Shenet
Växter Råvaror  Referens Sök Forum Kontakt Hem
Färgämnen

Indigoblått


Moderväxt
Indigobuske (Indigofera tinctoria), vejde (Isatis tinctoria), färgpilört (Polygonum tinctorium) och många andra
Synonymer
Indigo, indigoblå, indigoblått, indigotin
1) Äkta indigo, naturindigo, naturlig indigotin, naturligt indigotin, indisk färg, indisk sten, svart henna
2) Syntetisk indigo, syntetisk indigotin, syntetiskt indigotin
Farmakopénamn 1) Indigo, Color indicus, Pigmentum indicum
2) E 132 Indigotin, indigokarmin
CAS-nummer 1) 860-22-0
2) 482-89-3
1) CI 75780
2) CI 73000
Engelska namn

Indigo, indigo blue, indigotin, indigotine
1) Natural indigotin, colonial indigo, genuine indigo, flotong, dyer's woad, Natural blue 1, Pigment blue 60, PB60
2) Pigment Blue 66, PB66, Vat blue 1, D & C Blue No. 6, 2-(1,3-Dihydro-3-oxo-2H-indazol-2-ylidene)-1,2-dihydro-3H-indol-3-one

Andra namn

Romanska språk
1) Indico, indicum (latin), anil, indigo (spanska), inde, bleu indigo, (franska), anilera, indigo (portugisiska)
Asiatiska språk
1) Nil, nila (sanskrit), an-nil, an-nila (arabiska), landian (kinesiska = mandarin)
Andra språk
1) Indikon (grekiska)

Förväxlingsrisk • "Indigo" kan också beteckna blå kulör erhållen från vilket färgämne som helst.
Henna - indigo deklareras ibland som "svart henna".

Tradition Namnet
Namnet indigo = blått färgämne, finns belagt i svenskan sedan 1637. Sedan Isaac Newton 1672 lagt orange och indigo till färgspektrats fem färger började namnet användas som benämning på en färg - indigoblå. Så gör vi fortfarande fast "indigo" kan betyda allt från skiraste ljusblått till mörkaste svartblått. Till svenskan kom ordet från spanska eller portugisiska indigo = indigo, blått färgämne. Båda språken hade fått det från latin (indicum) som fått det från grekiska (indikon), båda med den ursprungliga betydelsen indisk, blått färgämne - det importerades från Indien redan under antiken. På sanskrit kallades färgämnet nil = mörkblå, på arabiska an-nil. Därav senare anilin för de syntetiska stenkolsfärgerna som började tillverkas på 1800-talet. Syntetisk indigo var en av dem.
1) Äkta indigo
Färgämnet finns i många växter och framställs ungefär likadant i hela världen. Det är unikt genom sin färgförmåga - det fäster på både vegetabiliskt och animaliskt material (bomull, linne, ylle, siden) och sin färgäkthet (medeltida vävnaders bäst bevarade färg är vanligen den blå, som var indigo - det fanns inget annat).
Asien
Tidigast framställdes färgämnet antagligen i Kina, där den förnämsta indigoväxten sedan 6.000 år är färgpilört (Polygonum tinctorium). De äldsta indigofärgade tygfynden är från 500 f. Kr. Från Kina spreds färgningsmetoden till Korea och därifrån på 400-talet till Japan, även här med färgpilört som moderväxt. Från 1500-talet finns beskrivningar av dess medicinska användning. I Japan var indigo länge (1649-1869) det enda tillåtna textilfärgämnet för bönder och bomull den enda tillåtna fibern. Tristessen kompenserades med intrikat vävda och tryckta mönster i blått och vitt. Med indigo färgades också de traditionella blå arbetsjackorna i Kina.
Även i västra Asien användes indigo tidigt. På 600-talet f. Kr. nämns det i en nybabylonisk kilskrift. På 1000-talet beskrivs blåfärgade kläder i Babylonien i nuvarande Syrien och i Palestina har man hittat indigofärgat tyg från samma tid. Den lilla europeiska export som förekom från 700-talet gick över Bagdad och medeltidens arabiska läkare kände till det som både färgämne och läkemedel.
Indien
De äldsta indigofärgade textilerna från Indien är inte äldre än från medeltiden men färgämnet exporterades till Medelhavsområdet redan under antiken. Det var ovanligt och dyrt och ingen i Grekland eller Rom hade en aning om vad det var. Plinius kallade det indico = indiskt, en märkvärdighet bara det. Ett senare namn var indisk sten; det antogs vara ett mineral som bröts ur berg. Den förste europé som beskrev framställningen var Marco Polo på 1200-talet. Han hade sett indigo hemma i Venedig och kände igen det när han stötte på det i Indien:
 
Och man har också mycket gott om mycket fin indigo. Den tillverkas av en viss ört, som samlas och (sedan rötterna avlägsnats) lägges i stora kärl, varefter man häller dit vatten och låter den ligga så tills hela plantan är upplöst. Man sätter sedan denna vätska i solen, som här är fruktansvärt het, så att den kokar och avdunstar och blir sådan som vi får se den. Man delar sedan upp massan i stycken på fyra uns vardera, och i denna form utföres den till vår världsdel.
 

Afrika
Det äldsta indigofärgade tyg som har hittats över huvud taget är egyptiska mumiebindlar från 2000-talet f. Kr. Man vet inte om de har färgats in i Egypten eller importerats; plantan växte i alla fall inte i Egypten. I Ebers-papyrusen (1550 f. Kr.) används det som invärtes läkemedel. Söder om Sahara (Mali) Sahara indigofärgades textilier på 1000-talet. Kontinenten har flera egna indigoväxter och där har också förekommit engelska odlingar av indigobusken.
Europa
Till Medelhavsområdet importerades indigoblått från Indien redan under antiken - från denna tid är namnet indigo = indisk. Färgämnet var sällsynt och dyrt och den lilla importen minskade ytterligare efter romarrikets fall på 400-talet. På 700-talet kom handeln i gång igen, nu skött av armeniska, persiska och indiska bolag som transporterade varan över både land (Irak, Iran, södra Ryssland, Afghanistan) och hav (Röda havet) med Bagdad, Kairo och Venedig som knutpunkter. Handeln pågick till 1500-talet och i viss mån ända fram till första världskriget. Det som avbröt var Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien runt Afrika 1498. Efter det började européer ordna egna importexpeditioner för asiatiska varor. Redan i slutet av 1500-talet bestod en femtedel av de portugisiska Asienlasterna av indigo - vinsten var "avsevärt större än på peppar men bara 1/6 av volymen". Vid det laget var Venedig utslaget som europeiskt handelscentrum och Bagdad och Kairo kunde ignoreras av holländare, fransmän och engelsmän. Den verkligt stora importen kom igång sedan Engelska Ostindiska Kompaniet anlagt egna indigoodlingar i Indien.
Vejde...
I Europa utvanns indigoblått ur vejde (Isatis tinctoria). I Danmark har den använts sedan stenåldern och årtiondena f. Kr. stötte förvånade romare på blåmålade krigare i England. På 1500-talet var framställningen storskalig och luktade så illa att Elizabeth I förbjöd den inom 8 km från sina gods. Vid det laget levde många europeiska jordägare gott på vejdeodling och statsmakterna fick stora skatteinkomster på den.
... mot indigo
Motståndet mot den "bedrägliga och skadliga" nya färgen blev hårt.
I Tyskland förbjöds den som en "djävulens uppfinning" 1577 och nya dekret fortsatte att dugga tätt i mer än ett århundrade. I Nürnberg måste färgarna ända till 1700-talets slut svära årligen på att inte använda indigo och dödsstraffet för det fanns formellt kvar i lagen till 1800-talets slut. I Frankrike var import förbjuden 1598-1737 och användning belades med dödsstraff 1609. I England var indigo förbjudet 1580-1660.
I Sverige gjordes försök att bli självförsörjande på vejde genom odlingar bl. a. på Gotland och i Västergötland. Linné såg det hanteras på ett färgeri i Borås 1746 men fick höra att indigo användes mest.
Motståndet mot indigo bröts slutligen 1631 då holländska Ostindiska kompaniet landade ett par stora skeppslaster från sina kolonier. Vid sekelskiftet 1800 var de europeiska vejdeodlingarna i stort sett borta. Odlingen fick ett litet uppsving under Napoleonkrigen 1800-1815 men upphörde igen så fort handelsvägarna öppnades igen. En bidragande orsak var att vejde var bättre på ylle, som under 1800-talets andra hälft ersattes av den billiga fabriksvävda bomullen, som färgades bäst med indigo.
Amerika
I Sydamerika har textilier färgats med indigoblått sedan åtminstone 700-talet f. Kr; även här finns flera lokala växter. Slavpantager i sydstaterna exporterade en hel del till Europa på 1700-talet tills turbulensen under revolutionen och frigörelsen från England sänkte både odling och handel. I en amerikansk färgarhandbok från 1800-talets början berättas att den bästa indigon, från Java, användes sällan av amerikanska färgare, och indiska indigo (från Engelska Ostindiska Kompaniet) som hade så gott internationellt rykte listas sist av alla. Istället beskrivs i detalj olika amerikanska kvaliteter: "flotong" från spanska Amerika (bäst), fransk, d.v.s. västindisk (bra) och indigo från Carolina (växlande kvalitet).
Medicinskt och magiskt bruk
Medicinskt bruk av indigo finns belagt från hela världen och från äldsta tid, t. ex. i Egypten (1550 f. Kr.), Indien och Kina (före vår tideräkning), Grekland (300-talet f. Kr.), Rom (århundradet e. Kr.), Syd- och Centralamerika (före 1500-talet), hos arabiska läkare (1200-talet) och europeiska (1500-talet). Kinesisk forskning på 1980-talet har visat att indigoextrakt är verksamt utvärtes bl. a. mot flera ögonsjukdomar och taget invärtes mot allt från gulsot till hjärnhinneinflammation.
Det är svårt för dagens forskare att skilja ut det medicinska från det magiska. Indigo har t. ex. haft starka kopplingar till fruktsamhet och ingått i många fruktsamhetsriter och använts vid en rad könsrelaterade besvär som könssjukdomar (Centralamerika, Indien, Östafrika), menstruationsproblem (Kina), sterilitet (Egypten) och som preventiv- och abortmedel (Afrika, Mexiko). I den islamska världen har indigo setts som en mörk färg med farliga kopplingar till svart magi. Så sent som i början av 1900-talet rapporterades från Egypten att det ansågs mycket olycksbringande om en kvinna klädd i indigofärgade kläder dök upp vid en födsel. Den födande skulle då inte kunna bli gravid igen - så vida hon inte gjorde ett formellt besök i ett indigofärgeri. I fjärran Östern fick gravida kvinnor inte komma i närheten av indigobad eftersom de kunde förstöra färgbadet och färgbadet framkalla missfall. I Syrien fick inga kvinnor över huvud taget gå in ens i färghuset eftersom de kunde skada färgbadet.
2) Syntetisk indigotin
1800-talets kemiföretag letade länge efter ett sätt att framställa syntetisk indigo. 1855 isolerades det färglösa förstadiet indikan ur vejde, tio år senare fastställde den tyske kemisten von Baeyer det blå färgämnet indigotins kemiska struktur. Det tog ett par årtionden att hitta en lönsam framställningsmetod och då skedde det av en tillfällighet: En kemist vid Badische Anilin & Soda Fabrik (BASF) råkade tappa en termometer i färgblandningen och kvicksilvret katalyserade den reaktion man letat efter. Råvaran var stenkolstjära, som med så många andra färgämnen vid denna tid. 1897 kom "Indigo Pure" ut på marknaden till ungefär samma pris som naturlig indigo. Konkurrensfördelen var kvaliteten: hög, jämn och standardiserad. Sju år senare hade priset halverats. Indiens indigoexport minskade från 19.000 ton 1896 till 1.000 ton 1914. Den sista striden under första världskriget var talande: engelska och franska arméuniformer färgades med äkta "colonial indigo", tyska med syntetisk.
1997 var världsproduktionen av indigo ungefär densamma som hundra år tidigare (20.000 ton) men nu av syntetisk. Konkurrens från nya syntetiska blå gjorde att utsikterna såg mörka ut för industrin i mitten av 1900-talet tills den räddades av jeansmodet efter andra världskriget. I USA idag används 98 % av all indigotin till färgning av denimtyg, resten som livsmedelsfärg. Den enda tillverkaren gick i konkurs i början av 2000-talet på grund av konkurrens från Kina. Det skulle Mao-tse tung ha vetat, som förbjöd importen av syntetisk indigo.
Farmakopéerna
1) Äkta indigo
Bladen har varit officinella, t. ex. i den svenska farmakopén 1845.

Framställning

1) Äkta indigo
Det blå färgämnet indigotin finns inte färdigt i växterna utan måste lockas fram genom ett jäsningsförfarande - recept nedan. Startpunkten är blad och kvistar av någon indigoväxt, d.v.s. en växt som innehåller den färglösa glukosiden indikan. Tre grundmetoder:
1. Direktmetoden. Den traditionella och småskaliga metoden nära växtplatsen där extrahering och färgning går i ett. Blad blötläggs i vatten med något alkaliskt som förhindrar jäsning (urin, träaska, släckt kalk). Ger inte så stark färg - många dopp behövs. Traditionell metod t. ex. på Java.
2. Kompostmetoden som ger indigopasta. Bladmassan blötläggs och får jäsa. Vätskan tappas av, något alkaliskt tillsätts (soda, pottaska, släckt kalk, ostronskal, hönsskit, gammal urin) och allt vispas. Indigo sjunker till botten som en smet och formas till bollar eller kakor som torkas. Var fram till 1600-talet den vanliga metoden i Europa med vejde ("woad balls", "couch woad"), gammal metod i t. ex. Kina, Thailand och Sumatra, fortfarande använd i Japan med färgpilört och i Västafrika med olika Indigofera-arter. Recept nedan.
3. "Koloniala metoden" där bladmassan efter kompostering extraheras till handelsvaran indigoblått, en torr hård klump, koncentrerad och lagringsbar. Använd i Indien sedan antiken, idag bl. a. i södra Arabien. Recept nedan. Processen i översikt:
• Jäsning: Indigobuskens blad blötläggs i vatten. Efter ca 12 timmar börjar vattnet skumma, d.v.s. bladmassan jäser när enzymer spjälkar bladens glukosid indikan i druvsocker (glukos) och indigovitt (indoxyl). För att hjälpa jäsningen på traven har man världen över tillsatt stärkelserika och söta saker (vetekli, mjöl, bröd, frukt, fruktsaft, öl, honung, jäst, vejde; inte för vejdens färg utan för att det jäser bra). Efter 3-5 timmar i kallt vatten eller 5-9 timmar i 50° - tiderna varierar mycket - ändrar bubblorna färg från vita till purpur och vattnet som är svagt gröngult tappas av.
• Vispning: Syre tillförs genom att luft vispas in i vattnet - ett hårt jobb som i Indien gjordes av en särskild låg kast och i Amerika av slavar. Syretillförseln gör att indigovitt (indoxyl) oxideras till färgämnet indigoblått (indigotin) som faller ut i flockar som sjunker till botten och färgar vattnet först grönt och sedan mörkblått. Att veta när piskningen skulle avbrytas var en svår konst. Vattnet tappas av och de blå, lerlika flockarna samlas upp, torkas och pressas till bitar, handelsvaran indigoblått. Ett kilo blad slutar som 2-3 gram torkat indigoblått.
2) Syntetisk indigotin
Görs syntetiskt. Utgångspunkten är biprodukter från petrokemisk industri som bearbetas med bl. a. formaldehyd och syror.
Ursprung
1) Äkta indigo
Indigoblått från indiska provinsen Bengalen ansågs under hela 1800-talet vara den bästa. Därefter kom indigo från Java, Kina och Guatemala. Manilla-indigo från Filippinerna var dålig och sågs sällan i Europa men användes till blåelse. Afrikansk (Senegal, Egypten, Mauritius) hade växlande kvalitet. Idag tillverkas lite i Asien och Västafrika, mest för lokala behov.
2) Syntetisk indigotin
1997 tillverkades ca 20.000 ton; 40 % i Kina och Japan, 35 % av tyska BASF, 15-20 % av Buffalo Color Corporation (BCC) i USA, och 10 % av Bann of Brazil. Sedan dess har BCC slagits ut av importerad kinesisk indigo.

Beskrivning
1) Äkta indigo
• Handelsvaran indigoblått i bitar: Lätta smaklösa bitar som häftar vid tungan, "med en för den sanne indigofärgaren lätt igenkännbar lukt" - lite surt metallisk. Konsistens: Bitarna ska vara luckra och lätta att pulverisera enligt gamla uppgifter. Nutida källor beskriver dem som hårda, förr ett tecken på dålig kvalitet. Yta: Lätt glansig. River man med nageln blir revan metalliskt gulröd eller kopparröd; blöter man biten och drar över den med nageln ska färgen fästa på nageln. Brottyta: Matt, finkornig och jämn, färsk med kopparröd glans. Färg: Djupt mörkblå med lila ton till violettblå. Om den drar åt rött innehåller indigon mycket indigorött och indigobrunt som man vanligen inte, men ibland, vill ha med. Ljusblå färg med dragning åt grått eller grönt är däremot alltid ett tecken på dålig kvalitet liksom all "smutsig", oklar och matt färg. Små runda vita prickar i bitarna är också ett tecken på undermålig kvalitet. Brännprov: Ren indigo brinner med lilafärgad rök och efterlämnar ingen rest.
• Handelsvaran indigoblått i pulver: Fint pulver eller granulat. Lukt, färg och brännprov som indigo i bit.
• Indigotin, indigoblåtts rena färgämne: Djupblå kristaller med rött skimmer, utan lukt och smak. Smälter vid 390-392°.
• Färgat tyg: Färgare har länge hävdat att tyg färgat med äkta indigo har ett djup och en livfullhet som saknas i syntetiskt färgat och att detta kommer av orenheterna, d.v.s. övriga indigofärgämnen som indigorött, indigogrönt etc. som finns med i det blå, och att äkta indigo också ger tyget volym.
2) Syntetisk indigotin
• Mörkblått pulver eller granulat.
• Färgat tyg: Färgare menar att syntetisk indigo ger textilier lite klarare och ljushärdigare färg men en lekman ser ingen skillnad.
Mått och vikt 1) Äkta indigo
Bitar av indigo flyter på vatten = 100 ml väger mindre än 100 gram. För att avslöja iblandning av sand och annat har lättheten varit ett bra igenkänningstecken: Både bitar och pulver ska flyta i vatten. Allt som sjunker är främmande ämnen.

1) Äkta indigo
• Indikan (växtens färglösa glukosid): Löslig i vatten.
• Indoxyl, indigovitt (indikans färglösa spjälkningsprodukt): Löslig i vatten.
• Indigo, indigoblått (indoxyls oxideringsprodukt, den blåfärgande handelsvaran): Olöslig i vatten men kan finmalas och slammas upp i ett medium - indigo från både vejde och indigobusken var målarfärg i Europa och Asien långt innan det blev en handelsartikel för textilfärgning. Vattenhaltiga ämnen som äggvita, urin och vinäger gav bläck och akvarellfärg som fäster på t. ex. papper och trä, medan feta ämnen som olja, fett och vax har gett målarfärg och kritor. Oljefärg med indigo är inte särskilt ljusäkta utan bleknar med tiden.
• Indigotin (färgämnet i äkta indigoblått eller syntetisk): Olösligt i vatten, vanliga organiska lösningsmedel, svaga syror och svaga alkalier. Lösligt i terpentinolja, kokande paraffin, urin, starka syror som svavelsyra och starka alkalier som pottaska och soda.
pH och inkompatibiliteter
• Indigotin är olösligt i svaga syror och alkalier men löses i starka. Vid textilfärgning rörs indigoblått ut i vatten med urin, svavelsyra eller alkalier som får indigotin att reduceras tillbaka till vattenlösligt indigovitt. Färgbadet blir gult, inte blått. När tyget tas upp och nås av luftens syre oxideras indigovitt tillbaka till indigotin - blått och olösligt - men nu inne i fibrerna.

Innehåll
1) Äkta indigo
• Blått färgämne (indigotin): 20-80 % i indigoblått enligt den koloniala metoden. Indigopasta kan innehålla så lite som 2 %.
• Limämne (indigolim).
• Mindre mängder andra färgämnen, bl. a.indirubin, indigogult, indigorött och indigobrunt, ibland så mycket att det ger bitarna röd ton.
• Oorganiska ämnen (lera, järnsalter, kalciumsalter, ammoniaksalter), betraktade som föroreningar. Hög halt (7-9 %) i ljusblå stycken av indigoblått.
• Utdrygningsmedel: Redan Plinius i Rom varnade för utdrygning med främmande ämnen som lera och duvskit. Annat: sand, stärkelse, dextrin, hartser, gummi, sot, syntetiska färgämnen. Pulver är lättare att dryga ut än hela bitar. Testa för iblandning: Se ovan under Beskrivning och under Mått och vikt.
2) Syntetisk indigotin
• 100 % indigotin, kemiskt identisk med äkta.
Varianter
• Pulveriserade eller extraherade ej jästa indigoblad: Används i hudvård.
• Indirubin, indigopurpurin, indigorött: Rött färgämne som också finns i naturlig indigo. En del färgare anser att det ger djup åt kulören. Tillsätts ibland i syntetisk indigo.
• Indigokarmin, blå karmin, löslig indigo, cerulein: Färgämne som framställs genom att indigo behandlas med koncentrerad svavelsyra och alkalier.
• Indigopurpur, indigopurpursvavelsyra, indigosulfonsyra, fenicin, svavelsyraindigo (eng. indigo sulfate, chemic, Saxon blue): Blått färgämne som framställs genom att indigoblått löses med koncentrerad svavelsyra varvid indigotin ombildas till indigopurpur, som med svavelsyran bildar ett nytt blått färgämne, indigosulfonsyra. Vanlig textilfärgningsmetod under 17-1800-tal men färgen blir inte särskilt ljushärdig eller vattenfast.
Hållbarhet
1) Äkta indigo
De olika framställningsmetoderna ger olika hållbara typer:
• Direktmetoden där extrahering och färgning görs i ett passar småskalig färgning nära växtplatsen.
• Komposterade pastor är skrymmande och kan mögla. Kan lagras en tid och transporteras till nästa stad eller by.
• Torra bitar och pulver är hållbara och tar liten plats. Kan lagras länge (mörkt och i rumstemperatur) och transporteras mellan kontinenter.
Inköp We don't sell, we tell!
1) Äkta indigo
I konstnärsbutiker runt 440 kr per 50 gram (ca 1 dl). Billigare i butiker för textilkonst. På kosmetikahyllan bland hennapulvren - "svart henna" kan bestå av ren indigo, deklarerad som Indigofera tinctoria. Försök inte hos en högkastig ortodox hindu; det är en av de varor han inte får sänka sig till att sälja eftersom den förknippas med det lågkastiga färgaryrket.
2) Syntetisk indigotin
Det mesta i handeln idag, även i textilbutiker.

Hudläkemedel
1) Äkta indigo
Växter med indigo - i Europa särskilt vejde - har använs utvärtes för sin sammandragande, antiseptiska och läkande effekt, t. ex. av hippokratiska läkare i Grekland (300-talet f. Kr.) och senare i Rom; det nämns av både Plinius, Dioskorides och Galenos. Samma användning av vejde och indigo finner man hos arabiska läkare på 1200-talet och hos europeiska från 1500-talet fram till 1700-talets slut. I Afrika, Mellanöstern och Afrika har det använts på brännskador, insektsstick, djurbett, variga sår, kallbrand, köldskador, bölder, vattenansamlingar och svullnader. Från södra Arabien på 1980-talet rapporteras att indigoextrakt användes i sårförband - indigoblått tyg indränkt i olja och bivax lades som omslag. Idag kan det ingå i kosmetika men är då helt enkelt pulveriserade eller extraherade blad; inget sägs om att bladen skulle vara jästa.
En annan vanlig utvärtes användning har varit som temperaturreglerare. I Indien håller rester från indigofärgbad kameler svala, i Jemen gnider beduiner in bröst och ben med sesamolja och indigo för att hålla värmen under kalla ökennätter (och skydda sig mot onda makter och visa upp sin virilitet) och omvänt gnider man in småbarn med indigo för att svalka dem vid feber.
Insektsmedel
1) Äkta indigo
Världen runt har indigo skyddat mot ohyra - från Guatemala där man förr badade husdjuren i indigo till Kina där indigofärgade kläder håller flugor borta. I Japan avskräcker de både insekter och ormar; det antas vara den ammoniaklika lukten djuren inte gillar. I de flesta kulturer spelar också själva färgen in. Blått hänger intimt ihop med osynliga väsen och kan både skrämma bort onda andar och dra till sig det onda ögat. På södra arabiska halvön håller indigofärgade underkläder onda andar på avstånd och indigo ingnidet runt nyfödda barns navel och ögon anses vara lyckobringande. På japanska landsbygden var indigofärgade tygblöjor vanliga ännu på 1950-talet; de ansågs vara antiseptiska. Den bakteriedödande egenskapen går igen i användning i hela världen och stöds av kinesiska rön men är inte lätt att skilja från magiskt skydd. I den arabiska världen skyddar indigofärgade turbaner mot huvudvärk och djinner och i Marocko är de helt enkelt "bra mot allt".
Blått färgämne
1) Äkta indigo
Många folk har använt färgämnet till hudfärgning, antingen fuktigt (indigofärgat tyg fuktas och gnids mot huden) men vanligare torrt (färgpulvret blandas med något vitt mineralpulver och gnids in eller man bär en mask av indigofärgat tyg som färgar av sig på ansiktet). Det antas allmänt att de picti = målade män, som romarna mötte på de brittiska öarna var målade med vejde. Hos azteker och maya i Centralamerika var indigoblått ingnidet i huden förbehållet präster och de som skulle offras, andra fick nöja sig med svart. På arabiska halvön och i Afrika söder om Sahara används indigomålning vid festligheter ungefär som hennapulver och ibland blandas de två.
Indigos rykte som antiseptiskt och som skyddande mot onda makter har också gjort det till ett självklart färgämne vid tatuering i Afrika, Asien och på arabiska halvön. Arkeologiska fynd tyder på att det användes så i Egypten redan 3000 f. Kr.
2) Syntetisk indigotin
Tillåtet i all slags kosmetika.
1) Äkta indigo
Indigo har använts till mörkfärgning av hår, skägg och ögonbryn i Amerika, Afrika och Europa - Ovidius i Rom nämner det omkring år 0 - och i Asien särskilt i den islamska kultursfären. Enligt en arabisk text från 1200-talet är indigofärgning utmärkt för att förebygga skallighet och sårighet i svålen. 1821 berättar en engelsman vad han sett i det kungliga badhuset i Tabriz. Sedan tjänaren tvättat den persiske shahens hår
 
... tar han sin herres huvud i knät och gnuggar med all sin kraft in en slags blöt smet av hennaväxten i mustasch och skägg. På några minuter färgas de starkt röda av denna pomada ... I nästa steg tas ansiktshåret om hand genom att hennan tvättas bort och ersätts med en annan smet kallad rang, bestående av bladen från indigoplantan. Efter detta följer shamponering ...
  Dagens benämning "svart henna" på svartfärgande hennapulver med indigo är inte bedräglig. En blandning av blåfärgande indigo och rödfärgande henna har länge kallats "svart henna" och "blå henna" i den arabiska världen och färgblandningar helt enkelt "henna", som är en urgammal arabisk benämning på färgmedel i allmänhet, inte bara från hennaväxten. Se vidare hennarecepten.
Olika utdrag av indigoväxter - rotaska, rotdekokt, frödekokt, bladextrakt - har också använts mot hårlöss, mjäll och klåda i hårbotten. Idag förekommer extrakt av indigobusken i indiska håroljor som enligt ayurvedisk medicin ska förebygga håravfall.
2) Syntetisk indigotin
Togs genast i bruk av frisörer när det dök upp på marknaden i början av 1900-talet.
Fast tvål Indigo bör kunna användas i tvålfärg eftersom det tål alkalier bra.

1) Äkta indigo: Pulvret är inte hudirriterande men svagt irriterande på försöksdjurs ögon.


Mat och dryck
2) Syntetisk indigo (E 132 Indigotin, indigokarmin) får användas som färgämne i alla livsmedel som får färgas med upp till 50-500 mg per kilo, i läsk med upp till 100 mg per kilo.
Invärtes bruk
1) Äkta indigo: Indigo och indigoväxter har använts invärtes i tusentals år över hela världen framför allt som svalkande medel (t. ex. vid feber), sammandragande medel (t. ex. mot inre blödningar) och laxermedel (t. ex. vid tarmsjukdomar), i europeisk medicin fram till 1700-talets slut. Under 1880-talet fick de ett uppsving som medel mot epileptiska och andra spasmer; en användning som förekommit också i Kina. Undersökningar i slutet av 1900-talet tyder på att det inte är indigotin som är verksamt utan andra färgämnen i indigon, kanske indirubin. Kanske spelar jäsningsförfarandet en roll; en läkemetod har varit att hålla en sjuk över ångorna från ett indigobad - en annan att bränna indigofärgat papper eller tyg.
2) Syntetisk indigo: Har inga medicinska egenskaper.
Giftighet
1) Äkta indigo: Bedömningarna av indigos giftighet har varit splittrade, delvis p.g.a. att så många olika växters olika delar har använts på så många olika sätt. I Kina har man t. ex. använt indigoväxters färska växtsaft som motgift och i Afrika deras dekokt på barken mot inälvsmask; båda kunde i fel dos skada och t.o.m. döda. På 1990-talet har man funnit att åtminstone en del indigobuskar är giftiga.
2) Syntetisk indigotin: Kan ge särskilt känsliga allergiska symptom (klåda, hösnuva, nässelfeber, andningssvårigheter, astma). Starkt mutagent. Misstänks vara cancerogent. FAO/WHO:s rekommendation om högsta acceptabla dagliga intag (ADI) är 5 mg per kilo kroppsvikt, alltså 350 mg för en person på 70 kilo.

Recept
Recept I
(indigosmink)
Kvinnorna här i landet (Nigeria) och i Bornou färgar håret blått och även händer, fötter, ben och ögonbryn. De föredrar den färg som kallas shunee (beredd indigo) som framställs på följande sätt: De river isär och färgar om en gammal tobe (indigofärgad dräkt). De gräver en grop i marken, fuktar den med vatten och lägger ner dräkten, inbäddad i fårlort och väl indränkt med vatten, och fyller sedan igen gropen med blöt jord ... Efter sju-åtta dagar tas resterna av den gamla dräkten upp, nu så sönderfallen att den knappt håller ihop, och får torka i solen. Denna färg säljes ... Lite färg blandas med vatten i en snäcka och med en fjäder i ena handen och en spegel i den andra smyckar damen sina svarta behag. De målade armarna och benen ser ut som om de är täckta av mörkblå handskar och stövlar.
(Källa: Balfour-Paul efter Denham & Clapperton: Narrative of travels and discoveries in Central Africa in the year 1822, 1823 and 1824; London 1826)
Recept II
(indigoblått ur indigobuske)
Vatten, ej järnhaltigt eller kalkhaltigt (hårt)
Indigo (Indigofera tinctoria), blad eller hel växt
• Något alkaliskt (soda, pottaska) eller garvsyrerikt (växtdekokt)
Kompostering: Plantor läggs i buntvis i kar, tätt tillsammans och nedtyngda så att de pressas ihop. Bäst är att ställa dem upprätt så att luft kan avgå och vatten rinna av lätt. När natten kommer släpps flodvatten på så att buntarna täcks. Efter några timmar börjar vattnet jäsa och efter 9-14 timmar beroende på temperatur skummar hela karet och vattnet är halmgult eller guldgult.
Vispning: När vattnet efter ca 36 timmar är blått och smakar sött tappas det av i en lägre bassäng och piskas med bambukäppar eller vispas med skovelhjul, eller så blåser man in luft. Under inverkan av det ivispade syret blir det blå skummet efter 2-3 timmar vitt och vattnet blekgrönt eller gulbrunt och indigovitt oxideras till indigoblått som bildar små mörkblå flockar. Vätskan lämnas i fred så att flockarna kan sjunka till botten, snabbare om man tillsätter något alkaliskt eller garvsyrekikt.
Avtappning: Vattnet tappas av ovanifrån och bottensatsen, en tunn välling, pumpas upp i kärl och värms till 80-100° för att hejda enzymprocessen som nu skulle förstöra indigon. Massan silas genom dukar och kvar får man en mörkblå nästan svart deg. Ur denna pressas det mesta vattnet och indigon torkas i skugga, snabbt i 3-5 dagar (sämre vara) eller långsamt i upp till 2-3 månader (bättre vara). Från varje kar med ca 100 bladbuntar får man 20-30 kilo indigo i Bengalen.
(Källa: Nordisk familjebok XII 1910, Sandberg 1986)
Recept III
(indigopasta ur vejde)
• Blad av vejde (Isatis tinctoria)
Kompostering: Bladen mals fint i köttkvarn och bladmoset läggs i ett kar, där det rörs kring och vänds då och då. Det bör stå rätt varmt, t. ex. ovanpå en värmepanna eller i en gödselstack eller komposthög, så att temperaturen hela tiden hålls vid ca 30°. Snart inträffar en "jäsning" som märks på lukten och beror på att ett enzym som finns i bladen frigörs när dessa krossas. Därvid uppstår en substans som under luftens inverkan bildar samma färgämne som hos indigo.
Användning: Efter 1-2 dygn kan bladmoset användas till färgning. Man tar 30-50 gånger så mycket som indigo men förfar i övrigt på samma sätt. Kypen blir emellertid grumlig, varför det kan vara svårt att avgöra dess färg. Man kontrollerar den i stället genom provfärgningar. Forskning på 1900-talet har visat att vejde i motsats till tropiska och halvtropiska indigoväxter ger mest och bäst färg vid blötläggning i endast 10 minuter och vid 80° och sedan måste kylas snabbt.

(Källa: Sandberg och Sisefsky 1980, Balfour-Paul 1998)

Recept IV
(indigopasta ur färgpilört)

• Blad av färgpilört (Polygonum tinctorium)
Kompostering: Använd endast de blå bladen, inte de grå eller bruna från nedre delen av stammen. Lägg bladen i en plastkasse och vät dem ordentligt. Täck med plast och tyng ner med sten eller annat. Låt stå på varmt ställe med god luftcirkulation i ca tre månader. Rör om i komposten ungefär dag 10, 23 och 100. Fukta massan om den ser torr ut; den ska vara fuktig men inte blöt. Hundrade dagen bör massan vara klar.
Användning: Massan kan användas i ett alkaliskt textilfärgbad direkt eller formas till bollar som soltorkas och sparas. En boll om ca 1 liter massa är lagom till ett färgbad på 3,8 liter. Det är denna indigopasta (sukumo) i form av torkade bolllar (ai-dama) som används vid traditionell indigofärgning i Japan.
(Källa: Miller 1984)
Recept V
(indigoblått ur indigobuske)
Vatten, bäst alkaliskt - 20 liter
• Blad av indigo (Indigofera tinctoria) - 10 kilo
Kalk och/eller asklut - så mycket som behövs
Kompostering: Bladen läggs i vattnet och får ligga där och jäsa ett dygn. (Receptet är från kalkstensön Sumba i Indonesien med alkaliskt vatten och en medeltemperatur på 30°.) Krama sedan ur bladen så att det blir kvar en grön vätska. Blanda denna med mer kalk och/eller asklut så att vätskan får pH 11 (starkt alkaliskt).

Vispning: Tag ett palmblad eller annan stor visp och vispa ner luftens syre i vätskan. Nu bildas indigomolekylen och sjunker till botten. Fortsätt piska så länge vätskan är grön. När den blivit blå täcks kärlet över och indigomolekylerna får sjunka till botten och sedimenteras.
Avtappning: När indigon ligger som en pasta inunder vattnet och vattnet är klart, kan det hällas av - 20 liter vätska ger ungefär 4 kilo indigopasta. Den öses upp i korgar för torkning eller i mindre kärl för bruk inom närmare framtid.
(Källa: Nessle 2006)

Litteratur: Se t. ex. Adrosko (1968), Balfour-Paul (2000), Botanica (2003), Caesar (1963), Ebbell (1937), Frisch volym 3 (1979), Jönsson (1910), Lindgren (1918), Linné (1978), Linné (1986), Meyer (1952), Miller (1984), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nessle (2006), Nilsson (2007), Nordisk familjebok XII (1910), Olsson (2002), Ponting (1980), Sandberg (1986), Sandberg och Sisefsky (1980), Svensk uppslagsbok XIV (1955). Som livsmedelstillsats: Zinck och Hallas-Møller (2005). Vetenskapliga kommitténs undersökning: Opinion concerning Indigofera tinctoria; SCCNFP/0790/04 (2004). Tidig amerikansk färgarhandbok: Bemis (1973).
• Citat: Och man har också...: Polo (1951). ... tar han sin herres huvud...: Balfour-Paul (2000) som citerar Robert Ker Porter: Travels in Georgia, Persia, Armenia etc. ..., vol. 1 (London, 1821) .
• Artiklar: Gracie Burnett: Mood indigo: dyeing traditions in southeast China (Selvedge issue 11, 2006).
Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 03 15). U.S. International Trade Commission: Synthetic indigo from China (2008 04 22).
Projekt Runeberg: Cleve (1883): Kemiskt handlexikon (2008 07 07). Livsmedelsverket: E-nummernyckeln (2009 02 13). European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2009 09 16). .

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/indigo.html
Datum: 2018 11 16 - Uppdaterad: 2010 05 26
Cookieinfo
Made with a Mac