Shenet
Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Hartser

Frankincense, olibanum, virak


Och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess moder. Då föll de ned och gav det sin hyllning; och de tog fram sina skatter och frambar åt det skänker: guld, rökelse och myrra.
(Nya Testamentet: Matteus 2:11)
Moderväxt
Frankincense av flera arter:
1) Boswellia carterii = Boswellia sacra
2) Boswellia frerana
3) Boswellia av ett tiotal afrikanska arter
4) Boswellia serrata
Synonymer
Olibanum, virak, rökelse, thus, libanonharts, rökelseharts, rökelse, rökilse
1) Beeyo-olibanum, bejo, Somalia-beeeyo, Eritrea-beeyo
2) Meydi-olibanum
3) Ogaden-olibanum
4) Indisk olibanum
Farmakopénamn
Olibanum, Gummi resina olibanum, Gummi-resina Olibanum, Thus verum
CAS-nummer 8050-07-5

Olibanum ["gum resin"]
• Rå harts: Boswellia Carterii gum ["exudate of the olibanum ... do not have CAS number"]

Engelska namn
Frankincense, frankincense resin, boswellia resin, olibanum resin, gum olibanum, oliban, incense
1) Beeyo, female frankincense
2) Meydi, male frankincense
3) Ogaden
4) Indian olibanum
Andra namn
Romanska språk
Arabia tus (latin), olibanum, oliban, encens (franska), olibano, encens, incenso (italienska), olibano, incienso (spanska)
Nordiska språk
Olibanum, olibano (danska), olibaanikumihartsi, olibaanihartsi (finska)
Asiatiska språk

Luban, lubban, luban sheheri, luban matti, libân, nejdi, najdi, negedi (arabiska), günlük (turkiska; Boswelliahartser), akgünlük (turkiska; kvaliteten olibanum), loban, lobhan, luban (hindi), lebônâh (hebreiska), labanâtu (gammalassyriska), kunroko, konroku (japanska)
2) Luban lami (arabiska)
4) Sálai gugul (arabiska), loban, lobhan, luban (hindi)
Andra språk
Senetjer (fornegyptiska), Weihrauch (tyska), wierook (holländska), tömjén (ungerska), tamjan (serbokroatiska)
1) Beeyo, bejo (somaliska)
2) Meydi (somaliska)
3) Ogaden (somaliska)
Förväxlingsrisk
Frankincenseolja - eterisk olja ur hartsen
Myrraharts - gammalegyptiska ntyw (Puntrökelse) avsåg både frankincense och myrra.
Opoponax - förr kallad honyrra, i motsats till vanlig myrra som var hanmyrra.
• Panaxgummi - också kallad honmyrra.
• Javafrankincense, javarökelse - ett ursprungligen arabiskt namn på bensoeharts.
• Loban, lobhan, luban = rökelse - hindinamn på olibanumharts i allmänhet och också på specifika varianter av hartserna olibanum (indisk), bensoe (Calcutta) och myrra (guggul).

Tradition
Namnen
Olibanum är egentligen en kvalitetsbeteckning - den ljusa, bästa sorten av rökelsehartserna från olika Boswellia-träd. Ursprunget är arabiskaal-luban = olibanum. En mindre trolig etymologisk tolkning är att olibanum skulle betyda olja från Libanon och syfta på att det var fenicierna som först distribuerade den i Medelhavsområdet. Romarna gjorde en sådan koppling när de kallade den syrisk.
Namnet virak, använt i svenskan sedan 1556 (hartsen fanns i Gustav Vasas kryddkammare), hämtades från motsvarande lågtyska wirok och tyska Weihroch med ursprunglig betydelse vigd rök. Danska läkekunniga kände till den på 1200-talet.
Egypten
Frankincense är ett av de äldsta doftämnen man känner till. Egyptierna hade lika lite som andra utanför växtländerna sett busken växa eller hartsen skördas och ansåg för sin del att den var gudars svett som fallit ned på jorden. Den brändes åt Ra vid soluppgången och gudastatyer gneds in med oljeutdrag av den. I Ebers-papyrusens recept (1550 f. Kr.) används hartsen i sårläkemedel, massagesalvor, inhaleringsmedel och invärtes preparat. Redan då fanns olika sorter och på 100-talet f. Kr. skilde man på åtminstone fem olika kvaliteter: frankincense, koncentrerad frankincense, vit frankincense, torr vit frankincense och färsk frankincense.
De tidigaste egyptiska omnämnandena är från ca 2500 f. Kr. då man beskriver expeditioner för att hämta hem harts från Punt. En inskription från 2200 f. Kr. berättar om hur en Herchef gjort fyra expeditioner söderut och återvänt från den sista med 300 åsnelaster rökelse, antagligen frankincense, ebenholts, elfenben, hudar, bumeranger och en pygmé. Märkligt nog dröjde det till 1300-talet f. Kr. innan frankincense och myraharts lades med i gravar, t. ex. Tutanchamons.
Den berömda reliefen i drottning Hatshepsuts tempel i Deir el-Bahri handlar dock inte om frankincense som man tidigare trott. Det är en beskrivning i text och bild om en expedition till Punt anordnad av drottningen omkring 1400 f. Kr. Bland annat avbildas 31 rökelseträd som hemfördes för att planteras i Egypten (det lyckades inte). Att buskarna är frankincense har man utgått ifrån och eftersom den växer på den arabiska sidan har slutsatsen blivit att Punt måste ha legat i Arabien. Idag är forskarna tvärtom ganska säkra på att resan gick till den afrikanska sidan; bara afrikanska djur avbildas och människor och andra växter är också typiskt afrikanska. Det var alltså myrrabuskar man försökte plantera, och Punt placeras idag i afrikanska Somalia.
• Mer tidig rökelsehistoria
Religiös rökelse
Röken från frankincense har i tusentals år ansetts lyckobringande och verksam mot skadliga inflytanden. Särskilt kombinerad med myrra har den använts för rituell rening av rum, ting och människor. Den "rökelse och myrra" som de tre vise männen frambar till Jesusbarnet var närmast tidens första hjälpen-utrustning i länderna runt Röda havet.
I Babylon offrades ofantliga mängder rökelse till Baal och Astarte. Bara av frankincense gick det åt 26 ton om året, arabernas hela årstribut till assyrierna enligt den grekiske historikern Herodotos på 400-talet f. Kr. Det religiösa bruket av hartsen spred sig västerut till hela Medelhavsområdet och så småningom också österut så långt som till Indien och Kina.
Alexanders triumf
På 500-talet f. Kr. nämns frankincense av grekiska författare. Århundradet därpå har Herodotos mycket att berätta om hartsen förutom allt han hört om växten i Arabien, t. ex. att persiska befälhavare offrade hartsen i rökelser, att egyptierna lade den i oxoffer och om de väldiga mängder som offrades i Babylon. Om Alexander den store berättas att han en gång som barn blev uppläxad av sin lärare för att han slösat med frankincense vid ett offer. Sådant kunde gå för sig bara för den som behärskade rökelsehandeln, bannade Leonides. När Alexander intagit Syriens största stad Gaza 332 f. Kr. skickade han ett triumferande bud hem: Nu var det fritt fram att åkalla gudarna utan att snåla! Till meddelandet bifogades 13 ton frankincense och ett par tre ton myrra.
Alexandria
Av större vikt än denna barnsliga triumf blev hamnstaden Alexandria som Alexander grundade i Egypten samma år. Alexandria blev navet kring vilket romarrikets hela import- och export snurrade och ett centrum för förädling av genomströmmande doftämnen, proppfull av verkstäder där arbetarna visiterades in på bara kroppen varje kväll. Olibanum var bara en av de åtråvärda varorna.
Utvinningen av hartsen och distributionen till lands hade ingen utomstående makt någonsin lyckats få kontroll över och det lyckades inte för Rom heller. Redan den oländiga ökenterrängen var ett oöverstigligt hinder. Romarna gjorde ett försök 24 f. Kr. men lurades på villovägar av vägvisarna och fick vända om till Alexandria. Kejsar Augustus nådde så långt som till att få kontroll över sjöfarten på Röda havet - karta: Röda havet. År 1 f. Kr. ödelade han handelscentrat Aden på halvöns sydspets inklusive brände lagerbyggnaderna för frankincense och myrra. Samtidigt upptäcktes monsunvinden som gjorde det möjligt att segla mellan Röda havet och Indiens västkust. Över hundra skepp gav sig i väg varje sommar i ett par hundra år. Från Indien fanns i sin tur utmärkta förbindelser vidare österut så mycket långväga varor strömmade nu in i Europa och på den vägen nådde frankincense antagligen också fram till Kina. Roms vinst var att kunna håva in tull och skatt på lyxvarorna i alla Röda havets hamnar. För just frankincense gjordes undantag. Den betraktades i motsats till t. ex. myrra som en nödvändighetsartikel i Rom och gick fri från avgifter.
Arabia Felix
Mest berömd för sin harts var södra delen av arabiska halvön, om vilken Herodotos på 400-talet f. Kr. berättat att hela landet luktar. Här fanns en handfull småriken som levde på olibanum, bland dem Saba där hartsen enligt Theofrastos på 300-talet f. Kr. skördades av 3.000 utvalda familjer. Romaren Plinius förklarade runt år 70 att det var för rökelseträdens skull som landet kallades Arabia Felix, det lyckliga Arabien. Efterfrågan var så stor på hans tid att man förutom den vanliga sommarskörden hade börjat skörda buskarna en extra gång på våren. När handeln var på sin höjdpunkt på 100-talet beräknas att den grekiska och romerska importen var 3.000 ton om året.
Rökelsevägen
Fram till 100-talet kom den mesta hartsen från det lilla riket Dhofar i arabiska halvöns östra hörn (dagens Oman) varifrån den fick exporteras bara med kungligt tillstånd. Slavar och landsförvisade skördade och packade i getskinn och därefter gick den första etappen västerut med båt längs sydkusten. Lasterna landades i Aden (huvudstad i dagens Jemen) där harts från både den arabiska och afrikanska sidan samlades och lastades om.
Runt år 100 började produktionen minska i Dhofar och öka i Aden och till slut kom nästan all arabisk frankincense från Aden-området. Därmed förkortades resvägen; man slapp ju sjöresan till Aden. Bara en lastning behövdes för karavanresan upp längs arabiska halvöns västkust. Detta var den berömda Rökelsevägen, så väl skyddad av öken och klansammanhållning att inte ens stormakten Rom rådde på den. Resan norrut över Saba, Mecka och Medina i dagens Saudi-arabien, över Sinaihalvön och fram till stapelplatser som Eilat eller Gaza eller ända upp till Alexandria tog 70-80 dagar.
Kristen tradition
Den kristna kyrkan var snabb att skudda av sig sitt österländska arv och stävjade tidigt och med kraft det privata bruket av rökelse. När kyrkan själv började använda rökelser på 300-talet hade de redan blivit exklusiviteter. Efter Muhammeds framträdande som profet på 600-talet blev Rökelsevägen närmast en muslimsk autostrada men handeln med rökelser minskade jämfört med tidigare. Till detta bidrog tidens nya begravningsseder: de kristna brände inte sina döda utan begravde dem.
Berättelsen om de tre vise männen med sina gåvor av "guld, rökelse och myrra" har det broderats mycket på. I kristen symbolik blev det:
• Guld (skänkt av Melkior, en skäggig gamling): Symbol för Jesu kungavärdighet.
• Olibanum (skänkt av Caspar, en skägglös yngling): Symbol för Jesu prästvärdighet.
Myrra (skänkt av Baltasar, en mogen svarthyad man): Symbol för Jesu död och uppståndelse.
Marco Polo på 1200-talet fick höra en annan version av de elddyrkande zoroastrerna i Persien: De tre magerna bar fram sina gåvor för att utröna om den nye profeten var en konung (guld), en gud (olibanum) eller en människa (myrra). De fann att han var allt detta - den sanne konungen, den sanne guden och den sanna människan.
• Mer rökelsehistoria e. Kr.
Olibanum via Aden
Som omlastningsplats hade Aden ett perfekt läge vid inloppet till Röda havet. Här möttes myrra från Punt (dagens Somalia) på den afrikanska sidan och frankincense från Saba (dagens Jemen) på den arabiska. Marco Polo tecknar en bild av hamnen på 1200-talet:
 
Den anlöps av de skepp som kommer från Indien med kryddor och specerier. Köpmännen, som upphandlar varorna i avsikt att föra dem till Alexandria, lossar dem här från de skepp som förde dem hit och flyttar lasten ombord på andra små skepp. I dem seglar de över havsviken på tjugo dagar men ibland på längre eller kortare tid, beroende på vädret.
  De indiska varorna gick sedan norrut på den afrikanska landsidan:
 
När de har kommit i hamn lastar de sina varor på kameler och för dem genom landet till Nilfloden (en färd på trettio dagsresor). Där packas de åter in på små fartyg kallade zermer, och i dem forslas de nedför floden till Kairo och därifrån på en kanal, som kallas Kalizene, till Alexandria. Detta är den lättaste och kortaste väg från Aden till Alexandria som köpmännen kan använda sig av för att skaffa fram sina indiska varor.
  1839 ockuperade Storbritannien Aden för East India Companys räkning som behövde en mellanhamn på vägen till Indien. Staden blev européer och indiers exporthamn för arabiska och afrikanska varor som skulle norrut till Europa och österut till Indien, och styrdes i praktiken från Bombay fram till andra världskriget. Idag är Adens handel bara skärvor av vad den var för hundra år sedan.
Olibanum från Somalia
Det brittisk-indiska tillbakadragandet betydde att somalisk harts - landets tredje exportprodukt efter boskap och bananer - som förr skeppats till Bombay eller småhamnar i Jemen fick börja gå över Aden. Där och i Djibouti finns de europeiska grossisterna. Firmor som försökt handla direkt i Somalia har haft mycket emot sig inklusiver oklara kvalitetsregler, nyckfulla myndigheter och brutna leveranslöften.
Reformer för att förbättra förhållandena för insamlare (t. ex. genom organisering i lokala kooperativ) och exportörer (t. ex. genom att tvinga handeln att gå genom statliga organ) har stupat på att de inte kunnat konkurrera med klansystemet eller varit oförenliga med det. Till exempel fortsatte insamlare att sälja till de inköpare som de var bundna till genom klanlojalitetet och lämnade bara de sämre kvaliteterna till officiella organ. Smugglingen är omfattande, på 1990-talet bedömd till allt mellan 20 och 80% av all olibanum. Inbördeskriget i Somalia som lett till att republiken Puntland utropats längst ut på Afrikas horn har inte förenklat saken.
Olibanum i Somalia
Det vanligaste rökverket i Somalia är foox, en vardagsblandning av frankincensesmulor och barkflagor. Foox bränns överallt - i restauranger, butiker och på marknader innan dagen börjar och morgon eller kväll eller båda av bybor och nomader i hela landet. Rökelsen, tänd i Allahs namn, kamouflerar dålig lukt, stöter bort insekter, avskräcker djinner och andra onda väsen och lockar till sig goda. Gäster hedras med foox genom att man går runt med ett kar och låter var och en vifta till sig röken. En särskild blandning kallad uunsi tillverkas och säljs av kvinnor i städerna för att rena bostäder och röka håret.
Frankincense används också av "rökelsebrännare", spåmän och spåkvinnor som i trans tolkar rökens form och rörelse. Rituell rökelse ges bara till heliga andar, i Somalia vanligen klanförfäder, och muslimska helgon. Man besöker deras gravar, läser texter, bränner rökelse och hoppas att helgonen ska agera som ens förespråkare inför Allah.
Farmakopéerna

Hartsen togs upp i den svenska farmakopéns första upplaga (1775) och ströks i den åttonde (1901) men stod kvar längre i andra nordiska länder. Den eteriska oljan av hartsen har inte varit officinell.
Framställning
Om skörd av hartsen, se trädet. Skördetiden påverkar kvaliteten: Harts från torra trakter skördad sommartid blir bättre än harts från fuktiga kusttrakter skördad vintertid. Sommar var den ursprungliga skördetiden; på Plinius tid (runt år 70) hade man börjat skörda också på våren.
1) Boswellia carterii (beeyo)
Orenheter skärs bort ur hartsbitarna eller så slås de sönder så att skräpet kan tas bort - ett kladdigt, dammigt och dåligt betalt deltidsjobb för kvinnor i Somalia.
Ursprung
1) Boswellia carterii (beeyo)
• Somalia : 1987 exporterades 200 ton, officiell siffra. EU:s årliga import var 190 ton i mitten av 1980-talet. Mycket smugglas till Djibouti (Djibouti, Afrika) och Aden (Jemen, Arabien). Det är också i dessa städer som europeiska grossister, huvudsakligen från Hamburg, Marseille och Genève, köper hartsen. Två-tre gånger så dyr som samma sort från Eritrea.
• Eritrea och Etiopien: 1987 exporterades 2.000 ton från Eritrea. Politisk oro i Etiopien påverkade handeln mycket på 1970-80-talen. På 70-talet blev hartsen sällsynt och dyr, på 80-talet när etiopiska flyktingar började handla med den blev Sudan plötsligt det största exportlandet särskilt till Europa. Mest importerar Kina, som i sin tur också exporterar en del.
• Arabiska halvön: Idag exporteras endast lite från Jemen.
2) Boswellia frerana (meydi)
• Somalia, endast. 1987 exporterades 800 ton, officiell siffra, så gott som allt till Saudiarabien, Jemen och andra arabiska länder. Nästan lika mycket smugglas, både i liten skala av vanligt folk som reser till Djibouti eller Saudiarabien och i större mängder av inflytelserika personer. Priset har mer än hundradubblats 1971-1985.
3) Boswellia av div. afrikanska arter (ogaden)
• Östafrika: Etiopien, Somalia, ön Sokotra.
4) Boswellia serrata (indisk)
• Asien: Norra Indien. Det mesta stannar i landet där det används som rökelse. Exporten ökade när olibanum från Eritrea försvann ur marknaden på 70-talet men minskade genast när den etiopiska handeln kom igång igen. Mest går till USA, Mellanöstern (Irak, Oman, Syrien) och Asien (Hongkong, Singapore).
Beskrivning Frankinsence är en oljegumharts (oleogum resin).
• Storlek: Avrunna korn från busken är från en ärtas till en hasselnöts storlek, droppformade eller runda. Harts som runnit och brutits av i bitar har tydliga brott och kan vara stora som en tändsticksask, särskilt meydi.
• Färg: Färsk mjölksaft är vit. Den mörknar när den stelnar (se nedan om de olika sorterna) men generellt anses hartsen vara bättre ju ljusare den är. Den bästa kvalitet som de svenska apoteken kunde få tag på (Olivanum electum) var beige, gul, röd eller brun, vilket låter ruggigt lågkvalitativt. Enklare kvalitet (Olibanum in sortis) var ännu mörkare massor med en del ljusa korn, förorenade av trä, bark och sand. Bitarna är mer eller mindre genomskinliga eller halvgenomskinliga och överdragna med en vitt pulver.
• Orenheter: Bark, sten och annat skräp är alltid ett tecken på låg kvalitet.
• Smak: Skarp, bitter och kylande.
• I värme: På platta, över eld och i vattenbad blir hartsen först genomskinlig under rök- och luktutveckling. Därefter ljusnar den och börjar bubbla och smälter slutligen ihop till en hård och grynig massa som inte kan formas eller gjutas till t. ex. orgonit eller andra pomandrar.
1) Boswellia carterii (beeyo)
Den gultonade t.v. på bilden är från Somalia där den är den vanliga rökelsesorten. Motsvarar antikens "kvinnliga droppar"; kikärtsformade, gula eller mörka. I mindre bitar än Boswellia frerana.
2) Boswellia frerana (meydi)
Den vita t.h. på bilden. Motsvarar antikens "manliga frankincense" (dropparna påminde om testiklar) som var det enda som dög som i grekisk och romersk rökelse. Halvgenomskinlig och vit, liknar kamfer. Bitarna är större än av Boswellia carterii. Sju kvaliteter finns enligt etablerad standard men kvalitetsklassning är inte alltid till hjälp vid inköp eftersom det inte finns något kontrollsystem. Klass 1 (mu shaad), 2 (mujarwai) och de följande två utgör tillsammans halva skörden och exporteras till Saudiarabien som tuggkåda. De sämsta kvaliteterna kallas fas-saqiir, shooto och jimaanjim.
3) Boswellia av div. afrikanska arter (ogaden)
Det ljusgula pulvret nederst på bilden, sålt utan närmare specifikation i svensk butik, är av den enkla typ som i växtländerna används bl. a. som magmedicin ... och är det inte afrikansk olibanum så är det Boswellia carterii från Eritrea eller t.o.m. indisk Boswellia serrata.
Brinnande olibanum
Mycket brandfarlig. I Somalia anses elden osläckbar och rökning är därför inte tillåten på fordon som fraktar hartsen. Förr kunde den vara det enda man hade att lysa upp med i grottan när man var ute och samlade; idag kan den användas i nödfall i somaliska hem för att tända eld - man strör lite harts på glöden som omedelbart slår eld. (En somalier som studerat i Europa hade svårt att övertyga sina landsmän om att det verkligen var parfymindustrin i Europa som köpte hartsen. Eftersom den brinner "och inte kan släckas" var alla övertygade om att den gick till rustningsindustrins atombomber och napalm.)
1) Boswellia carterii (beeyo)
Brinner med låga när den antänds men ryker.
2) Boswellia frerana (meydi)
Brinner starkt och stadigt som ett ljus.
Mått och vikt Hartsgryn: 100 ml väger ca 70 gram. 100 ml = ca 143 gram.
• Hartsämnena som utgör huvuddelen är olösliga i vatten. De löses i bensylbensoat och alkohol. (1 volymdel smulad harts i 2 delar 90 % alkohol ger en stark tinktur och redan 1 volymdel harts i 10 delar 90 % alkohol kan spädas många gånger. Recept finns på startsidan till tinktur.)
• Gummiämnena är däremot vattenlösliga.
Innehåll
Hartsämnen (55-70 %), gummiämnen (20-35 %), eterisk frankincenseolja (3-18 %).
4) Boswellia serrata (indisk)
Boswelliasyra (inflammationshämmande) finns åtminstone i indisk frankincense.
Varianter
• Den eteriska oljan och andra flytande extrakt ur hartsen.
Hållbarhet Doften blir bara bättre av lagring - torrt, mörkt och svalt. Boswelliasyran i hartsen fungerar som antioxidant på vegetabiliska oljor.
Inköp We don't sell, we tell!
Harts i form av ljusgula gryn, icke angiven kvalitet, antagligen Eritrea-beeyo: I katolska butiker, t. ex. bokhandlare, särskilt månaden före jul, för runt 15 kr per 30 gram (ca 20 ml). Icke angiven kvalitet från Somalia: Hos importörer av eteriska oljor för runt 40 kr per 100 gram.

Doftbeskrivning
Hartsen avger doften när den värms, bäst på glöd. Toppnoten är citrusfriskt äpplelik men ska inte ha terpentinkänning, därefter blir den söt, pepprig och kådig, träigare än den eteriska oljan.
1) Boswellia carterii (beeyo): Somalisk luktar lödigt och kryddigt, mycket mer mättat och nyansrikt än den eteriska oljan. Harts från Eritrea är inte lika nyansrik och blommig.
2) Boswellia frerana (meydi): Rik, blommig genomträngande lukt.
Flyktighet
Den eteriska oljan är en mellannot till basnot. Mycket hållbar - parfymflaskor i egyptiska gravar hade fortfarande kvar lukten.
Doftblandning
Effektiv fixatör på andra doftämnen. En hartstinktur på frankincense kan bli en utmärkt fixerande grundsprit i alkoholbaserad parfym. Passar ihop med det mesta; se den eteriska oljan. Frankincense och myrraharts har gått i par i tusentals år - i Östafrika kallas blandningen sun.
Användning
1) Boswellia carterii (beeyo)
Europa importerar mest från Somalia; nästan allt till parfymeri. Harts är ingen användbar form i dagens parfymeri; man använder den eteriska oljan och liknande flytande utdrag eller gör en tinktur, t. ex:
• Olibanumextrakt enligt Piesse (1857): 100 gram harts får dra i 1 liter renad vinsprit (runt 51 % alkohol).

För rökelsemetoder med glöd eller låga, se under Rumsdoft på samlingssidan Hartser.
Religiös rökelse: Den vita röken som avges när hartsen läggs på glödande kol både lugnar och höjer stämningsläget; den har t. ex. inandats för att förbättra minnet - "stärker mans minne med sin lukt", säger en svensk medeltida läkebok. Den innehåller terpener med medvetandeförändrande effekt inte olik den hos indisk hampa; och sänker t. ex. andningsfrekvensen. Den ingick redan i den egyptiska rökelseparfymen kyphi. I Dhofar-området i dagens Oman, förr hartsens hjärtpunkt, brändes den när man svor eder och ingick pakter och vid bröllop, däremot sällan vid begravningar. Boswellia carterii (beeyo) från Eritrea används som kyrkorökelse i grekisk-ortodoxa kyrkan i Europa (Grekland, forna Jugoslavien, Turkiet, Rumänien) och i den romersk-katolska i Latinamerika. Klassisk rökelseingrediens i Japan (nyûkô), vilken art det nu varit och är.
• Rumsparfym: 1) Beeyo (Boswellia carterii) från Somalia säljs i hela landet och exporteras till många arabiska länder som rökelsematerial, t. ex. för att rena kläder, vattenkärl och rum och för att hålla mygg och sandflugor på avstånd. I Somalia anses den vara bättre än 2) Meydi (Boswellia frerana) som inte används som rökelse där. Enklare kvaliteter exporteras till Egypten.
• För luftvägarna, t. ex. i förkylningsångbad: Röken är slemlösande, antiseptisk och virushämmande. Redan i Ebers-papyrusen (1550 f. Kr.) ingår frankincense i inhaleringsmedel för astma. I Sverige användes den fram till 1800-talets slut vid hosta, bronkit, förkylning, influensa och astma och längre tillbaka i tiden ansågs den i Europa vara effektiv mot pest. I Kina har hartsen rökts mot spetälska och tuberkulos.
Doftens element
• Eld, vatten: I europeisk magisk praxis förknippas frankincense med solen (eld) och månen (vatten). På 1500-talet rekommenderades den av Agripa som månrökelse tillsammans med den likaledes vita kamfern. Enligt medicinsk elementlära omkring år 1500 het och torr i andra graden.
• Eld: I det kinesiska medicinska systemet hör frankincense till energifasen Eld, som verkar genom hjärta och tunntarm och i obalans ger rastlöshet, hjärtklappning och problem med blodcirkulation och hjärta. Oljan kan stimulera till fasens positiva uttryck stabilitet, glädje och mottaglighet.
• Eld: Vissa moderna elementläror (Henglein) beskriver doften med termerna elementet Eld och årstiden vår, förknippade med uppvaknande, nytändning och början på tillväxt och rörelse. Dess verkningsfält antas vara framför allt kroppen (snarare än intellektet eller känslolivet). Andra dofter med denna energigivande verkan på kroppen är t. ex. eukalyptus (pepparmynts), frankincense, ingefära, kamfer, kanel, kryddnejlika och muskot.

Hudvård
Fastän rökelse verkar på gudar och vredgade makter,
måste ej all sådan jämt offras åt altarets eld...
inleder Ovidius ett av sina recept på ansiktsmasker årtiondet f. Kr. Romerska damer använde gärna både frankincense och myrra.
Hudläkemedel
1) Boswellia carterii (beeyo)
Används utvärtes på skador i Somalia. Till detta anses Boswellia frerana vara oanvändbar och t.o.m. skadlig för huden.
• Desinfektionsmedel: I arabiska och afrikanska länder har man använt pulveriserad harts som ett talk och askan från bränd harts som desinfekterande pulver.
Sår: Gammalt sårmedel från Ebers-papyrusen och framåt, särskilt som uttorkande medel på fuktiga tillstånd (blåsor, utslag, munsår) och som läkande medel på vad som helst (bölder, utslag, ärr, nare, hudsprickor, brand). Hartsen löst i ättika och mjölk läker gröna sår enligt en medeltida svensk läkebok.
Eksem: Också, som i Ebers-papyrusen, använd på eksem och klåda.
Brännskademedel: Ebers-papyrusens bruk av hartsen på brännskador introducerades i Norden på 1200-talet av dansken Harpestreng. Hans rekommendation att blanda hartsen i talg eller ister fördes sedan vidare av svenska läkeböcker århundrade efter århundrade: "Det duger mycket för det bränt är och skadat är med eld." Gåsafett eller vädurstalg ska det vara enligt en läkebok, svinfett eller fårtalg går bra enligt en annan. Man tog naturligtvis vad man hade.
• Avsvällande: I traditionell kinesisk medicin använd ihop med myrraharts för att minska svullnader. Ett omslag med hartsen blandad med vax har i växtländerna varit ett standadmedel för att minska påsighet under ögonen; det lär också ha varit kejsar Neros metod när han festat för mycket. Härav kommer kanske den egyptiska användningen av hartsen i ansiktsmasker för att liva upp trött hy. 1900-talsrecepten på ansiktsmjölk med olibanumharts är antagligen inte så olika.
Fet och oren, åldrad och rynkig hy.
Den tuggade hartsen sägs i arabiska länder "rensa både tänderna och hjärnan". I Egypten var den det vanliga tandrengöringsmedlet på 1880-talet.
I Ebers-papyrusenfrån Egypten ca 1550 f. Kr används hartsen i många omslag och massagesalvor, t. ex. exempel för stela leder: I en fet salva (vax, grisfett, oxfett) smälts hartser (bensoeharts, frankincense, terpentin) och tillsätts pulver (kanel, enbär och korianderfrön).
4) Boswellia serrata (indisk)
På samma sätt har hartsen använts i tusentals år indisk traditionell medicin ayurveda. Nutida forskning har funnit att boswelliasyran är inflammationshämmande, t. ex. på ledinflammationer.
Hartsen kan användas som tvålparfym - effektiv fixatör.
Irriterar inte huden och är inte fototoxisk.
2) Boswellia frerana (meydi)
Anses i växtlandet Somalia vara farlig utvärtes p.g.a. att den är så stark. Det sägs att den kan fräta hål på insamlarnas kläder.

Mat och dryck
Hartsen används i växtländerna som vinkrydda; sådant vin anses stärka modet och gavs också som lugnande och smärtstillande medel till dödsdömda. I Saudiarabien tar man den i kaffe. I Somalia och Förenade Arabemiraten smaksätter och desinfekterar man vatten med hartsen: Kärlet röks genom att ställas upp och ner över rykande harts. Därefter vattenfylls kärlet och lock läggs på.
Invärtes bruk
Olibanum av okända och säkert mycket varierande kvaliteter har tuggats i Europa som antiseptikum vid kroniska besvär i luftvägarna (astma, bronkit, luftrörskatarr, återkommande lunginflammationer). Den förekommer fortfarande i halstabletter och har också lugnande inverkan genom att hjälpa till att sänka andningsfrekvensen.
1) Boswellia carterii (beeyo)
• Boswellia carterii från Somalia sägs torka ut kroppen genom att förebygga och minska slem och andra vätskor och vara bra vid hosta och kikhosta. Där används myrra mer som läkemedel medan olibanum i första hand är ett rökelsematerial men det används vid t. ex. ryggont (vita rena tårar blandas med vatten och dricks, eller sväljs som de är) och kronisk hosta och bröstsjukdomar (i dryck).
• Boswellia carterii från Eritrea används mycket i läkemedel i arabiska länder och i Nordafrika (Egypten, Tunisien, Libyen, Algeriet). Redan i Ebers-papyrusen ingår ju olibanum i invärtes preparat för bl. a. magbesvär, muskelvärk och gulsot. Marocko är ett undantag; där används hartsen framför allt som tuggkåda. Kina är världens största importör, mest från Eritrea, och det mesta går till läkemedel, t. ex. i traditionell kinesisk medicin för att lösa stagnerat blod.
• Varierande och okända sorter: Även i andra länder har olibanum använts och används fortfarande invärtes, t. ex. i fom av vattenavkok, som urindrivande medel och för att behandla blåskatarr, urinvägsinfektioner, syfilis, oregelbundna, smärtsamma eller alltför rikliga menstruationer, magont, magsår, nervositet, reumatism och tumörer. "Den som äter det med kungsmynta kan utspotta all sjukdom ur huvudet" sägs i ett par medeltida svenska läkeböcker; d.v.s. man kräks. Vid mitten av 1800-talet användes hartsen i Sverige endast utvärtes (i plåster) och som inhalationsmedel (rökelsepulver).
2) Boswellia frerana (meydi)
• I Somalia anses inte Boswellia frerana ha något särskilt medicinskt värde. Mest används den som tuggkåda (ger vit saliv) på samma sätt som den svensk grankåda för att rena och stärka tänder och tandkött. Ännu populärare är tuggkåda i Saudiarabien som importerar det mesta; där anses den också förebygga tarmparasiter. (Den förebygger också social deklassering eftersom det ger hög status att kunna bjuda runt hartsen på dammiddagar.) Hartsen är ett utmärkt tuggummi - först lös, efter ett par minuter med perfekt tuggkonsistens och sedan allt hårdare tills man efter en timme spottar ut den. Smaken är lite strävt bitter.
4) Indisk olibanum (indisk)
Det forskas idag både i Indien och Europa på indisk olibanum, använd inom traditionell indisk medicin ayurveda - se t. ex. ovan under Massage
Giftighet
Hartsen anses ogiftig, men sänker blodtrycket och stora doser kan ge yrsel. I växtländerna varnas för att dricka för mycket vin kryddat med hartsen; det sägs kunna orsaka galenskap och även döda. Se för övrigt den eteriska oljan.

Litteratur: Se t ex Berlin (1849), Björkman (1981), Classen, Howes och Synnott (1994), Dahlby (1954), Ebbell (1937), Farah (1994), Gentz och Lindgren (1946), Herodotos bok 1, 2, 6 (2000), Jönsson (1910), Jönsson och Simmons (1935), Kinkele (2004), Klemming läkebok 3, 4, 8 (1883-1886), Lilja (1972), Lindgren (1918), Manniche (1999), Manniche (2006), Meyer (1952), Miller (1969), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Nielsen (1986), Pharmacopoea Svecica I (1775), Piesse (1857), Plinius bok 13:1-3 (1968), Plutarkos volym 7: bok 17 Alexander (1958), Polo (1967), Thompson (1927). Afrika: Oliver och Fage (1970).
• Artiklar: Thomas J Abercrombie: Arabia's Frankincense Trail (Natural Geographic, October 1985). Christopher Toll och Ainio Winard: Kulturers storhet och fall, 1: Rökelse (Svenska Dagbladet 1995 12 22).
Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 04 14). Moeran (2007): Creatvity at work: making scents of smell: manufacturing incense in Japan (2008 03 14). Moeran (2007): Creatvity at work: making scents of smell: manufacturing incense in Japan (2008 03 14). European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2009 03 06).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/frankharts.html
Datum: 2018 12 19 - Uppdaterad: 2010 06 5
Cookieinfo
Made with a Mac