kåda från både tall och gran har tuggats för att hejda förkylning. Framför allt i Dalarna användes grankåda (tuggkåda, spännkåda) som tuggummi; den ökar salivavsöndringen och är kraftigt bakteriedödande. Smaken varar i flera dagar. Linné berättar från Dalarna:

Kvinnfolken, sällan karlarna, tuggar i kyrkan och annorstädes ett slags kåda, på särdeles sätt preparerad, den de tugga, varav spottet flyter starkt och utspottas. Säges förtaga sömn och fördriva skörbjugg. Åtminstone gör han rent tandkött och tänder.

Detta inspirerade på 1800-talet en svensk tandläkare till munvattnet Stomatol, där de verksamma ämnena var terpener ur terpentinharts.
2) Tallkåda: Även i Kina har man använt kåda till tänderna, finstött till tandpulver.

Massage

1) Grankåda: Enligt Linné användes kåda på 1700-talet för att behandla gikt; den ingår fortfarande i salvor för att stimulera blodcirkulationen - användbart vid muskelvärk och reumatism. Dosering: 10 %.
2) Tallkåda: Tallkådan kokades förr i Sverige med vatten tills den blev tunnflytande varefter den slogs över i kamferbrännvin - detta lades som omslag på benbrott, som då sades läka snabbare.
3) Enkåda: Om enens kåda berättar en örtabok från 1733: Utav enträ utflyter en kåda vilken förmenas fördriva okyskheten om man smörjer sin hemlighet därmed.

Fast tvål

Kan säkert blandas i tvål, ungefär på samma sätt som man gjort och gör med restprodukten kolofonium.

Hudreaktion

1) Grankåda: Kan ge känsliga kontakteksem. Använd bara ett par dagar i taget.

Invärtes bruk

1) Grankåda: I Sverige har man tuggat grankåda för att hejda förkylning. Den ansågs också vara bra för urinvägarna. Linné stötte på tuggkåda i Falun 1734: "Säges förtaga sömn och fördriva skörbjugg. Åtminnstone gör han rent tandkött och tänder."
2) Tallkåda: Även tallkåda kunde man tugga mot förkylning. Den kinesiska tallkådan hade mycket högt anseende som stärkande medel; det ansågs att den "ger motståndskraft mot hunger och skänker lång ålderdom".

Giftighet

1) Grankåda: Röken från den brinnande kådan bör nog inte inandas i onödan.

• Litteratur: Se t ex Bolin och Hustaver (1960), Culpeper (1976), Eidlitz (1971), Gentz och Lindgren (1946), Hallbert (2001), Kinkele (2004), Kirkevold och Gjessing (2004), Lindgren (1918), Linné (1971), Linné (1986), Ljungqvist (2007), Magnus (1976), Manniche (1999), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen (1986), Svanberg (1998), Tillhagen (1995), Wicklund (1990).
• Citat: Hon skall hämtas...: Fries (1904). Granarna eller barrträden...: Magnus 12:8 (1976). Ävanledes begagnar man...: Magnus 2:17 (1976). Man tar en stor gryta...: Fazzioli (1989) efter Su Song: Tu jing Ben cao.