Shenet - Honungshistoria

Lösningsmedel - Historia

Honungshistoria

Gudarnas spis

Alla kulturer tycks ha använt honung, utom Sparta där man ansåg att den var för veklingar. För gudar däremot har honung och mjöd dugt bra som mat och dryck överallt och hört till de tidigaste gudaoffren, bl. a. hos sumerer och babylonier vars gudar levde av honung. I Grekland offrades honung till otaliga fruktbarhetsgudinnor som gick under namnet bidrottningar.
I Egypten hörde honungen till solguden och garanterade pånyttfödelse och återväxt. Av en förteckning från tjugonde dynastin (1100-talet f. Kr.) framgår att Ramses III offrat 15 ton honung till Nilguden. Vid det laget hade landet haft honungsväktare i tvåtusen år och farao varit omtalad ännu längre som Han som hör till bina. Gammaltestamentliga judar som drömde om ett land som flöt av mjölk och honung var däremot förbjudna att offra den och fick inte heller använda den i sin heliga rökelse. För janaiterna var det tvärtom: de fick offra den till fruktbarhetsgudarna men inte äta den själva, eftersom den betraktades som ett afrodisiakum, en vanlig åsikt i många kulturer.

Nektar och ambrosia

Vad den grekiska gudadieten nektar och ambrosia var har diskuterats mycket. Nektar är vanligen drycken och ambrosia födan men nektar förekommer också som föda och ambrosia som dryck. Ambrosia beskrivs som rödbrun och doftande och används ibland som en läkande salva eller smörjelse på samma sätt som honung, och som honung har båda använts till till balsamering. Att de kan växla har man velat förklara med att de från början var två former av samma ämne; den gudomliga födan (honung) som efter jäsning blir dryck (mjöd) - som dock inte dracks i Grekland.

Mjöd

Att mjöd är en urgammal dryck framgår av att ordet finns i nästan alla indoeuropeiska språk - t. ex. walesiska medd, engelska mead, sanskrit máhdu. Alla utom greker och romare verkar ha druckit det, i Sverige var det fortfarande populärt på 1500-talet. Receptet är enkelt: 1 del honung, 4 delar vatten. Enklast görs det genom att man lägger de tömda vaxkakorna med honungsrester i vatten. Jäsning kommer igång och snart har man en dryck som enligt kelterna gav hemlig visdom. Det tros vara mjöd som åsyftas i det tidigaste kända omnämnandet av honung, hinduiska Rig Veda från 2000-talet f. Kr, där den kallas livgivare. Indier och germaner menade att mjöd kom från himlen ungefär på samma sätt som honung och honungsdagg föll ned till greker och romare. Allt tyder också på att mjöd var heligt före honungen och att biet heliggjordes sist.

Honungssött tal

I Europa blev honung en symbol för vältalighet, hos grekerna till och med poetiskt snille och allmän vishet, och genom association till vältalighet också för falskhet i ord och vänskap. I Bibeln däremot betecknar honung endast det söta och ljuva, t. ex. Guds ord som beskrivs som ljuvare än honung. Forntida greker, indier, germaner och gammaltestamentliga judar gav sina nyfödda honung att äta. I Kina och Japan smickrar man gudarna med honung särskilt under vinterfesten före nyår, då köksgudens läppar smörjs in med honung på det att han må tala väl om familjen när han avger årsrapport till himmelsguden.

Egypten

I Egypten var honung i var mans mun långt före riksenandet omkring 3000 f. Kr. Det användes flitigt i religion och medicin. I Ebers-papyrusen (ca 1550 f. Kr.) förekommer den som smakämne och konsistensmedel i vart och vartannat recept.

Grekland

Från Egypten spreds biodlingen till den minoiska kulturen som blomstrade på Kreta omkring 2000 f. Kr. Grekisk mytologi är full av historier om honung och bin och många av dem utspelar sig på Kreta. Det var t. ex. där nymfen Melissa upptäckte att bisamhällen kan skattas på honung och gossen Zeus i hemlighet växte upp på en diet av mjölk och honung. Och Pandoras ask var från början fylld av honung.

Himmelsk honung

Den allmänna åsikten under den europeiska antiken liksom i Kina var att honung var ett slags dagg som bina samlade in från luften eller växterna. Aristoteles skriver i Djurens naturhistoria (300-talet f. Kr.):

Honungen faller ur luften då stjärnorna stiger upp och Sirius går ned bakom horisonten. Över huvud bildas det ingen honung förrän Plejaderna stigit upp på himlavalvet. Vax bereder också bina ur blommorna. Att de inte bereder honungen utan insamlar den då den faller ur luften bevisar följande: Efter några dagar finner biodlaren stockarna fulla med honung.

Några årtionden e. Kr. skriver Seneca i Rom:

Vi har emellertid inte helt klart för oss om den saft de tar från blommorna är färdig honung eller om de blandar i något ämne eller kanske genom någon egendomlighet med sin andedräkt förädlar det insamlade ämnet till honung. Några säger att de endast är i stånd att insamla honung, inte att tillverka den, ty i Indien hittar man honung på vassen, åstadkommen antingen av daggen eller av vassens egen rikedom på söta safter. Det påstås att våra växter också besitter denna egenhet fast i mindre grad och att bina är födda till att samla in detta "naturens under" för egen räkning. Andra åter anser att bina förvandlar det de tar ur blommorna till honung och att de härför använder sig av något slags jäsningsmämne som har förmågan att förändra de skilda ämnena till en homogen massa.

Honungsdagg

Det var inte så lätt att veta. Honung kan lätt förväxlas med honungsdagg (även kallat bladhonung, bladlushonung, skogshonung), en sockerrik smet som bladlöss ibland lämnar efter sig i mängd på växters blad, t. ex. på lind. Bina samlar in den och gör honung av den precis som av nektar. Det ligger nära till hands att anta att den är själva honungen. I yngre Eddan kallas daggen på världsträdet Yggdrasil honung, i finsk folkpoesi står livsträdet honungsek "med honung på sina grenar, mjöd under sin bark, salva för sår och helande vatten för smärtor".
Allvetaren Plinius i Rom skriver kring år 70 om honungsdaggen:

Honungen kommer ur luften och uppstår mest vid början av stjärnornas uppgång, i synnerhet då Sirius lyser fram, men aldrig vid Sjustjärnans uppgång, då daggryningen inbryter. Därför finner man vid morgonrodnadens början blad och träd betäckta med honungsdagg ... Antingen den nu är en utsvettning från himmelen, eller ett slemartat utflöde från stjärnorna, eller en saft från luften, då den renar sig, så vore det att önska att den förbleve lika ren och flytande och av samma beskaffenhet som när den först utflyter; men då den faller ned från en så betydande höjd är den vid sin ankomst till jorden mycket förorenad och blir genom de mötande jordiska avdunstningarna fördärvad. Dessutom har den upptagit fuktighet av löv och gräs och blir nedförd i biens mage - ty de ger den ifrån sig genom munnen - vartill kommer att den är fördärvad av blommornas saft och alldeles omvandlas i bikupan. Trots alla dessa förändringar för den dock en stor del av sin himmelska natur med sig.

På så olika forntida ställen som Indien, Persien och Finland ansågs att honung hämtades av bin eller fåglar från himlen i väster. Att honung, honungsdagg eller nektar på något sätt kom från ovan var den förhärskande åsikten fram till 1700-talet. Först då reddes det ut att växterna producerar ämnen som bina samlar upp och förvandlar till honung. Att också bladlöss kan leverera råvaran tog längre tid att upptäcka.

Giftig honung

En giftig honung som omtalats mycket åts av en grekisk här på hemväg från strider mot perserna på 400-talet f. Kr. Soldaterna raglade som druckna, kräktes och fick diarré. Några dog, resten somnade men mådde bra när de vaknade dagen därpå. Senare har man funnit att giftet finns i nektar och honung hos ett par rhododendron-arter i Turkiet och Grekland. Plinius känner också till flera platser med giftig honung, och en av dessa sorter är enligt honom den bästa man kan få tag på för hudvård. Den ädlaste och bästa honungen fick man annars från Kreta. En berömd honung som sades skänka mod kom från den timjanbevuxna bergskedjan Hymettos utanför Aten.

Balsameringsmedel

Honungens antiseptiska och konserverande egenskaper gjorde den tidigt till ett balsameringsmedel. Egyptier, babylonier, assyrier, skyter, perser, spartaner och många andra forntida folk bevarade sina döda i honung. Akilles låg enligt Homeros död i sjutton dagar innan han lades på bålet "omvärvd av dofter av balsam och söt honung". Alexander den store balsamerades enligt egen begäran sedan han så snöpligt avlidit av malaria i Babylon 323 f. Kr. Ända in på 200-talet låg kroppen på lit de parade i Alexandria, väl bevarad i honungen förutom att nästippen gick av när kejsar Augustus var där och inte kunde låta bli att peta. En annan känd honungsbalsamering gällde Marianne, hustru till kung Herodes I av Judéen ett par årtionden f. Kr. Kungen lät i ett anfall av svartsjuka avrätta hustrun för att sedan, "för sin stora kärleks skull", spara henne i åratal inlagd i honung.
Från Burma på 1800-talet berättade en upptäcktresande Bastian:

Höga herrars lik bliva årslång tid före begravningen, som fordrar långvarig förberedelse, konserverade genom att de inlägges i honung, vilket anses vara den säkraste metoden, och dessutom är den billigaste enär den använda honungen åter kan försäljas.

Sårläkemedel

Honung är bakteriedödande, sårläkande, ett bekvämt medium för andra ämnen. Det har också varit tillgängligt för de flesta så dess användning som sårsalva har varit självklar (sårhistoria). I finska folksagan Kalevala är det inte lite honung kan åstadkomma. Hjälten Lemminkäinen hittas av sin mor i minst sagt eländigt tillstånd:

En och annan småsak fattas: ena handen, halva huvut,
många andra mindre delar, livet saknades tillika

men hon lyckas pussla ihop honom och ge honom nytt liv genom att smörja honom med magisk honung.
Paracelcus förespråkar honung i sårsalva med sedvanlig glöd omkring 1540:

Nu är det i princip så med sårsalvor att det bärande ämne vartill läkemedlet drages från en annan kropp endast har varit av två slag, nämligen honung och smör. Den enkle mannen har valt dessa bägge ämnen därför att bina suger mångahanda krafter ur blommorna och örterna, och eftersom mångahanda goda egenskaper förefinnas hos honungen ... Faktiskt föreligger här ingenting mindre än en fullkomlig, säker och sann konst och det rätta sättet att framställa salvor.
Inte desto mindre har det inträffat att sofistiska läkare uppträtt och för den enkle mannen gjort ner denna konst, som de påstått varit endast bondekonst. I stället har de uttänkt annat som är sämre, och förkastat det som bättre var. Men det säger jag, att det enkla folket ännu den dag som i dag är bör hålla fast vid de recept som uppfunnits av det enkla folket och avstå från de så kallade läkarnas konster, så blir deras sår riktigt och fullständigt läkta.

Nordisk honung

Det svenska namnet honung kommer av fornsvenska former som honagher och haaning. Ursprunget är ett germanskt ord med betydelsen gult.
Olaus Magus ägnar stort utrymme åt biodling och honung i sin Historia om de nordiska folken (1555). Det mesta är hämtat från antika författare men från norr kan han i alla fall berätta att mest honung finns det i Polen, där bina hopar sådana mängder i gropar i marken att björnar som faller ner i dem kvävs av den.

Honungens pris

• 1540-tal: 1 kanna honung 6 öre = 1 liter ungefär som två får.
• 1570-tal: 1 kanna honung 3 1/2 mark (28 öre) = 1 liter ungefär som fyra får.
• 1942: 1 kilo 4.25 = 1 kilo ungefär som 1 kilo kalvstek.

Konsumtion

Socker, omnämnt i Sverige första gången 1328, började användas på 1600-talet men blev åtkomligt för vanligt folk först under 1800-talet. I samma takt som sockerpriset sjönk slutade man hålla bin. Idag är det sockret som är den billiga vardagsvaran i Sverige och honungen som är dyr. Svenskarna äter ungefär en burk om året (700 gram) varav hälften importerad. Etiketten från Svenska Biodlares Riksförbund (SBR) har använts sedan 1920, 700-gramsburkarna sedan 1957.
Mest honung äts i europeiska länder och länder som koloniserats av européer. Spanjorer och greker äter två-tre gånger mer än svenskarna, kineser och indier bara 2-3 gram om året.

Farmakopéerna

Den svenska farmakopén innehöll honung från första början. I de första fyra upplagorna (1775-1790) skulle den försäkrade man sig om kvaliteten genom att kräva visst ursprung; svensk (Mel svecicum) eller fransk (Mel narbonense - rosmarinhonungen från Narbonne var berömd). I femte upplagan 1817 föreskrevs i stället metoderna för framställningen; självskirad (Mel optimum) eller pressad (Mel commune). I de följande två upplagorna (1845, 1869) hette honungen bara Mel och skullle då vara den "som frivilligt utdryper ur honungskakorna", alltså jungfruhonungen. Från sjätte upplagan (1845) och fram t.o.m. den elfte och sista (1946) upptogs renad honung (Mel depuratum). 1946 användes honung bara som smakmedel i andra läkemedel. I 1964 års nordiska farmakopé kom honung inte med.

Mer om...

• Honungsbiet
• Honung
• Bivax
• Propolis

• Litteratur: Se t ex Bergmark (1974), Bergmark (1983), Crane (1985), Ebbell (1937), Elkington och Hailes (2000), Frisch (1961), Gentz och Lindgren (1946), Helling (1987), Herodotos (2000), Jönsson och Simmons (1935), Kirkevold och Gjessing (2004), Kynne och Kynne (2003), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Lindgren (1918), Magnus 22:9-19 (1976), Mattson (1994), Meyer (1952), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nordiska farmakopén (1961-1965), Pharmacopea Svecica I (1775), Reynolds (1996), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska faramkopén XI (1946), Swahn (1996), Tillhagen (1995), Wicklund (1990).
• Citat: Honungen faller ur luften...; Scharp (1966). Vi har emellertid inte...: Scharp (1966). Honungen kommer ur luften...: Plinius 21:44-46 (1951). Akilles begravning: Odysséen kap. 24. Höga herrars lik...; Haeger (1975). Nu är det i princip...: Haeger (1975).
• Artiklar: Börge Pettersson och Josef A. Stark: Honung, vax och bikitt (Människan och naturen: etnobiologi i Sverige; 1; 2001).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/honungshistoria.html
Datum: 2019 12 14 - Uppdaterad: 2010 09 5
Cookieinfo