 |
       
Eteriska oljor Enbarrsessens |
|||||||||
|
|
||||||||||
|
Moderväxt |
En (Juniperus communis) - se där om historia och bruk i äldre tid. | |||||||||
|
Synonymer |
Enebärsolja, enträsdroppar |
|||||||||
|
Farmakopénamn |
Aetheroleum ligni juniperi | |||||||||
| CAS-nummer | 84603-69-0 | |||||||||
| Juniperus communis wood oil ["essential oil obtained from the wood and twigs"] | ||||||||||
|
Engelska namn |
Juniper oil, juniper wood oil, juniper neddle oil, common juniper neddle oil | |||||||||
|
Andra namn |
Andra språk Wacholder-Holtz-oehl, Wachholderholtzöl (tyska) |
|||||||||
|
Förväxlingsrisk |
• Enbärsessens - destillerad av bären. |
|||||||||
|
|
||||||||||
| "Enbärsolja" kan betyda lite av varje - bärolja (känd sedan 1400-talet), vedolja (sedan början av 1500-talet), barrolja (existerar knappast - i butiker och apotek i slutet av 1800-talet betydde det ett oljeavkok av bären med tillsats av terpentinolja). Man står inte precis och sorterar bär, ved och barr för sig. Enebärsolja "Enebärsolja" var ett nordiskt universalmedel för både folk och fä som vattendestillerades ute i markerna av hela enbusken med hjälp av trätunnor och plåtkärl - recept nedan. En dags arbete kunde ge 3/4 liter. I Norge var oljebränningen ett kvinnogöra men sommartid drog hela familjer till fjälls med sina brännerier. På 1990-talet stod fortfarande rester av oljehytter och brännugnar kvar på sina håll i Gullbrandsdalen. Oljan såldes till kringvandrande gårdfarihandlare som luktade enebärsolja lång väg när de kom från oljebrännartrakterna. Enligt en svensk farmakopéhandbok kostade 1 gram enebärsolja i slutet av 1800-talet 5 öre (priset på en morgontidning), 10 gram kostade 45 öre. |
||||||||||
|
Vatten- eller ångdestillering
av barr, ved och bär - hela busken får åka med. Någon ren barr- eller
vedolja lär inte gå att hitta. Deklareras oljan bara
som "enolja" kan man i alla fall vara ganska säker
på att det inte är bärolja.
Ursprung Europa (Frankrike, Bulgarien). |
||||||||||
| Färglös eller ljusgul tunn olja. | ||||||||||
|
||||||||||
|
Ersättning |
• Enträolja (Aetheroleum ligni juniperi): Veden innehåller inte mycket eterisk olja, så den enträolja som apoteken sålde förr var något helt annat än vedolja. Från åtminstone slutet av 1800-talet bestod den av 15 % enbärsolja och 85 % terpentinolja och så sent som i slutet av 1920-talet lämnade man helt frankt ut denna blandning när kunderna efterfrågade enträolja. | |||||||||
| Förvaras som alla eteriska oljor: mörkt, svalt och lufttätt. | ||||||||||
|
Hos importörer av eteriska oljor för 55-120 kr och till ungefär samma priser i hälsokostbutiker. | |||||||||
|
|
||||||||||
|
Doftbeskrivning Kådig barrdoft med ett litet terpentininslag; grövre än bäroljan. Flyktighet Toppnot. Doftblandning Passar ihop med citrus (bergamott, citron, geranium) och många andra friska dofter (elemi, galbanum, lavandin, lavendel, rosmarin), barr (cypress, gran, tallbarr) och trä och barr (cederträ, sandelträ). Den går också bra ihop med jordigare dofter (ekmossa, Ingefära, vetivert) och en del söta dofter (benzoin, fänkål, labdanum, muskatellsalvia, tolubalsam). Användning Används mindre än bäroljan i parfymeri. |
||||||||||
• Rumsparfym: Stimulerande, skärper tankeverksamheten. Om den gamla nordiska "enebärsoljan"
sades att folk höll sig förunderligt friska
medan oljebränningen pågick. Enrisrökning
har lång tradition i Norden - se rökelsernas historia. Det har rökts mot bl. a. pest och spetälska. Vid förlossningar höll
röken trollen borta och hindrade att barnet blev
en bortbyting. Kvistar
upphängda i visthusboden förhindrade att maten
fick källarlukt, hackat ris på golvet kamouflerade den värsta instängda stuglukten och i kyrkan liklukten. I samtliga fall höll lukten också undan häxor, gengångare och möss. Bäroljan används mest idag. |
||||||||||
| Den nordiska "enebärsoljan" var speciellt bra mot förkylning och halsont, gikt, vattustot (ödemsjukdomar), nervsmärtor, värkande fingrar och benbrott. Man smorde in den eller använde den i omslag. 1 gram enebärsolja per 25 gram terpentinolja kunde t. ex. användas till ingnidning i njurtrakten vid vattusot. | ||||||||||
| • Fotbad för trötta fötter: 4 droppar. | ||||||||||
| Hudirriterande. • Branschorganisationen IFRA:s rekommendation: IFRA rekommenderar endast olja av kadträd (Juniper oxycedrus), torrdestillerad av ved och kvistar och därefter rektifierad (särskilt renad) genom fraktionerad vakuumdestillering. |
||||||||||
|
|
||||||||||
|
Invärtes bruk |
Den nordiska "enebärsoljan" togs också invärtes, t. ex. några droppar på en sockerbit som urindrivande medel. | |||||||||
| Giftighet |
Giftig i stora invärtes doser, och eftersom eteriska oljor absorberas vid massage kan den skada även den vägen. Oljan är särskilt skadlig för njurarna och ska aldrig användas vid njurproblem eller leverskada. Den bör också undvikas helt under graviditet (retar och drar samman livmodern = abortframkallande) och amning. Jämför bäroljan som innebär ännu större risker. |
|||||||||
| Miljö | Oljan görs vanligen av vildväxande buskar, ibland ekologiskt odlade. | |||||||||
|
|
||||||||||
| Recept | ||||||||||
| Recept I | • Torra grenar av en Av enträ gör man olja på följande sätt. Tag två rena grytor och sätt dem på varandra. Den övre ska ha ett hål i botten. Denna övre grytan fylls med torrt enträ och sluts till väl så att ingen rök kan sippra ut. En stor eld tänds omkring den. Om veden inuti då värms, rinner oljan från den övre grytan ner i den lägre, men det blir mycket lite. (Källa: Forbes 1970 efter Megenburg: Buch der Nature, medeltid) |
|||||||||
| Recept II (enebärsolja) |
• Enens toppkvistar
och barr, med eventuella bär Gamla, tätvuxna och mörkgröna enar är bäst. Riset ska vara torrt och rent. I regnigt väder blir resultatet aldrig så bra. En hög och smal, väl laggad tunna monteras i en järngryta. Grytan med tunnan ställs på en eldstad av stenar. Grytan fylls med vatten och tunnan packas med kvistar och barr. När man eldar under tunnan förgasas den eteriska oljan och tvingas ut genom två nedåtgående, ca 50 cm långa kopparrör, som leder till en mindre tunna fylld med vatten. Kylvattnet i denna måste bytas ut ofta för att hållas kallt. När ångan passerar i rören genom vattnet avkyls den och övergår i vatten och olja, där oljan flyter ovanpå och kan hällas av. (Källa: Arnborg 1992 efter Raubakken och Lösneslökken: Oljebrenning, 1978) Anm. Med en likartad metod men utan vatten (torrdestillering) får man entjära. |
|||||||||
|
|
||||||||||
|
• Litteratur:
Se t ex Arnborg (1994), Bergmark (1983), Berlin (1849), Berlin (1851), Gentz och Lindgren (1946), Juneby (1977), Berlin (1999), Kinkele (2004), Lawless (1992), Lawless (1996), Lindeberg
(1982), Lindeberg (1988), Lindgren (1918), Ljungdahl (1953),
Meyer (1952), Naves (1947), Nielsen (1991), Pharmacopoea
Svecica I (1775), Poucher och Howard (1974), Reynolds
(1996), Tisserand (1977), Ullmark (1997), Valnet (1992). • Nätpublikationer: European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2009 11 29). |
||||||||||
|
|
||||||||||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
||||||||||
