 |
       
Färgämnen Indigoblått |
||
|
|
|||
|
Moderväxt |
Indigobuske (Indigofera tinctoria), vejde (Isatis tinctoria), färgpilört (Polygonum tinctorium) och många andra | ||
|
Synonymer |
Indigo, indigoblå, indigoblått, indigotin 1) Äkta indigo, naturindigo, naturlig indigotin, naturligt indigotin, indisk färg, indisk sten, svart henna 2) Syntetisk indigo, syntetisk indigotin, syntetiskt indigotin |
||
| Farmakopénamn | 1) Indigo, Color indicus, Pigmentum indicum | ||
| 2) E 132 Indigotin, indigokarmin | |||
| CAS-nummer | 1) 860-22-0 2) 482-89-3 |
||
| 1) CI 75780 2) CI 73000 |
|||
| Engelska namn | Indigo, indigo blue, indigotin, indigotine |
||
| Andra namn |
Romanska språk |
||
| Förväxlingsrisk | • "Indigo" kan också beteckna blå
kulör erhållen från vilket färgämne
som helst. • Henna - indigo deklareras ibland som "svart henna". |
||
|
|
|||
| Tradition | Namnet Namnet indigo = blått färgämne, finns belagt i svenskan sedan 1637. Sedan Isaac Newton 1672 lagt orange och indigo till färgspektrats fem färger började namnet användas som benämning på en färg - indigoblå. Så gör vi fortfarande fast "indigo" kan betyda allt från skiraste ljusblått till mörkaste svartblått. Till svenskan kom ordet från spanska eller portugisiska indigo = indigo, blått färgämne. Båda språken hade fått det från latin (indicum) som fått det från grekiska (indikon), båda med den ursprungliga betydelsen indisk, blått färgämne - det importerades från Indien redan under antiken. På sanskrit kallades färgämnet nil = mörkblå, på arabiska an-nil. Därav senare anilin för de syntetiska stenkolsfärgerna som började tillverkas på 1800-talet. Syntetisk indigo var en av dem. 1) Äkta indigo Färgämnet finns i många växter och framställs ungefär likadant i hela världen. Det är unikt genom sin färgförmåga - det fäster på både vegetabiliskt och animaliskt material (bomull, linne, ylle, siden) och sin färgäkthet (medeltida vävnaders bäst bevarade färg är vanligen den blå, som var indigo - det fanns inget annat). Asien Tidigast framställdes färgämnet antagligen i Kina, där den förnämsta indigoväxten sedan 6.000 år är färgpilört (Polygonum tinctorium). De äldsta indigofärgade tygfynden är från 500 f. Kr. Från Kina spreds färgningsmetoden till Korea och därifrån på 400-talet till Japan, även här med färgpilört som moderväxt. Från 1500-talet finns beskrivningar av dess medicinska användning. I Japan var indigo länge (1649-1869) det enda tillåtna textilfärgämnet för bönder och bomull den enda tillåtna fibern. Tristessen kompenserades med intrikat vävda och tryckta mönster i blått och vitt. Med indigo färgades också de traditionella blå arbetsjackorna i Kina. Även i västra Asien användes indigo tidigt. På 600-talet f. Kr. nämns det i en nybabylonisk kilskrift. På 1000-talet beskrivs blåfärgade kläder i Babylonien i nuvarande Syrien och i Palestina har man hittat indigofärgat tyg från samma tid. Den lilla europeiska export som förekom från 700-talet gick över Bagdad och medeltidens arabiska läkare kände till det som både färgämne och läkemedel. Indien De äldsta indigofärgade textilerna från Indien är inte äldre än från medeltiden men färgämnet exporterades till Medelhavsområdet redan under antiken. Det var ovanligt och dyrt och ingen i Grekland eller Rom hade en aning om vad det var. Plinius kallade det indico = indiskt, en märkvärdighet bara det. Ett senare namn var indisk sten; det antogs vara ett mineral som bröts ur berg. Den förste europé som beskrev framställningen var Marco Polo på 1200-talet. Han hade sett indigo hemma i Venedig och kände igen det när han stötte på det i Indien: |
||
|
|||
|
Afrika |
|||
| Framställning | 1) Äkta indigo |
||
|
Beskrivning |
1) Äkta indigo • Handelsvaran indigoblått i bitar: Lätta smaklösa bitar som häftar vid tungan, "med en för den sanne indigofärgaren lätt igenkännbar lukt" - lite surt metallisk. Konsistens: Bitarna ska vara luckra och lätta att pulverisera enligt gamla uppgifter. Nutida källor beskriver dem som hårda, förr ett tecken på dålig kvalitet. Yta: Lätt glansig. River man med nageln blir revan metalliskt gulröd eller kopparröd; blöter man biten och drar över den med nageln ska färgen fästa på nageln. Brottyta: Matt, finkornig och jämn, färsk med kopparröd glans. Färg: Djupt mörkblå med lila ton till violettblå. Om den drar åt rött innehåller indigon mycket indigorött och indigobrunt som man vanligen inte, men ibland, vill ha med. Ljusblå färg med dragning åt grått eller grönt är däremot alltid ett tecken på dålig kvalitet liksom all "smutsig", oklar och matt färg. Små runda vita prickar i bitarna är också ett tecken på undermålig kvalitet. Brännprov: Ren indigo brinner med lilafärgad rök och efterlämnar ingen rest. • Handelsvaran indigoblått i pulver: Fint pulver eller granulat. Lukt, färg och brännprov som indigo i bit. • Indigotin, indigoblåtts rena färgämne: Djupblå kristaller med rött skimmer, utan lukt och smak. Smälter vid 390-392°. • Färgat tyg: Färgare har länge hävdat att tyg färgat med äkta indigo har ett djup och en livfullhet som saknas i syntetiskt färgat och att detta kommer av orenheterna, d.v.s. övriga indigofärgämnen som indigorött, indigogrönt etc. som finns med i det blå, och att äkta indigo också ger tyget volym. 2) Syntetisk indigotin • Mörkblått pulver eller granulat. • Färgat tyg: Färgare menar att syntetisk indigo ger textilier lite klarare och ljushärdigare färg men en lekman ser ingen skillnad. |
||
| Mått och vikt | 1) Äkta indigo Bitar av indigo flyter på vatten = 100 ml väger mindre än 100 gram. För att avslöja iblandning av sand och annat har lättheten varit ett bra igenkänningstecken: Både bitar och pulver ska flyta i vatten. Allt som sjunker är främmande ämnen. |
||
| 1) Äkta indigo |
|||
|
Innehåll |
1) Äkta indigo • Blått färgämne (indigotin): 20-80 % i indigoblått enligt den koloniala metoden. Indigopasta kan innehålla så lite som 2 %. • Limämne (indigolim). • Mindre mängder andra färgämnen, bl. a.indirubin, indigogult, indigorött och indigobrunt, ibland så mycket att det ger bitarna röd ton. • Oorganiska ämnen (lera, järnsalter, kalciumsalter, ammoniaksalter), betraktade som föroreningar. Hög halt (7-9 %) i ljusblå stycken av indigoblått. • Utdrygningsmedel: Redan Plinius i Rom varnade för utdrygning med främmande ämnen som lera och duvskit. Annat: sand, stärkelse, dextrin, hartser, gummi, sot, syntetiska färgämnen. Pulver är lättare att dryga ut än hela bitar. Testa för iblandning: Se ovan under Beskrivning och under Mått och vikt. 2) Syntetisk indigotin • 100 % indigotin, kemiskt identisk med äkta. |
||
|
Varianter |
• Pulveriserade eller extraherade ej jästa indigoblad: Används i hudvård. • Indirubin, indigopurpurin, indigorött: Rött färgämne som också finns i naturlig indigo. En del färgare anser att det ger djup åt kulören. Tillsätts ibland i syntetisk indigo. • Indigokarmin, blå karmin, löslig indigo, cerulein: Färgämne som framställs genom att indigo behandlas med koncentrerad svavelsyra och alkalier. • Indigopurpur, indigopurpursvavelsyra, indigosulfonsyra, fenicin, svavelsyraindigo (eng. indigo sulfate, chemic, Saxon blue): Blått färgämne som framställs genom att indigoblått löses med koncentrerad svavelsyra varvid indigotin ombildas till indigopurpur, som med svavelsyran bildar ett nytt blått färgämne, indigosulfonsyra. Vanlig textilfärgningsmetod under 17-1800-tal men färgen blir inte särskilt ljushärdig eller vattenfast. |
||
|
Hållbarhet |
1) Äkta indigo De olika framställningsmetoderna ger olika hållbara typer: • Direktmetoden där extrahering och färgning görs i ett passar småskalig färgning nära växtplatsen. • Komposterade pastor är skrymmande och kan mögla. Kan lagras en tid och transporteras till nästa stad eller by. • Torra bitar och pulver är hållbara och tar liten plats. Kan lagras länge (mörkt och i rumstemperatur) och transporteras mellan kontinenter. |
||
|
1) Äkta indigo I konstnärsbutiker runt 440 kr per 50 gram (ca 1 dl). Billigare i butiker för textilkonst. På kosmetikahyllan bland hennapulvren - "svart henna" kan bestå av ren indigo, deklarerad som Indigofera tinctoria. Försök inte hos en högkastig ortodox hindu; det är en av de varor han inte får sänka sig till att sälja eftersom den förknippas med det lågkastiga färgaryrket. 2) Syntetisk indigotin Det mesta i handeln idag, även i textilbutiker. |
||
|
|
|||
|
Hudläkemedel 1) Äkta indigo Växter med indigo - i Europa särskilt vejde - har använs utvärtes för sin sammandragande, antiseptiska och läkande effekt, t. ex. av hippokratiska läkare i Grekland (300-talet f. Kr.) och senare i Rom; det nämns av både Plinius, Dioskorides och Galenos. Samma användning av vejde och indigo finner man hos arabiska läkare på 1200-talet och hos europeiska från 1500-talet fram till 1700-talets slut. I Afrika, Mellanöstern och Afrika har det använts på brännskador, insektsstick, djurbett, variga sår, kallbrand, köldskador, bölder, vattenansamlingar och svullnader. Från södra Arabien på 1980-talet rapporteras att indigoextrakt användes i sårförband - indigoblått tyg indränkt i olja och bivax lades som omslag. Idag kan det ingå i kosmetika men är då helt enkelt pulveriserade eller extraherade blad; inget sägs om att bladen skulle vara jästa. En annan vanlig utvärtes användning har varit som temperaturreglerare. I Indien håller rester från indigofärgbad kameler svala, i Jemen gnider beduiner in bröst och ben med sesamolja och indigo för att hålla värmen under kalla ökennätter (och skydda sig mot onda makter och visa upp sin virilitet) och omvänt gnider man in småbarn med indigo för att svalka dem vid feber. Insektsmedel 1) Äkta indigo Världen runt har indigo skyddat mot ohyra - från Guatemala där man förr badade husdjuren i indigo till Kina där indigofärgade kläder håller flugor borta. I Japan avskräcker de både insekter och ormar; det antas vara den ammoniaklika lukten djuren inte gillar. I de flesta kulturer spelar också själva färgen in. Blått hänger intimt ihop med osynliga väsen och kan både skrämma bort onda andar och dra till sig det onda ögat. På södra arabiska halvön håller indigofärgade underkläder onda andar på avstånd och indigo ingnidet runt nyfödda barns navel och ögon anses vara lyckobringande. På japanska landsbygden var indigofärgade tygblöjor vanliga ännu på 1950-talet; de ansågs vara antiseptiska. Den bakteriedödande egenskapen går igen i användning i hela världen och stöds av kinesiska rön men är inte lätt att skilja från magiskt skydd. I den arabiska världen skyddar indigofärgade turbaner mot huvudvärk och djinner och i Marocko är de helt enkelt "bra mot allt". Blått färgämne 1) Äkta indigo Många folk har använt färgämnet till hudfärgning, antingen fuktigt (indigofärgat tyg fuktas och gnids mot huden) men vanligare torrt (färgpulvret blandas med något vitt mineralpulver och gnids in eller man bär en mask av indigofärgat tyg som färgar av sig på ansiktet). Det antas allmänt att de picti = målade män, som romarna mötte på de brittiska öarna var målade med vejde. Hos azteker och maya i Centralamerika var indigoblått ingnidet i huden förbehållet präster och de som skulle offras, andra fick nöja sig med svart. På arabiska halvön och i Afrika söder om Sahara används indigomålning vid festligheter ungefär som hennapulver och ibland blandas de två. Indigos rykte som antiseptiskt och som skyddande mot onda makter har också gjort det till ett självklart färgämne vid tatuering i Afrika, Asien och på arabiska halvön. Arkeologiska fynd tyder på att det användes så i Egypten redan 3000 f. Kr. 2) Syntetisk indigotin Tillåtet i all slags kosmetika. |
|||
| 1) Äkta indigo Indigo har använts till mörkfärgning av hår, skägg och ögonbryn i Amerika, Afrika och Europa - Ovidius i Rom nämner det omkring år 0 - och i Asien särskilt i den islamska kultursfären. Enligt en arabisk text från 1200-talet är indigofärgning utmärkt för att förebygga skallighet och sårighet i svålen. 1821 berättar en engelsman vad han sett i det kungliga badhuset i Tabriz. Sedan tjänaren tvättat den persiske shahens hår |
|||
|
|||
| Dagens benämning "svart henna" på svartfärgande hennapulver med indigo är inte bedräglig. En blandning av blåfärgande indigo och rödfärgande henna har länge kallats "svart henna" och "blå henna" i den arabiska världen och färgblandningar helt enkelt "henna", som är en urgammal arabisk benämning på färgmedel i allmänhet, inte bara från hennaväxten.
Se vidare hennarecepten. Olika utdrag av indigoväxter - rotaska, rotdekokt, frödekokt, bladextrakt - har också använts mot hårlöss, mjäll och klåda i hårbotten. Idag förekommer extrakt av indigobusken i indiska håroljor som enligt ayurvedisk medicin ska förebygga håravfall. 2) Syntetisk indigotin Togs genast i bruk av frisörer när det dök upp på marknaden i början av 1900-talet. |
|||
| Fast tvål | Indigo bör kunna användas i tvålfärg eftersom det tål alkalier bra. | ||
|
1) Äkta indigo: Pulvret är inte hudirriterande men svagt irriterande på försöksdjurs ögon. |
|||
|
|
|||
|
Mat
och dryck |
2) Syntetisk indigo (E 132 Indigotin, indigokarmin) får användas som färgämne i alla livsmedel som får färgas med upp till 50-500 mg per kilo, i läsk med upp till 100 mg per kilo. | ||
|
Invärtes
bruk |
1) Äkta indigo:
Indigo och indigoväxter har använts invärtes i tusentals år över hela världen framför allt som svalkande medel (t. ex. vid feber), sammandragande medel (t. ex. mot inre blödningar) och laxermedel (t. ex. vid tarmsjukdomar), i europeisk medicin fram till 1700-talets slut. Under
1880-talet fick de ett uppsving som medel mot epileptiska
och andra spasmer; en användning som förekommit också i Kina. Undersökningar i slutet av 1900-talet tyder på att det inte är indigotin som är verksamt utan andra färgämnen i indigon, kanske indirubin. Kanske spelar jäsningsförfarandet en roll; en läkemetod har varit att hålla en sjuk över ångorna från ett indigobad - en annan att bränna indigofärgat papper eller tyg. 2) Syntetisk indigo: Har inga medicinska egenskaper. |
||
|
Giftighet |
1) Äkta indigo:
Bedömningarna av indigos giftighet har varit splittrade, delvis p.g.a. att så många olika växters olika delar har använts på så många olika sätt. I Kina har man t. ex. använt indigoväxters färska växtsaft som motgift och i Afrika deras dekokt på barken mot inälvsmask; båda kunde i fel dos skada och t.o.m. döda. På 1990-talet har man funnit att åtminstone en del indigobuskar är giftiga.
2) Syntetisk indigotin: Kan ge särskilt känsliga allergiska symptom (klåda, hösnuva, nässelfeber, andningssvårigheter, astma). Starkt mutagent. Misstänks vara cancerogent. FAO/WHO:s rekommendation om högsta acceptabla dagliga intag (ADI) är 5 mg per kilo kroppsvikt, alltså 350 mg för en person på 70 kilo. |
||
|
|
|||
|
Recept |
|||
| Recept I (indigosmink) |
Kvinnorna här i landet (Nigeria) och i Bornou färgar håret blått och även händer, fötter, ben och ögonbryn. De föredrar den färg som kallas shunee (beredd indigo) som framställs på följande sätt: De river isär och färgar om en gammal tobe (indigofärgad dräkt). De gräver en grop i marken, fuktar den med vatten och lägger ner dräkten, inbäddad i fårlort och väl indränkt med vatten, och fyller sedan igen gropen med blöt jord ... Efter sju-åtta dagar tas resterna av den gamla dräkten upp, nu så sönderfallen att den knappt håller ihop, och får torka i solen. Denna färg säljes ... Lite färg blandas med vatten i en snäcka och med en fjäder i ena handen och en spegel i den andra smyckar damen sina svarta behag. De målade armarna och benen ser ut som om de är täckta av mörkblå handskar och stövlar. (Källa: Balfour-Paul efter Denham & Clapperton: Narrative of travels and discoveries in Central Africa in the year 1822, 1823 and 1824; London 1826) |
||
| Recept II
(indigoblått ur indigobuske) |
• Vatten, ej järnhaltigt
eller kalkhaltigt (hårt) • Indigo (Indigofera tinctoria), blad eller hel växt • Något alkaliskt (soda, pottaska) eller garvsyrerikt (växtdekokt) Kompostering: Plantor läggs i buntvis i kar, tätt tillsammans och nedtyngda så att de pressas ihop. Bäst är att ställa dem upprätt så att luft kan avgå och vatten rinna av lätt. När natten kommer släpps flodvatten på så att buntarna täcks. Efter några timmar börjar vattnet jäsa och efter 9-14 timmar beroende på temperatur skummar hela karet och vattnet är halmgult eller guldgult. Vispning: När vattnet efter ca 36 timmar är blått och smakar sött tappas det av i en lägre bassäng och piskas med bambukäppar eller vispas med skovelhjul, eller så blåser man in luft. Under inverkan av det ivispade syret blir det blå skummet efter 2-3 timmar vitt och vattnet blekgrönt eller gulbrunt och indigovitt oxideras till indigoblått som bildar små mörkblå flockar. Vätskan lämnas i fred så att flockarna kan sjunka till botten, snabbare om man tillsätter något alkaliskt eller garvsyrekikt. Avtappning: Vattnet tappas av ovanifrån och bottensatsen, en tunn välling, pumpas upp i kärl och värms till 80-100° för att hejda enzymprocessen som nu skulle förstöra indigon. Massan silas genom dukar och kvar får man en mörkblå nästan svart deg. Ur denna pressas det mesta vattnet och indigon torkas i skugga, snabbt i 3-5 dagar (sämre vara) eller långsamt i upp till 2-3 månader (bättre vara). Från varje kar med ca 100 bladbuntar får man 20-30 kilo indigo i Bengalen. (Källa: Nordisk familjebok XII 1910, Sandberg 1986) |
||
| Recept III
(indigopasta ur vejde) |
• Blad av vejde (Isatis
tinctoria) Kompostering: Bladen mals fint i köttkvarn och bladmoset läggs i ett kar, där det rörs kring och vänds då och då. Det bör stå rätt varmt, t. ex. ovanpå en värmepanna eller i en gödselstack eller komposthög, så att temperaturen hela tiden hålls vid ca 30°. Snart inträffar en "jäsning" som märks på lukten och beror på att ett enzym som finns i bladen frigörs när dessa krossas. Därvid uppstår en substans som under luftens inverkan bildar samma färgämne som hos indigo. Användning: Efter 1-2 dygn kan bladmoset användas till färgning. Man tar 30-50 gånger så mycket som indigo men förfar i övrigt på samma sätt. Kypen blir emellertid grumlig, varför det kan vara svårt att avgöra dess färg. Man kontrollerar den i stället genom provfärgningar. Forskning på 1900-talet har visat att vejde i motsats till tropiska och halvtropiska indigoväxter ger mest och bäst färg vid blötläggning i endast 10 minuter och vid 80° och sedan måste kylas snabbt. (Källa: Sandberg och Sisefsky 1980, Balfour-Paul 1998) |
||
|
Recept IV |
• Blad av färgpilört (Polygonum tinctorium) Kompostering: Använd endast de blå bladen, inte de grå eller bruna från nedre delen av stammen. Lägg bladen i en plastkasse och vät dem ordentligt. Täck med plast och tyng ner med sten eller annat. Låt stå på varmt ställe med god luftcirkulation i ca tre månader. Rör om i komposten ungefär dag 10, 23 och 100. Fukta massan om den ser torr ut; den ska vara fuktig men inte blöt. Hundrade dagen bör massan vara klar. Användning: Massan kan användas i ett alkaliskt textilfärgbad direkt eller formas till bollar som soltorkas och sparas. En boll om ca 1 liter massa är lagom till ett färgbad på 3,8 liter. Det är denna indigopasta (sukumo) i form av torkade bolllar (ai-dama) som används vid traditionell indigofärgning i Japan. (Källa: Miller 1984) |
||
| Recept V
(indigoblått ur indigobuske) |
• Vatten,
bäst alkaliskt - 20 liter • Blad av indigo (Indigofera tinctoria) - 10 kilo • Kalk och/eller asklut - så mycket som behövs Kompostering: Bladen läggs i vattnet och får ligga där och jäsa ett dygn. (Receptet är från kalkstensön Sumba i Indonesien med alkaliskt vatten och en medeltemperatur på 30°.) Krama sedan ur bladen så att det blir kvar en grön vätska. Blanda denna med mer kalk och/eller asklut så att vätskan får pH 11 (starkt alkaliskt). Vispning: Tag ett palmblad eller annan stor visp och vispa ner luftens syre i vätskan. Nu bildas indigomolekylen och sjunker till botten. Fortsätt piska så länge vätskan är grön. När den blivit blå täcks kärlet över och indigomolekylerna får sjunka till botten och sedimenteras. Avtappning: När indigon ligger som en pasta inunder vattnet och vattnet är klart, kan det hällas av - 20 liter vätska ger ungefär 4 kilo indigopasta. Den öses upp i korgar för torkning eller i mindre kärl för bruk inom närmare framtid. (Källa: Nessle 2006) |
||
|
|
|||
|
• Litteratur:
Se t. ex. Adrosko (1968), Balfour-Paul (2000), Botanica (2003), Caesar (1963), Ebbell (1937), Frisch volym 3 (1979), Jönsson
(1910), Lindgren (1918), Linné (1978), Linné (1986),
Meyer (1952), Miller (1984), Nationalencyklopedins ordbok
(1995), Nessle (2006), Nilsson (2007), Nordisk familjebok XII (1910),
Olsson (2002), Ponting (1980), Sandberg (1986), Sandberg och Sisefsky
(1980), Svensk uppslagsbok XIV (1955). Som livsmedelstillsats: Zinck och Hallas-Møller (2005). Vetenskapliga
kommitténs undersökning: Opinion concerning Indigofera tinctoria;
SCCNFP/0790/04 (2004).
Tidig amerikansk färgarhandbok: Bemis (1973). • Citat: Och man har också...: Polo (1951). ... tar han sin herres huvud...: Balfour-Paul (2000) som citerar Robert Ker Porter: Travels in Georgia, Persia, Armenia etc. ..., vol. 1 (London, 1821) . • Artiklar: Gracie Burnett: Mood indigo: dyeing traditions in southeast China (Selvedge issue 11, 2006). • Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 03 15). U.S. International Trade Commission: Synthetic indigo from China (2008 04 22). Projekt Runeberg: Cleve (1883): Kemiskt handlexikon (2008 07 07). Livsmedelsverket: E-nummernyckeln (2009 02 13). European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2009 09 16). . |
|||
|
|
|||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|||
