Angelika - Backtimjan - Basilika - Björklöv - Bockhornsklöver - Citronmeliss - Fläderblom - Fänkål - Johannesört - Kamomill - Lavendel - Lindblom - Nypon - Pepparmynta - Ringblomma - Ros - Rosmarin - Rölleka - Salvia - Styvmorsviol - Såpnejlika - Timjan - Tussilago - Valeriana - Vallört - Åkerfräken |
||
|
||
Synonymer |
Te, örtte, tisane | |
Farmakopénamn |
Infusum (singular), infusa (plural), inf. | |
Engelska namn |
Infusion, tisane | |
Andra namn |
Romanska språk Infusion, apozème, tisane, hydrolé (franska) |
|
Förväxlingsrisk |
En het macération med olja (örtolja) eller alkohol (tinktur) kan också kallas infusion. | |
|
||
Tradition |
Ordet infusion = lösning erhållen genom extraktion
av växtdelar med varmt vatten, har funnits i svenskan
sedan 1690. Infusion är benämningen både
på metoden (begjutning) och dess resultat (utdrag,
infus, ptisane). Ursprunget är latin infundo = ingjuta,
övergjuta. Farmakopéerna Alla svenska farmakopéer (1775-1946) har upptagit infusioner. Som framgår av recepten nedan ändrades metoden inte mycket genom åren. Idag tillreds de kanske någon gång på ett sjukhusapotek. |
|
Framställning |
Infusion är det vanligaste sättet
att ta till vara växtämnen i vardagslag, t.
ex. för örtte. Växtdelarna fuktas med rumstempererat vatten en kvart. Fuktningen är nödvändig eftersom en del ämnen koagulerar om man häller kokhett vatten på dem direkt, vilket försvårar fortsatt extraktion. Kokhett vatten hälls över. Allt får dra. Standardtid är 30 minuter, med täta omrörningar. Sist dekanteras och filtreras. Infusionen kan göras starkare genom att man tar i mer växtdelar eller byter till nya efter ett tag, eller förlänger utdragstiden, däremot inte genom att man låter vattnet koka. Då får man en dekokt. Skillnaden är av betydelse för vilka ämnen som dras ut. |
|
Beskrivning |
Vätska med färg och doft av råvarorna - ett te. Ska vara helt klart och ogrumlat. | |
Beräkna som vatten - 100 ml väger ca 100 gram. Torkade växtdelars vikt och volym. | ||
Infusioner kan blandas obehindrat med vatten,
glycerin och alkohol. Blandar sig inte med oljor, hartsämnen eller eteriska oljor; måste skakas om före användning. |
||
Innehåll |
Växter |
|
Varianter |
Macerat - utdrag med
kallt vatten Dekokt - utdrag med kokande vatten |
|
Infusioner kan förvaras kallt i några dagar
- upp till en vecka. Så länge man fortfarande
gjorde infusioner på svenska apotek, fram till
mitten av 1900-talet, var praxis att de fick hållas
i förråd (vid under 8°) under högst
4 dagar. Konserverad infusion håller sig
åtminstone ett år i kylskåp. Förbättrar
hållbarheten: |
||
|
||
Infusioner kan användas i stället
för vatten i kräm,
gelé, ansiktsvatten,
ansiktsmasker
m.m. Se hudläkemedel
för vattenutdrag som kan användas för
olika hudproblem. |
||
Infusionerna är inte som de alkoholhaltiga tinkturerna automatiskt uttorkande på huden, så här beror det helt på den använda växten till vilken hudtyp de lämpar sig. | ||
Används som de är som hårsköljningsmedel och i stället för vatten i schampo etc. Välj rätt för olika hårtyper. | ||
En del har använts som munvatten. | ||
Stark infusion hälls i badet - se t. ex. under örbad. | ||
Kan användas istället för
vatten i tvål, men innehållet klarar sällan
förtvålningsprocessen. Det är bättre
att tillsätta vattenutdrag vid en omsmältning.
Växtutdrag som blir mycket sura kan ge problem
under tvåltillverkningen. |
||
Brukar vara milda mot huden. | ||
|
||
Mat och dryck |
Så här görs örtte. | |
Invärtes bruk |
Många växter används på detta sätt för att göra medicinska teer. Nedanstående recept är endast för utvärtes bruk. | |
Giftighet |
Giftiga ja, i den mån de använda växterna är det. | |
|
||
Recept |
||
Recept I | Vatten - 1 kvarter
(327 ml) Örter, blommor, frön, vars verkande delar sitter i den flyktiga oljan - 1 nypa Det kokande vattnet slås över. Uppsjudes en gång över koleld. [Gamla mått] (Källa: Haartman 1765) |
|
Recept II | Vatten - 9 viktdelar Drog, sönderskuren eller krossad - 1 viktdel Då icke annat föreskrives, skall av 1 del drog beredas 10 delar infusion på följande sätt: Den sönderskurna eller krossade drogen lägges i ett med lock försett, icke för stort kärl av porslin eller rent tenn och blandas med tillräcklig mängd kokhett vatten. Blandningen upphettas 5 minuter i kokande vattenbad under omrörning, får kallna, silas och pressas lindrigt. Skulle kolaturens [vätskans] mängd vara mindre än den föreskrivna, blandas den utpressade substansen med kokhett vatten samt silas och pressas ånyo. Den samlade kolaturen lämnas att avsätta uppslammade partiklar samt dekanteras. (Källa: Svenska farmakopén 1901) |
|
Recept III | Vatten - 9 viktdelar
Drog, skuren eller krossad - 1 viktdel Drogen blandas med vatten i tenn- eller porslinskärl med lock. Uppvärmes i vattenbad under omrörning under 30 minuter. Silas ännu varm. Resterna pressas lindrigt, ev. blandar man kokhett vatten i växtresterna samt silar och pressar ännu en gång. Avkyles. Uppslammade partiklar får sjunka. Dekanteras och silas. (Källa: Svenska farmakopén 1925) |
|
Recept IV | Vatten - till
10 delar blivande infusion Substans - 1 del Substansen övergjuts med hett vatten. Blandningen utsätts i fem minuter för ångorna från det kokande vattenbadet. Efter avsvalning silas. (Källa: Johansson 1926) |
|
Recept V | Vatten - 2,5
dl (1 kopp) Rötter, bark, frön, skurna eller krossade - 5 ml Drogen begjutes med sjudande vatten och hålls upphettad - inte kokande - i en halvtimme under upprepad omrörning. Sila av. Låt kallna. (Källa: Shenet 1999, Shealy 2000) |
|
Recept VI | Vatten - 9 dl Krossade eller pulveriserade växtdelar - 1 dl Fukta växtdelarna med vatten och låt stå en kvart, häll sedan kokhett vatten över dem. Låt dra i vattenbadsvärme - ju längre tid, desto mer garvämnen kommer med. Grovsila och filtrera så att utdraget blir helt klart. (Källa: Shenet 1999) |
|
Recept VII | Vatten - 150 ml Ört - 5-15 ml torkad, 15-45 ml färsk Vatten hälles över drogen. Allt får stå i vattenbadsvärme upp till tre timmar - det ska inte koka. Får svalna en halv timme. Silas. (Källa: Stodola och Volák 2000) |
|
|
||
Litteratur:
Se t ex Berlin (1851), Gentz och Lingren (1946), Haartman
(1765), Johansson (1926), Juneby (1999), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Nationalencyklopedins
ordbok (1995), Nordström (1940), Shealy (2000),
Stodola och Volák (2000), Svenska farmakopén
VIII (1901), Svenska farmakopén
IX (1908), Svenska farmakopén
X (1925), Svenska farmakopén
XI (1946). |
||
|
||
© Shenet 1997 - 2013 |