 |
       
Eteriska oljor Ambra |
|||
|
Ingen bör vara i okunnighet om, att ambra såsom luktmedel kan verka skadligt på folk med svaga nerver, medan den tagen invärtes är utomordentligt stärkande och upplivande. Våra förfäder gjorde ett vidsträckt bruk av ambran i köken, och mådde ej mer illa för det. Jag har hört sägas, att marskalk de Richelieu, ärorik i åminnelse, plägade tugga ambra-pastiller ... Livsverksamheten underlättas genom detta stärkande medel, tanken flyger lätt och ledigt, och jag märker intet av den sömnlöshet, vilken skulle bli den osvikliga följden av en kopp svart kaffe, förtärt i samma syfte. (Brillat-Savarin: Smakens fysiologi, 1826) |
||||
|
Moderdjur |
Kaskelottval (Physeter macrocephalus) | |||
|
Synonymer |
Grå ambra, gråambra, amber, ambergris, ambrein, orientalisk bärnsten | |||
|
Farmakopénamn |
Ambra grisea | |||
|
Engelska
namn |
Amber, grey amber, ambergris, ambergrease, ambergreece, amber oil, ambra, ambra liquid, ambrein | |||
|
Andra
namn |
Romanska språk Ambra (medeltidslatin), ambre, ambre gris, ambergris, ambra gris (franska), ambra (italienska), âmbar (portugisiska) Asiatiska språk Anbar (persiska), anbar (arabiska), kunroku, kunsurano fû (japanska), lung sien hiang (kinesiska) Andra språk Amber (tyska) |
|||
|
Förväxlingsrisk |
•
Bärnsten (Ambra citrina, Succinum marinum) - eng. yellow amber, true amber, Prussian amber, och amber oil = bärnstensolja, som luktar usch. • Valrav, fettet från samma val - kallat vit ambra. • Hartsen flytande storax - kallad amber, amberstone. • Liquidambarolja - flytande storax eteriska olja • Ambretteolja - "myskfröolja" |
|||
|
|
||||
|
Tradition |
Detta är ingen eterisk
olja utan ett fast doftande ämne. Som med de övriga
animaliska doftämnena (mysk,
sibet, bävergäll)
framställs heller ingen heller eterisk olja ur den.
I den mån ambra används idag är det i form av
av ambratinktur, som luktar
mer än nog. Namnet Det svenska namnet ambra är detsamma som i medeltidslatin och fornsvenskan före 1520. Ursprunget är arabiska anbar med samma betydelse. "Ambra" har också betecknat ambrerade parfymer i allmänhet och i poetiska sammanhang vad som helst med stor väldoft. Mystisk ambra Man undrade länge vad ambra var - kåda, fågelspillning, något alstrat på havets botten, bivax som trillat i havet? Kineserna antog att det var drakspott, greker och araber att det kom från särskilda källor - i "Tusen och en natt" hamnar Sinbad Sjöfararen på en ö med en ambrakälla. Den förste europé som insåg att ämnet kom från kaskelottvalen var Marco Polo, som såg valjakt i Indiska oceanen på 1200-talet. Han antog att ambran var något valen ätit och kräktes upp. Det gissades sedan på mycket genom århundradena: valens hjärna? gallstenar? tarmstenar? När Olaus Magnus beskriver kaskelottvalen 1555 återger han den vanliga europeiska uppfattningen, hämtad direkt från antikens författare, att det är valens säd, som "till följd av aktens hastiga förlopp" går till spillo i havet.1783 fastslog en tysk läkare det man vet idag: ambran kommer från djurets mage. 1820 isolerades dess huvudsakliga doftämne ambrein, som man sedan hittat också i de bläckfiskar valen äter. Ännu i mitten av 1800-talet hävdade dock en engelsk författare den gamla och vanliga åsikten att ambra är ett vegetabiliskt ämne besläktat med bärnsten. Att bärnsten heter amber på engelska, till och med true amber (medan doftambra heter grey amber) leder fortfarande till missförstånd. Mellanöstern Det kanske tidigaste omnämnandet av ambra är från Persien: År 636 fanns ambra, mysk, borneokamfer och sandelträ i den persiske kung Yazdegerd III: palats i Babylon. På 1000-talet skrev den persiske läkaren Avicenna om ambra; den var varm och torr i första graden och lämpade sig på grund av sin värme särskilt för åldersomssvaga. Inom vissa riktningar av islam anses den (med mysk, sandelträ, jasmin och myrrra) vara ett heligt och rekommendabelt doftämne. Europa Den "ambra" som grekerna kryddade sitt vin med var kanske gråambra, kanske inte. Antagligen var den detsamma som romarnas "ambra", hartserna från ambraträdet (Liquidambar orientalis, storax) och styraxbusken (Styrax officinalis). Den ambra som Avicenna och andra arabiska läkare introducerade i Europa på 1000-talet var däremot äkta gråambra. Den användes då främst som afrodisiakum. Sedan digerdöden slagit till på 1300-talet fick den rykte som pestmedel och började importeras i stor skala till Europa. Elizabeth I och många med henne på 1500-talet älskade ambrerade handskar, som användes både som skyddsmedel mot smitta och för väldoftens skull - det var ofta samma sak vid den här tiden, då man ansåg att lukter spred sjukdom. Vid samma tid berättade Olaus Magnus att ambra användes "som en utmärkt och mycket dyrbar salva" mot gikt och förlamning, svimning och fallandesjuka och som allmänt stärkande medel. Idag ses ambra sällan i Europa men används i Asien som krydda, doftämne och läkemedel, särskilt som afrodisiakum. ! Om gråambra i "Moby Dick" Farmakopéerna Ambra var officinell i den svenska farmakopén från första början (1775) och förblev så t.o.m. femte upplagan 1817. |
|||
|
Framställning |
Idag vet man att ambran bildas i kaskelottvalens
buk genom bakteriepåverkan på den bläckfisk
valen äter. Huruvida bildningen är naturlig
eller sjuklig är osäkrare. Valen kräks
upp vätskan, som stelnar och oxideras till en fast massa som kan hittas flytande i havet
eller uppfluten på stränder. I valens
mage är den svart, halvflytande och illaluktande och
måste lagras i många år för att
likna upphittad ambra. Ursprung Ambra spolas upp på tropiska och subtropiska kuster: • Afrika: Runt Madagaskar utanför Afrikas östkust. • Asien: Java (rikligt förr), kring Japan. • Europa: Atlantkusten kring Portugal. Irländska västkusten kring Galwaybukten lär ha varit ett fyndställe förr. • Amerika: Valen har inte jagats för ambran utan för fettet och oljan, men 96 % av ambran i USA lär förr ha kommit från jagad val - ingen förstklassig gråambra alltså, men det lönade sig nog att vänta ut den. |
|||
|
Beskrivning
|
• Utseendet kan variera mycket
med fyndort, havets temperatur och valens diet. Bitarna
är vanligen 8-30 cm i diameter och väger 6-10
kilo, men jättebitar på 2 meter och över
400 kilo har hittats och gjort folk förmögna.
Konsistensen är vaxartad, ibland består den
av sammanklumpade korn. Ambra ska vara uppkräkt,
och ju längre den legat i vattnet desto ljusare blir
den och desto bättre luktar den. Svart = färskast
är sämst, därefter kommer brun, mörkgrå,
gråbrun och rödaktig. Vanlig god kvalitet är
silvergrå eller har lätt gyllene ton. Torkad
kallas den ambergris en morceaux, gråambra i bitar. Till slut blir
den helt vit - den bästa, som hittas mycket sällan.
Bitarna är ofta genomdragna av svarta och gula ådror. Massan mjuknar i handen, smälter
vid 60° och förflyktigas vid hög temperatur.
Den är lättantändlig och lämnar endast
kvar spår efter bränning. • Färsk ambra från jagad val är en oljig och svart vätska med otäck lukt som stelnar och blir god först efter flera års lagring. Kvalitetsprov • När en nål sticks in i en uppvärmd bit ambra ska ingenting ha fastnat på nålen när den dras ut igen. Ur hålet ska en liten droppe väldoftande olja svettas ut. • Först som sist: Det ska finnas rester av bläckfiskkäkar i massan. |
|||
| • 100 ml väger 80-92 gram. • 100 gram = 125-109 ml. |
||||
| • Olöslig i
vatten (men smälter lätt
i 60°) och alkaliska hydroxider som natriumhydroxid
och kaliumhydroxid.
Doftämnena löses inte i svaga alkalier; därav
luktens omtalade förmåga att sitta kvar i textilier
tvätt efter tvätt - man tvättade ju förr
i lut. • Lättlöslig i 96 % alkohol, särkilt varm (ambratinktur) och i de flesta vegetabiliska och eteriska oljor. |
||||
| Innehåll |
|
|||
| Varianter | • Ambratinktur, spritutdrag, är den form som används i parfym. | |||
|
Ersättning |
• Idag ofta ersatt
med labdanumessens eller
ännu bättre labdanum
absolut. • Muskatellsalvia påminner också lite om ambra och kan tillsammans med benzoin fungera som ersättning - se recept på essenskopior. • Balsamen storax, i rena varianter kallad liquidambar. Redan Olaus Magnus nämner den som ett vanligt förfalskningsmedel. Idag säljs ibland indisk storax som "amberstone". • Medeltida författare nämner otaliga förfalskningsingredienser; Avicenna på 1000-talet labdanumharts blandad med gips och bivax, Olaus Magnus på 1500-talet mysk, storaxbalsam och balsamen aloeved. "Men man kan skilja den förfalskade ambran från den äkta därpå, att den förra med lätthet låter mjuka upp sig som vax medan den senare icke smälter på det viset." • Idag mest syntetisk, som görs lätt och billigt. |
|||
| Närmast oändligt hållbar. | ||||
|
Äkta ambra är bokstavligen värd sin vikt i guld och mycket svår att få tag på. Biten på bilden ovan på ca 1 kg ovan erbjöds Shenet år 2000 för 60.000 US dollar. Oljor med syntetisk ambralukt finns I färg- och kemikalieaffärer för 20-40 kr per 10 ml. | |||
|
|
||||
|
Doftbeskrivning Sensuell, sammetsmjuk doft, mustig men ändå pudrig och torr - som vanilj eller benzoin med kokos, hav och peppar i botten. Den har beskrivits som en söt och kryddad tvåldoft och som lukten av solvarm hud. Den påminner lite om mysk men är lättare, ljusare och mindre svettig, den minst "djuriska" av de animaliska doftämnena. För en del luktar den ingenting, eftersom det lär finnas särskilda luktreceptorer för ambradoft och som en del människor saknar. Alla luktbeskrivningar gäller ambra i stark utspädning, för liksom de övriga animaliska doftämnena luktar det pyton outspätt. Engelske parfymören Piesse som personligen inte gillade ambra citerar 1857 med belåtenhet någon som tycker att den luktar "torr koskit". Inslaget av exkrement gäller för alla de animaliska doftämnena och är en viktig del av deras doft. Flyktighet Mycket seglivad, kan sitta kvar i århundraden. Luktar bara bättre med tiden i t. ex. läder och i textilier efter många tvättar. Som de andra animaliska doftämnena - mysk, sibet, bävergäll - är den en basnot och extremt effektiv som fixatör. Den minskar andras doftämnens flyktighet och förstärker och förändrar dem kvalitativt genom att ge dem "liv" på ett nästan magiskt sätt. Doftblandning Mycket små mängder behövs. Ambra ger en sammetston som inget annat och har liksom mysk använts mycket i parfym för sin förmåga att mjuka upp det kemiska i aldehyder. Den är särskilt god i chypresdofter och passar också i lätta blomdofter. I tyngre orientaliska dofter tillsätts också lite mysk som gör ambran starkare, eventuellt också sibet och i riktigt tunga bävergäll. Användning Det finns många parfymer med ambranamn men ingen med ren lukt av ambra; det är annars en av de få dofter som klarar sig på egen hand. Parfymer med ambra kallas ambrerade och orientdofter ibland ambradofter. Upp till 5 % ambratinktur kan ingå i en parfym men det är numera mycket ovanligt att det är äkta vara. Bara Chanel och Patou lär fotfarande använda äkta ambra. Ambran i Guerlains Mitsouko (1919) sägs också vara äkta eller var det i alla fall i originalet; parfymrecept ändras i smyg oftare än man kan tro. Ambradoft är enligt undersökningar en av kvinnornas favoriter. Den anses vara den grunddoft som passar blondiner bäst, medan mysk ska passa mörkhåriga (det lär finnas övertygande kemiska förklaringar till detta). För män har båda länge ansetts vara alltför "animaliska"; kvinnor däremot har fått lukta sängkammare. |
||||
| • Rumsparfym: Förr mycket vanlig
i luktpåsar,
potpourrier, pomandrar
och rökelsepulver,
både för doften, för sin fixerande effekt på andra doftämnen och för att den antogs vara effektiv mot pest. Ambra har också ett gammalt och stabilt rykte
som afrodisiakum; här har antagligen föreställningar
om ambra som kaskelottvalens säd spelat in. Klassisk rökelseingrediens i Japan. • För luftvägarna, t. ex. i förkylningsångbad: Mest kramplösande är ambra när det inandas i form av varma ångor. Doftens element • Eld, luft, jord: I europeisk magisk praxis förknippas ambradoften med både solen (eld), Venus (luft, jord) och Jupiter (eld). |
||||
| Massage | Ambra omtalas ofta som värmande och har använts i massage. Olaus Magnus: "En utmärkt och mycket dyrbar salva mot gikt och förlamning." En italiensk läkare som reste i Egypten under renässansen berättar att kvinnorna där smorde in underlivet med ambra och sibet för att öka samlagets njutning. | |||
| Ambra fungerar bra i tvål men äkta vara lär nog inte förekomma idag. | ||||
| Inte känt som hudirriterande. | ||||
|
|
||||
|
Mat
och dryck |
Sedan antiken använd som krydda i mat och vin (grekerna ansåg att den förstärkte fyllan), så vida det alltså inte handlade om hartserna från ambraträd och styraxbuske. I Asien används den så fortfarande. Brillat-Savarin skrev om ambra i mat och dryck 1826 (citatet överst), men den svenske kokboksförfattaren Hagdahl, som ändå försöker få med varenda fransysk delikatess, tar inte med det i sin jättelunta 1896. | |||
|
Invärtes
bruk |
Medeltida arabiska läkare gav ambra för huvud- och hjärtåkommor, kinesiska som afrodisiakum, europeiska som afrodisiakum och som magstärkande, nervstärkande och stimulerande medel. Casanova drack det i chokladen för att stärka sig inför nya äventyr. | |||
| Ingen känd. | ||||
|
|
||||
|
• Litteratur:
Se t ex Ackerman (1992), Aftel (2003), Barillé
och Laroze (1995), Bresle och Stenson (2002), Fichtelius
och Sjölander (1971), Gattefossé (1993), Gentz och Lindgren (1946), Hagdahl (1979), Hellquist
(1948), Irvine (1995), Kennett (1975), Kruskopf (1959),
Lindgren (1918), Magnus 21:6, 21:18 (1976), Meyer (1952),
Nationalencyklopedins ordbok (1995), Naves (1947), Pharmaca Composita (1896), Pharmacopoea
Svecica I (1775), Piesse (1857), Poucher och Howard
(1974), Svenska farmakopén VII (1901), Svenska farmakopén XI (1946), Thompson
(1928). • Nätpublikationer: Nationalencyklopedin (2004 04 14). Moeran (2007): Creatvity at work: making scents of smell: manufacturing incense in Japan (2008 03 14). European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2009 11 22). |
||||
|
|
||||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
||||
