Shenet
Växter Råvaror  Referens Sök Forum Kontakt Hem
Eteriska oljor

Enbarrsessens


Moderväxt
En (Juniperus communis) - se där om historia och bruk i äldre tid.
Synonymer

Enbärsessens, enebärsolja, enträsdroppar

Farmakopénamn
Aetheroleum ligni juniperi
CAS-nummer 84603-69-0
Juniperus communis wood oil ["essential oil obtained from the wood and twigs"]
Engelska namn
Juniper oil, juniper wood oil, juniper neddle oil, common juniper neddle oil
Andra namn
Andra språk
Wacholder-Holtz-oehl, Wachholderholtzöl (tyska)
Förväxlingsrisk

Enbärsessens - destillerad av bären.
Entjära - också denna kallades förr enebärsolja.
Enbärsolja - oljeutdrag på bären.
Enbärstinktur - förr kallad enbärsdroppar.

• Eterisk oljor av andra arter av en, t. ex. enolja av Juniperus phoenicea, savinolja av Juniperus sabina.


"Enbärsolja" kan betyda lite av varje - destillerad bärolja (känd sedan 1400-talet), vedolja (sedan början av 1500-talet), barrolja (existerar knappast - i butiker och apotek i slutet av 1800-talet betydde det ett oljeavkok av enbären med tillsats av terpentinolja). Man står inte precis och sorterar bär, ved och barr för sig innan destilleringen.
Enebärsolja
"Enebärsolja" var ett nordiskt universalmedel för både folk och fä som vattendestillerades i träkärl och plåttunnor ute i markerna av hela enbusken - recept nedan. Den kunde också torrdestilleras som i en tjärdal. En dags arbete kunde ge 3/4 liter. I Norge var oljebränningen ett kvinnogöra men sommartid drog hela familjer till fjälls med sina brännerier. Briskesmørju fanns att köpa i stora delar av Östlandet in på 1900-talet. På 1990-talet stod fortfarande rester av oljehytter och brännugnar kvar på sina håll i Gullbrandsdalen. Oljan såldes till kringvandrande gårdfarihandlare som luktade enebärsolja lång väg när de kom från oljebrännartrakterna. Enligt en svensk farmakopéhandbok kostade 1 gram olja i slutet av 1800-talet 5 öre (priset på en morgontidning), 10 gram 45 öre. Den ansågs vara bra på älvablåst (eksem) och reumatism, invärtes togs den mot magont och tuberkulos, stoppad i örat på lite bomull botade den lomhördhet och gamlingar droppade den i ögonen mot dimsyn.
Vatten- eller ångdestillering av barr, ved och bär - hela busken får åka med. Någon ren barrolja lär aldrig ha funnits, däremot äldre sorts vedolja som ges recept på nedan. Om en eterisk olja deklareras som bara "enolja" kan man i alla fall vara ganska säker på att det inte är bärolja utan att hela busken använts.
Ursprung
Europa (Frankrike, Bulgarien).
Färglös eller ljusgul tunn olja.
Löslighet • Olöslig i vatten.
• Löslig i 95 % alkohol, vegetabiliska oljor.
Doftämnen
Terpener mest
Innehåll • Liksom bäroljan huvudsakligen terpener.
Ersättning
• Enträolja (Aetheroleum ligni juniperi): Veden innehåller inte mycket eterisk olja, så den enträolja som apoteken sålde förr var något helt annat än vedolja. Från åtminstone slutet av 1800-talet bestod den av 15 % enbärsolja och 85 % terpentinolja och så sent som i slutet av 1920-talet lämnade man helt frankt ut denna blandning när kunderna efterfrågade enträolja.
Förvaras som alla eteriska oljor: mörkt, svalt och lufttätt.
Inköp We don't sell, we tell!
Hos importörer av eteriska oljor för 55-120 kr och till ungefär samma priser i hälsokostbutiker.

Doftbeskrivning
Kådig barrdoft med ett litet terpentininslag; grövre än bäroljan.
Flyktighet
Toppnot.
Doftblandning
Passar ihop med citrus (bergamott, citron, geranium) och många andra friska dofter (elemi, galbanum, lavandin, lavendel, rosmarin), barr (cypress, gran, tallbarr) och trä och barr (cederträ, sandelträ). Den går också bra ihop med jordigare dofter (ekmossa, Ingefära, vetivert) och en del söta dofter (benzoin, fänkål, labdanum, muskatellsalvia, tolubalsam).
Användning
Används mindre än bäroljan i parfymeri.

• Rumsparfym: Stimulerande, skärper tankeverksamheten. Om den gamla nordiska "enebärsoljan" sades att folk höll sig förunderligt friska medan oljebränningen pågick. Enrisrökning har lång tradition i Norden - se rökelsernas historia. Det har rökts mot bl. a. pest och spetälska. Vid förlossningar höll röken trollen borta och hindrade att barnet blev en bortbyting. Kvistar upphängda i visthusboden förhindrade att maten fick källarlukt, hackat ris på golvet kamouflerade den värsta instängda stuglukten och i kyrkan liklukten. I samtliga fall höll lukten också undan häxor, gengångare och möss. Bäroljan används mest idag.
Doftens element
• Vatten: I det kinesiska medicinska systemet hör en till energifasen Vatten, som verkar genom njurar, urinblåsa och inre sexualorgan och i obalans ger problem i dessa organ, hudutslag, rädsla och ängslighet. Oljan, särskilt masserad i nedre delen av ryggen, kan stimulera till fasens positiva uttryck mod, viljestyrka och äventyrlighet.
• Eld: Vissa moderna elementläror (Henglein) beskriver doften med termerna elementet Eld och årstiden vår, förknippade med uppvaknande, nytändning och början på tillväxt och rörelse. Dess verkningsfält antas vara framför allt intellektet (snarare än känslolivet eller kroppen). Andra dofter med denna energigivande verkan på intellektet är t. ex. citrongräs, elemi, enbär, myrten och rosmarin.

Den nordiska "enebärsoljan" var speciellt bra mot förkylning och halsont, gikt, vattustot (ödemsjukdomar), nervsmärtor, värkande fingrar och benbrott. Man smorde in den eller använde den i omslag. 1 gram enebärsolja per 25 gram terpentinolja kunde t. ex. användas till ingnidning i njurtrakten vid vattusot.
Fotbad för trötta fötter: 4 droppar.
Hudirriterande.
• Branschorganisationen IFRA:s rekommendation: IFRA rekommenderar endast olja av kadträd (Juniper oxycedrus), torrdestillerad av ved och kvistar och därefter rektifierad (särskilt renad) genom fraktionerad vakuumdestillering.

Invärtes bruk
Den nordiska "enebärsoljan" togs också invärtes, t. ex. några droppar på en sockerbit som urindrivande medel.
Giftighet

Giftig i stora invärtes doser, och eftersom eteriska oljor absorberas vid massage kan den skada även den vägen. Oljan är särskilt skadlig för njurarna och ska aldrig användas vid njurproblem eller leverskada. Den bör också undvikas helt under graviditet (retar och drar samman livmodern = abortframkallande) och amning. Jämför bäroljan som innebär ännu större risker.

Miljö Oljan görs vanligen av vildväxande buskar, ibland ekologiskt odlade.

  Recept
Recept I
(enträolja)
• Torra grenar av en
Av enträ gör man olja på följande sätt. Tag två rena grytor och sätt dem på varandra. Den övre ska ha ett hål i botten. Denna övre grytan fylls med torrt enträ och sluts till väl så att ingen rök kan sippra ut. En stor eld tänds omkring den. Om veden inuti då värms, rinner oljan från den övre grytan ner i den lägre, men det blir mycket lite.
(Källa: Forbes 1970 efter Megenburg: Buch der Nature, medeltid)
Recept II
(enolja)

Enpinne
Man lägger pinnen så att den blir glödhet och det kommer en olja ur dess ändar. Bra för tandvärk.
(Källa: Svanberg 1998 efter gamla beskrivningar)

Recept III
(enebärsolja)
Enens toppkvistar och barr, med eventuella bär
Gamla, tätvuxna och mörkgröna enar är bäst. Riset ska vara torrt och rent. I regnigt väder blir resultatet aldrig så bra. En hög och smal, väl laggad tunna monteras i en järngryta. Grytan med tunnan ställs på en eldstad av stenar. Grytan fylls med vatten och tunnan packas med kvistar och barr. När man eldar under tunnan förgasas den eteriska oljan och tvingas ut genom två nedåtgående, ca 50 cm långa kopparrör, som leder till en mindre tunna fylld med vatten. Kylvattnet i denna måste bytas ut ofta för att hållas kallt. När ångan passerar i rören genom vattnet avkyls den och övergår i vatten och olja, där oljan flyter ovanpå och kan hällas av.
(Källa: Arnborg 1992 efter Raubakken och Lösneslökken: Oljebrenning, 1978)
Anm. Med en likartad metod men utan vatten (torrdestillering) får man entjära.

Litteratur: Se t ex Arnborg (1994), Bergmark (1983), Berlin (1849), Berlin (1851), Gentz och Lindgren (1946), Juneby (1977), Berlin (1999), Kinkele (2004), Lawless (1992), Lawless (1996), Lindeberg (1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Ljungdahl (1953), Meyer (1952), Naves (1947), Nielsen (1991), Pharmacopoea Svecica I (1775), Poucher och Howard (1974), Reynolds (1996), Svanberg (1998), Tillhagen (1995), Tisserand (1977), Ullmark (1997), Valnet (1992).
Nätpublikationer: European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2009 11 29).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/eoenbarr.html
Datum: 2018 07 18 - Uppdaterad: 2010 09 10
Cookieinfo
Made with a Mac