Shenet
Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Hårvårdsmedel - Historia

Historia om hårvårdsmedel


Det trista med att vara blondin är att man drar till sig såna där typer som "gillar blondiner".
(Svensk blondin 2007)


Gammal och ny magi


Västerbottens Nyheter 1910

De tidiga hårvårdsmedlen var magiska. I Norden började ritualerna för riklig hårväxt med att man läste ramsor för det nyfödda barnet och lade särskilda saker i vaggan. Därefter följdes noggranna regler om hur och när håret skulle tvättas (aldrig vänd mot norr), kammas (nio gånger, sju gånger på fettisdagen, inte på julafton, inte på nyårsdagen) eller klippas (med solen i Lejonet eller Fiskarna, med månen i ny eller nedan, alltid på skärtorsdagen, aldrig på skärtorsdagen). I Rom var det tabu att klippa håret ombord på en båt, undantaget under storm; då hade alla onda makter redan sluppit lösa och det kunde inte bli värre. De egyptiska medlen mot skallighet för 4.000 år sedan - malda hundben, åsnehovar, kattfett - var bara delvis magiska. Ben och hovar var starka, kattfett skyddade - på något sätt - mot möss och ohyra.
• Mer hårhistoria
Uttrycket bondfångare myntades under det tidiga 1900-talets massinflyttning till städerna - så kallades lurendrejarna som stod på järnvägsstationerna och inväntade landsortstågen med lättlurade bönder. De som verkade i nischen hårvård stod redo med sådant som Barklinds hårrenovator och Crawen-Burleighs Hairgrower som också kunde skickas efter på postorder. Schampotillverkare som hänvisar till vitamininstitutet i Schweiz följer alltså en väl upptrampad stig av bedrägligt och självbedrägligt blaha-blaha.
Det finns ett särskilt skäl till att just hårvårdsmedel blev en så lukrativ marknad för charlataner: Konkurrensen mellan barberare och kirurger ledde till att kirurgerna länge höll sig undan allt som rörde hår och skalp. Först på 1600-talet var reviren så pass utpinkade att barberare och kirurger framstod som två klart olika yrken. Sedan dröjde det ytterligare ett par århundraden för kirurgerna att uppnå läkarstatus.
• Mer medicinhistoria


Rengörande medel

Rengöring utan vatten Att tvätta sig ansågs länge farligt och särskilt riskabelt var det att blöta huvudet. Det hade redan den ansedda Salernoskolan slagit fast och läkare var ännu på 1800-talet tveksamma till hårtvätt. På landsbygden tvättade man håret bara om det var absolut nödvändigt, och det var det sällan, särskilt inte i Norden under vinterhalvåret.
De vattenfria medel som stod till buds var alkohol, ammoniak och torrschampo. Bensin var populärt årtiondena omkring 1900-talet. På salong kunde man få håret "torrtvättat" med kemikalier.
Hårvatten Redan i svenska klosteranteckningar från 14-1500-talen konstateras att alkohol är
 

gott för mask i håret, om man väter håret därmed ... Det dräper gnetter i håret och driver löss av huvudet.

 

Hårsprit och hårvatten (ordet finns i svenskan sedan 1848) kom i handeln ungefär samtidigt som håroljorna började kladda av sig på möblemanget i finare salonger. De var generöst parfymerade med eteriska oljor som sades vara bra för hårväxten eller tankeverksamheten. Snart uppstod namngivna sorter som Birkenwasser och Portugalvatten. Hårvatten blev ett luktgott för män - i själva verket det enda som en 1800-talsherre kunde parfymera sig med. Som rengöringsmedel blev det överflödigt i samma takt som håroljorna försvann, folk fick tillgång till rinnande vatten och milda schampon kom på marknaden. Vid 1900-talets mitt fanns de kvar mest som "medicinska" vatten att massera in i hårbotten - och hos herrfrisörer. Där fick alla herrar ända fram till 70-talet en skvätt Azymol stimulus inmasserad efter klippningen. Vid det laget hade hårvattnen förlorat även sin uppgift som herrparfym. Nu parfymerade sig männen med rakvatten.

Ammoniak Kors urin har använts till hårtvätt i hela världen; det innehåller avfettande och blekande ammoniak. Detta var också ett vanligt aktivt ämne i de alkoholfria hårvattnen på 1800-talet och början av 1900-talet. Eftersom sådana hårvatten inte kunde parfymeras - eteriska oljor löser sig inte i vatten - gav de inte mycket mervärde för kunderna, som hellre köpte ammoniaken ren. En fransk skönhetsbok översatt till svenska 1910 beskriver hur kvinnor ska använda ammoniak till att avfetta sitt långa hår:

 

Bästa sättet att tvätta sitt hår utan att tova ihop det, är att kamma upp det på hjässan och därifrån fläta det i tre, fyra, fem lösa flätor. Man betjänar sig av två handfat. I det ena, rymmande ungefär en liter varmt vatten, häller man en knapp tesked ammoniak. Man böjer huvudet däröver, så att flätorna blötas, och tager sedan en tvättlapp eller svamp och blöter hela huvudet under det man hela tiden för svampen uppåt, så att man ej väter ned halsen. Man måste vara noga med, att huvudsvålen blir väl ren. Gnugga så flätorna och pressa vattnet ur dem. Därefter använder man handfatet nummer två, som är fyllt med vanligt rent varmt vatten, och sköljer på samma vis som förut beskrivits. Om håret är särskilt fett, får man lov att taga ända till en matsked ammoniak i första handfatet.

  Det förklaras också, att för vitt och grått hår är vatten förödande. Bara hårsprit eller mjöl kan användas. Barnhår skall tvättas med äggula. Och:
 

Man skall inte kamma sig strax man stigit upp, utan vänta till dess att blodet kommit i sin vanliga gång.

Torrschampo

I Indien har man torrschamponera håret med bönmjöl och andra pulver i tusentals år. I Europa har man använt mjöler, talk, valklera, kaolinlera, violrotspulver, stärkelse, på 15-1600-talen kli. Det arbetades in i håret på kvällen, fick suga upp fett under natten och borstades ur på morgonen - rengöring utan vatten!
Krings sekelskiftet 1900 kom parfymerade pulver för torrschamponering i handeln, paketerade i portionskuvert. I Berlin blandade kemisten Hans Schwarzkopf ihop ett pulver efter eget recept och började sälja i sin kemikalieaffär 1903.

Rengöring med vatten Måste håret vattentvättas fick det aldrig göras med norrgående vatten eller rötmånadsvatten. Bra vatten var källvatten, avkok på groda eller på växter med långa rötter. Ofarligast var regn. Majregn har haft högt anseende i hela Europa. Regnade det första dagen i maj var det självklart i stora delar av Sverige att gå ut och få håret genomblött; det garanterade att det skulle växa bra under det kommande året. Än idag ges detta osvikliga tips för vackert hår: Gå ut barhuvad varje dag under ett par regniga veckor.
Nässelvatten ansågs vara bra för hårväxten - var inte nässlorna håriga? Där vattnet var hårt, som i Skåne, vispade man ihop ett ägg och masserade in (ännu på 1960-talet fanns äggschampon i svenska butiker). Rengöringsmedlen ihop med vatten var annars såpa och björkasklut. I slutet av 1800-talet tillkom tvål men den förblev dyr seklet ut. Både tvål och såpa, för att inte tala om lut, var alkaliska och starkt avfettande, torkade ut håret och gjorde det matt och dött. Gjorde man fel med luten kunde man bli av med hela håret. Det var kanske inte så konstigt att man avstod från vattentvätt. Även upplyst folk var misstänksamma. Solbad och reformkläder, ja visst, men hårtvätt...?
Nej,
påpekar läkarspalten i en hälsotidning 1896, håret grånar inte av att tvättas var 14:e dag.
Vattenhistoria
Tvålpulverschampo

Ordet schampo finns i svenskan sedan 1908, i engelskan sedan 1877 och i hindi sedan 1762, där det betydde knåda och användes om huvudmassage med hårolja. Under andra halvan av 1800-talet började ordet användas i engelskan om hårtvätt med tvålflingor som kokats ihop med örter. Sådana tvålpulverschampon för vattentvätt kom i handeln kring sekelskiftet 1900. Schwarzkopf lanserades sitt på 1910-talet. I Sverige började de användas kring 1920 och fanns kvar till 50-talet. De såldes i små färgglada kuvert med fagra damer på och hette sådant som Gummans Flingor och Amami Henna Champoneringspulver. Störst på 20- och 30-talen var Syster Ellas Champoneringspulver som kunde fås i många varianter, med violdoft, äggula, kamomill för blondiner, henna för mörkhåriga och särskilda sorter för barn. Pris 1935 för ett kuvert med två behandlingar: 30-35 öre; ungefär som en liter mjölk.
Det fanns ockå särskild hårtvål i bit att köpa men de flesta som tvättade håret med vatten använde vanlig såpa. Någon större skillnad var det inte. Både schampo, hårtvål och såpa torkade ut håret och gjorde det bedrövligt matt. Från den här tiden är rådet att alltid avsluta hårtvätten med en sköljning med vinäger eller annat surt; det neutraliserade kalksalterna som fälldes ut i håret. Många tillverkare skickade med något surt pulver. Med Amami med citronsköljpulver kunde man göra varje fredagkväll till Amamikväll!

Flytande tvålschampo

1927 lanserade Schwarzkopf flytande schampo. Det blev känt men var varken först eller annorlunda utan det gamla vanliga, tvålflingor lösta i vatten. De flesta var flytande såpor.
"Tvätt så ofta som en gång i veckan är visst inte nyttigt", meddelade läkarspalten i en svensk damtidning på 20-talet, och det kunde vem som helst se efter att ha tvättat håret med såpa. Otvättat hår glänste åtminstone men efter en tvåltvätt såg det ut som yllegarn. Rengöring med vatten slog helt enkelt inte igenom. Att rinnande vatten fortfarande var ovanligt i bostäderna bidrog.

Saponinschampo

Ett alternativ till tvålschampon var saponinschampo som byggde på saponiner ur kvillajabark och andra löddrande växter. I Asien där det finns flera sådana växter har saponiner använts länge för fintvätt av känsliga textilier. De gillas också för att de är milda mot huden. I Sverige uppskattades de framför allt för att de var kupongfria under världskrigen.

Tensidschampo 1933 lanserade Schwarzkopf det första tensidschampot, Onalkali, "världens första alkaliefria schampo", som blev en storsäljare i Tyskland. Lika bra gick det för motsvarigheterna i USA; Drene (Procter & Gamble) lanserat 1934 och Halo (Colgate-Palmolive) några år senare; de var fortfarande i början av 50-talet de två mest sålda schampona i USA. Amerikanska firman Breck, grundad 1930, var först med ett "pH-balanserat" schampo och olika schampon för fett och torrt hår. När Blackheads moderna tvålfria shampo annonserades i Sverige 1940 fanns det bara på salonger: Begär alltid hos Er frisör shamponering med Blackhead non-alka. Dessa tensidbaserade shampon var verkligen så revolutionerande som annonserna nedan påstår.
 

1937
Just how this unusual shampoo works these miracles is a new scientific secret. It isn't oil, it isn't soap... no special rinses; no vinegar, lemon or after-rinses... one shampoo a week with Drene.

1942
Today the smartest girls are no longer "soaping" their hair.... contains no soap... creamy lather comes from a new-type ingredient ... no need for a lemon or vinegar after-rinse...

Fördelen med tensidschampon var att de inte var alkaliska och gjorde håret matt. Därför behövdes heller ingen eftersköljning med sura medel som citron eller vinäger. Nackdelen var att de var rätt hudirriterande. Antagligen byggde de tidiga på TEA-laurylsulfat, natriumlaurylsulfat neutraliserat med trietanolamin. Andra generationen omkring 1950 byggde på regelrätta tensider av samma typ som ingår i dagens shampon.
När tensidshampon började säljas i Sverige i mitten av 50-talet försvann tvålschampona från marknaden på bara ett par år samtidigt som schampoförsäljningen fördubblades.
En skönhetsbok fastslog att fett hår skulle tvättas var tionde dag, torrt hår var tredje vecka. Historiskt sett var redan det extremt ofta. Idag använder en tredjedel av svenska kvinnor hårschampo varje dag och undrar varför deras hår är så risigt.
Sverige 2006: Tolv mest sålda schampona (butikernas egna märken oräknade), ej inbördes ordnade:
Barnängen, Dove, Elvital, Family Fresh, Fructus, Gliss, Head & Shoulders, Herbal Essence, Respons, Sunsilk, Wella, VO5.


Färgande medel

Blekning Kejsartidens Rom var en orgie i allt inklusive hårblekning. Till de mer oskyldiga medlen hörde solsken och urin (rikt på blekande ammoniak). Mest drastiskt var träasklut vars användning till håret man lärt av germanerna. Tyvärr tålde den romerska hårtypen sådan behandling dåligt - de flesta hårtyper tål lut mycket dåligt - så det var inte ovanligt att håret helt enkelt föll av. Lösningen blev peruk.
Renässansmänniskorna i 13-1400-talens Italien och 1500-talets England var tokiga i blont hår. Den engelske resenären Thomas Coryat berättara hur håret blektes i Venedig 1608:
 
Alla kvinnor i Venedig brukar varje lördagseftermiddag smörja in håret med olja eller något annat medel för att det ska verka ljust, det vill säga vitaktigt. Ty den färgen är mycket omtyckt av de venetianska damerna och flickorna. De gör på detta sätt. Först sättter de på sig en stråhatt utan kulle men med ovanligt breda brätten, så sätter de sig på någon solbelyst plats i en kammare eller något annat stängt rum framför en spegel, där de förfalskar och färgar håret med nyssnämnda medel, varpå de breder ut det på hattbrättena tills det har torkat i solen. Slutligen krusar de det i underliga lockar med en krullig järnpinne som vi på latin kallar calamistrum och som i båda ändarna sticker fram över pannan som två horn. Att detta är sant vet jag av egen erfarenhet. Ty när jag var i Venedig fick jag en dag tillfälle att stå bredvid en engelsmans hustru som var född venetianska, medan hon på detta sätt friserade sitt hår, en favör som inte beviljades vilken främling som helst...
 

Någon olja var det nog inte, snarare den gamla trotjänaren citronsaft. Alun, svavel och honung kunde ingå. T.o.m. träaskluten kom tillbaka, med samma förödande resultat som för romarinnorna.
Därefter hände inget förrän på 1920-talet då man upptäckte att vätesuperoxid kunde avlägsna hårets pigment. Det slog igenom med dunder och brak 1931 med filmen Platinum blonde med Jean Harlow. Inom ett par år svämmade Hollywood över av hårdblonderade unga kvinnor som ville upprepa hennes succé. När ordet "blondera" dök upp i svenska språket 1938 var "platinablondin" och "dum blondin" redan etablerade begrepp.

Slingor För anständiga kvinnor var blondering uteslutet. 50-talets fruar blonderade sig i lättversion genom att låta frisören göra ljusa slingor och toppblekningar som liknade naturligt solblekt. Det var inte första gången slingor var mode. Hundra år tidigare etablerade sig kejsarinnan Eugéne som modeikon när hon inför bröllopet med Napoleon III lät bleka sig rödblond med ljusa highlights. De har kommit tillbaka med jämna mellanrum sedan dess. På 1970-talet skulle de vara grova, som om en kam med blont dragits genom håret, på 80-talet skulle man ha solkyssta hårtoppar och i 90-talets långa hår blandades blonda slingor med mörkare.
Färgning

Forntidens egyptier kokade ihop olja med blod, fett, hjärna etc. från svarta djur och det blev nog bra på mörkt hår, för antagligen fick det sitta i, och mer för medicinskt och magiskt bruk än kosmetiskt. För det mesta använde de peruk. Anglosaxernas berömda orange, röda, gröna och blå hårsvall åstadkoms antagligen med blekande lut följt av något färgande. Ville man inte riskera att tappa håret med lut fick man fram till 1900-talet nöja sig med tonande sköljningar av t. ex. henna, indigo och valnötsfärg.1900-talets färgvågor har varit grått (ansågs vara mycket klädsamt kring sekelskiftet 1900, även på unga kvinnor), henna (passade både 10-talets och 70-talets vurm för det orientaliska), platinablont (för flickor som drömde om Hollywood) och svart (för 70-90-talens punkare, gothare och pandaflickor).
Medel för verklig infärgning började utvecklas av tyska kemister kring sekelskiftet 1900, vilket fortfarande märks på att flera av de dominerande hårvårdsföretagen är tyska. Någon marknad att tala om fanns inte heller förrän då. Hårfärgning var under 1800-talet något outsägligt billigt som på sin höjd teaterfolk sysslade med, precis som smink, men kring 1900 började män och kvinnor i Europas medel- och överklass bekymra sig om sina gråa hårstrån. Den gamla metoden att kamma håret med blykam dagligen började kännas farlig. Som det första syntetiska hårfärgningsmedlet brukar man räkna Auréole som uppfanns 1907 av en tysk kemist i Paris, Eugène Schueller. Samma år registrerade han varumärket O'Auréale, en association till or = guld och tidens hennaorange hår som liknades vid en halo = ljusgloria. Det förenklades snart till L'Oréal som blev företagets namn 1909 och Schueller började sälja medlet till frisörer. 1914 fanns L'Oreals färger hos frisörer i Nederländerna, Italien och Australien. Till att börja med var målgruppen både män och kvinnor som ville ta bort gråa hår, men i takt med att antalet damfrisörer växte - 30-talets onduleringsvåg krävde täta besök - vände han sig allt mer till kvinnor och med mindre tal om gråa hår och mer om skönhet. Wella, grundat 1880 som perukmakeri, sålde på samma sätt enbart till salonger. Schwarzkopf (1898) som till att börja med sålt i egna och andras butiker övergick på 30-talet också till att arbeta exklusivt mot frisörer.
Sedan man lärt sig bleka bort ursprungsfärgen med vätesuperoxid på 20-talet kunde infärgningarna göras starkare men det krävdes fortfarande blekning först. Det första medlet som inte krävde blekning kom 1950. Det kunde till och med användas hemma, men säkert var det inte. Hemmaprodukter hade dåligt rykte och det med rätta. I USA på 40-talet hade de dragit på sig så många stämningar att det blev lag på att märka förpackningarna med varningstext. Först på 70-talet när de första färgerna utan ammoniak kom blev hemmafärgning rimligt enkelt och säkert. I USA kallades färgerna (dyes) länge toningar (tints) för att så att säga tona ner känslan av förfalskning. Värsta skammen var länge att avslöjas som en som färgade håret.


Formande medel

Hårpomada och hårolja

 
 
d
Brylcreem 1950-tal
Hårolja har använts i en helt annan omfattning omkring Medelhavet än i norra Europa, där det mest ser otvättat ut. På svart hår kan det vara både flottigt och flott. I det antika Grekland användes de flitigt. Samma doftande örtoljor och parfymsalvor som användes till huden togs i håret. Bruket kom österifrån. Grekerna i Turkiet använde dem tidigare än grekerna i Aten och Sparta. I Aten förbjöds försäljning av alla parfymerade oljor och salvor genom Solons lagar 594 f. Kr, främst av ekonomiska skäl. Även i Sparta bannlystes oljorna men där kanske mer på moraliska grunder.
Mest typisk blev håroljan för symposierna, de manliga supgillena. Man tänkte sig att verkningarna av vinet, som stiger uppåt, hejdades och mildrades av oljan i håret. Värden bjöd runt den som en artighet till gästerna. Ännu på Sokrates' tid, 400-talet f. Kr, var det inte allmän sedvänja utan betraktades som ett utländskt bruk. Speciellt för Grekland (?) var också att männen gärna smorde in och parfymerade brösthåret.
1800-talets korta manshår hölls glansigt och på plats med hårpomada och hårolja (ordet finns i svenskan sedan 1824) som i slutet av seklet var billig, fanns att köpa överallt och användes av alla herrar åtminstone till fest. Den gav till och med upphov till en särskild möbeldetalj, antimakasser, virkade dukar som skyddade fåtöljerna mot herrarnas flottiga hår. Benämningen antimakasser kom efter den vanliga benämningen på hårolja, makassar. Första och största varumärket var Rowland's Macassar Oil, som började säljas redan 1793 och piratkopierades tills det drabbades av varumärkesdegenaration - alla håroljor blev kallade makassarolja.
Oljat och pomaderat hår associerades med korrekthet. In på 1930-talet var det närmast påbjudet inom vissa yrken i Sverige, bland annat för militärer och jurister. Som en handbok i skönhetsvård uttryckte det: "Vederbörande ger ett intryck av pålitlig reda utan störande originalitet". Först på 50-talet förlorade oljat hår sin status när det blev förknippat med italienare och raggare. Tillverkarna försökte hålla kvar kunderna genom att lansera briljantin med lägre fetthalt men det var svårt att motivera hårmedel över huvud taget när snaggfrisyrer var högsta mode. När man äntligen med hjälp av moderna emulgeringsmedel lyckades få fram mindre kladdiga hårmedel hade glansiga herrfrisyrer blivit totalt omoderna. Tillverkningen minskade stadigt tills den plötsligt i slutet av 50-talet fördubblades på några få år. De nya köparna var USA-inspirerade unga män som behövde fett till Elvisfrisyrerna. Högst status hade Brylcreem, som inte alls var amerikansk utan föddes i Storbritannien 1928 som Elite Hairdressing och lanserades i Sverige 1952. Med detta stylade raggarna sitt hår till "levande glans och frisk elegans".
Lockning med värme Värmespolar, 1960-talets måste för varje kvinna, uppfanns av assyrierna i Mesopotamien omkring 2000 f. Kr. Håret rullades kring heta metallstänger och täcktes med fixerande bivax. Resultatet blev de fantastiska glänsande lockfrisyrer och peruker som forntida assyriska män och kvinnor känns igen på. Metoden togs efter av andra folk. Grekiska damer värmde rullar av terrakotta, romarinnorna använde ihåliga rör med uppvärmda metalltrådar inuti. Lock- och krustänger som värmdes över öpen eld användes fram till mitten av 1900-talet. Till vardags lockade man håret kring en värmd sax. I slutet av 60-talet kom elektriska locktänger och värmespolar. Långhåriga som ville ha håret slätt strök det med strykjärn.
Elektriska hårtorkar började tillverkas 1920 i USA och fanns länge bara på salonger. Den första för hemmabruk, en jättesak att sticka huvudet i, lanserades i USA 1951. Det tidigaste belägget i svenskan för ordet hårtork är från så sent som 1958.
Permanent
Den första hårprodukten från Wella, grundat 1880, var en apparat för "permanent ondulering". Mer känd är den apparat som konstruerades 1906 av Karl Nessler (Charles Nestle), tysk frisör i Paris. Två år senare patenterades metoden och 1910 kom genombrottet när apparaten elektrifierades. Håret baddades med alkalier och rullades på varma bakelitspolar som hängde ner från taket. Offret fick sitta orörlig i 8-12 timmar medan behandlingen verkade och sedan betala närmast en förmögenhet. Det blev succé; snart gjordes 3.000 behandlingar om året. I Sverige på 20-talet hade behandlingstiden sjunkit till sex timmar och priset till 50-100 kr, inte mer än 15-30 dagslöner för en kvinnlig arbetare. Att shingla sig kort kostade bara en femma.
Permanent var inte bara besvärligt och dyrt; det var farligt också. Brännskador var vanliga. Först när det uppfanns en metod som inte krävde värmeapparat blev permanent vanligt. I USA introducerades kallpermanent på 30-talet, i Sverige 1946 och redan 1949 dök ordet hempermanent upp i svenska språket.
Den första rakpermanenten, byggd på ett system med varma kammar och som man kunde utföra själv, uppfanns och började säljas 1909 av en dotter till f.d. slavar i Louisiana, USA. Det var svårt att få in den i butiker så försäljningen skedde via postorder och direkt. Vid tiden för första världskriget hade The Walker System blivit ett miljonföretag..
Stort med spray
Varken hästsvans eller kort hår krävde permanent, på sin höjd något geléartat läggningsmedel som köptes som pulver eller färdigblandat med vatten. Finurliga 50-talsflickor använde amerikanskt Jello, jordgubbsmak för mörkhåriga, citronsmak för blondiner. Räddningen för hårbranschen blev komplicerade frisyrer som krävde nyheten hårspray. Den första svenska, Spray Net från Helene Curtis
 

det flytande hårnätet i självtryckskannor

  kom till frisörsalongerna 1952. Ordet hårspray dök upp i svenskan först 1959, samma år som Farah Diba gifte sig med shahen av Persien i en jättehög, upptuperad och hårdsprayad frisyr som omedelbart blev sista skriket i hela västvärlden. Året därpå blev det möjligt att åstadkomma frisyren själv när L'Oréal lanserade Elnett, den första hårsprayen för konsumentmarknaden och också den första i aereosolflaska. I USA 1964 gick hårspray om läppstift som det mest sålda skönhetsmedlet.
Långt och rakt med balsam
Samma år levererade Europa två hårda slag mot hårvårdsbranschen: The Beatles slog igenom i chockerande långa Caesarfrisyrer och Vidal Sasson lanserade korta, rakklippta damfrisyrer. Inget av modena krävde olja, läggningsmedel eller spray. Det gick t.o.m. att klara sig utan frisör tyckte många och lät håret växa långt och slätt. Det avslöjade dock snart i annonser att de led av kluvna hårtoppar. Få kosmetiska medel har blivit så utskrattade som botemedlet balsam när det lanserades i Sverige runt 1970 men idag är de flesta övertygade om att det behövs, hur tunt och flygigt håret än blir av det. Ett första balsamlikt medel hade lanserats i USA redan 1932 och även i Sverige fanns olika slags sköljmedel. Vinäger, citron och andra sura sköljmedel - de som man slipper enligt Drene-annonsen ovan - har använts så länge man tvättat håret med såpa och tvål. "Balsam" i dagens mening blir det tal om först med efterkrigstidens icke-alkaliska tensider.
Spretigt med gelé och vax Punkarnas första mohikanfrisyrer 1976 hölls ihop med klister. När gemene man ville göra lightvarianter stod hårindustrin redo med nyheterna gelé och vax som kunde fås både Strong och Extra Strong. Idag är varenda spray, vax, gelé, mousse och pomada
 

Extra Strong - Maxi Strong - Super Strong - Ultra Strong - Mega Strong - Extra Super Strong

Nyduschat med mousse Om 60-talet varit engelskt och 70-talet etniskt så blev 80-talet amerikanskt. I hårmodet visade det sig som uppklippta tuperade frisyrer, prydliga, bakåtkammade och sprayade. I slutet av årtiondet korsades stilen med den tio år gamla punken till spretiga, svettiga hår som skulle få en att se ut som om man precis kommit från joggingrundan. Allt hölls på plats av nyheten hårmousse som kom 1983.
Konsumtion • Sverige 1994: 65 % av kvinnorna i 20-årsåldern använder schampo/balsam varje vecka. 34 % dagligen.
• Sverige 1994: 45 % av kvinnorna i 20 årsåldern använder hårfärg en gång i månaden till en gång om året, 46 % aldrig.
• Sverige 1994: 54 % av kvinnorna i 20-årsåldern använder permanentvätska en gång i månaden till en gång om året, 44 % aldrig.
Mer hårhistoria Hårhistoria
Perukhistoria
Skägg- och rakhistoria

Litteratur: Se t ex Arrianos bok 7:14 (2003), Bergmark (1983), Corbin (1986), Corson (1971), Corson (1972), Dahlby (1954), Edgren (2007), Frisch (1961), Frisch (1962), Fåhraeus (1944), Gunn (1973), Haggard (1946), Hearn (1899), Herodotos (2000), Johannesson (1955), Jones (1990), Jones (2010), Klemming läkebok 2, 7 (1883-1886), Klynne och Klynne (2003), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Lilja (1972), Lindberg (1985), Ljung (2002), Lodén (2002), Lod+en (2008), Magnus bok 8, 12, 14 (1976), Manniche (1999), Manniche (2006), Mulvey och Richards (1998), Nationalencyklopedins ordbok (1995), McCracken (1997), Pio (1922), Pitman (2005), von Platen (1995), Plutarkos volym 1 bok 2 Lycurgus (1959), Plutarkos volym 3 bok 14 Crassus (1958), Plutarkos volym 5 bok 8 Pelopidas (1961), Schön (1996), Suetonius (2001), Sundman (1999), Söderberg (2001), Tillhagen (1977), Tillhagen (1989), Tillhagen (1996), Trasko (1994), Tschechowa och Evers (1954), Verdier (1988), Widengren (1953), Wright (1960).
• Citat: Bästa sättet tvätta sitt hår...: de Reville (1910). Alla kvinnor i Venedig...: Rugoff (1963). Konsumtion: Lodén (2008).
• Artiklar: Husmodern (1923). Hamrin, Harald: Romarna förenade praktiskt och skönt (Svenska Dagbladet 2000 04 08). Englund, Peter: Stank och smuts (Förflutenhetens landskap: historiska essäer; 2001)
Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 04 14).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/harhistoriamedel.html
Datum: 2018 07 22 - Uppdaterad: 2011 11 6
Cookieinfo
Made with a Mac