 |
       
Färgämnen - Mineralpulver Blyvitt |
||
|
|
|||
|
Synonymer |
Blyvitt, basiskt biykarbonat, blykarbonat, blyhydroxikarbonat, hamburgervitt, kremervitt, kremservitt, ceruse, cerussa | ||
|
Farmakopénamn |
Cerussa in laminis, Cerussa anglica, Cerussa alba, Hydratocarbonas plumbicus, Hydrocarbonatis plumbus, Plumbi subcarbonas, Hydratocarbonas plumbicus | ||
|
Engelska
namn |
White lead, ceruse, Chremnitz white, basic lead carbonate | ||
|
Andra
namn |
Romanska språk Psimithium, cerussa (latin), magisterium plumbi, album plumbi, plumbum album (nylatin), carbonate basique de plomb, blanc de plomb, blanc d'argent, blanc de Cremnitz (franska), bianco d'argento, blanco di cerussa, biacca (italienska) Nordiska språk Blyhvidt, plumbohydroxi-carbonat, Kremserhvidt (danska) Andra språk Psimmithion, psimythion (grekiska), psimythion (nygrekiska), Bleiweiss, Kremserweiss, Kremnitzerweiss, Schneeweiss (tyska) |
||
|
Förväxlingsrisk |
• Cerussa - fram till
1400-talet betydde det en mönja som användes
till rödsminkning, därefter betecknar det blyvitt,
eller helt enkelt ansiktspuder. • Basiskt bikarbonat är alltså inte alkaliskt natriumbikarbonat! |
||
|
|
|||
|
Tradition |
Blyvitt har en lång
och tragisk tradition. Det har varit känt i Europa
sedan åtminstone 400-talet f. Kr; från runt
år 100 finns en beskrivning av framställningen
av pigmentet. Den första fabriken grundades i Rotterdam
1650. Folk dog som flugor och alla visste varför.
Benämningen Kremservitt är efter staden Krems
i Österrike, där man i äldre tid utvann
tungspat som var råvara för tillverkningen.
Ordet blyvitt finns i fornsvenskan (före 1520) i
formen bly hwiit. Bly som tuggummi Blyvitt görs ur metallen bly; båda giftiga. En del har velat förklara rommarrikets fall med blyförgiftning. Det handlade inte bara om blyvitt i smink utan om flitigt bruk av bly och blyprodukter i allmänhet, t. ex. som diarrémedel, sötningsmedel och i vinkärl och vattenledningar. Jämtlands nedgång har ingen förklarat, trots att det in på 1900-talet där var vanligt att barnen plockade det sött smakande blyet ur fönsterbågar och tuggade som tuggummi, vilket ansägs nyttigt för både tänder och mage. När blyet blev stelt och grynigt skulle det ges bort till någon som stöpte blykulor av det. Vilt som skjutits med tuggat bly ansågs vara hälsosammare än annat kött. Blyvitt som konstnärsfärg Som målarpigment i både oljefärg och vattenfärg har blyvitt använts sedan forntid. Blandat till oljefärg (10-15 gram linolja per 100 gram pulver) reagerar det med fettsyrorna, som förtvålas till blyvtål som utmålat ger en täckande, varm vit. På 1900-talet blev det en kvalitetssäkrad s.k. normalfärg, i Tyskland och Sverige. Fortfarande talar konstnärer längtansfullt om det gamla hederliga blyvita som gav de finaste penseldrag utan att flyta ihop. Som oljefärg har det annars flera nackdelar, t. ex. gulnar det och blir så småningom matt och genomskinligt. Även konstnärer förgiftades, framför allt via det inandade dammet som yrde omrking när de slipade av den blyvita grunderingen. Idag är det blyvita förbjudet, ersatt av titandioxid och zinkoxid. Blyvitt som smink och läkemedel Redan de gamla grekerna använde blyvitt till smink och bruket fortsatte till in på 1900-talet. På 1700-talet pudrades det på ansiktet till en porslinsliknande mask. Att det var giftigt visste man, men vad man verkligen fruktade var ombildningen av blykarbonat (blyvitt) till blysulfid (blyglans), som inträffar när blyvitt kommer i kontakt med svavelväten. Det räckte med lite lössläppt spisgas eller närhet till vitlök så kunde det vita ansiktet bli gråsvart på några ögonblick. Även den medicinska traditionen är lång, med början åtminstone Hippokrates på 400-talet f. Kr. I början av 1900-talet togs blyvitt inte längre invärtes men förekom fortfarande i torkande och sammandragande ströpulver och salvor. Vid mitten av 1900-talet användes det bara under kort tid och på små hudytor. Farmakopéerna Blyvitt togs upp i svenska farmakopéns första upplaga (1775); i elfte och sista (1946) utgick den, men varianterna blyacetat och blyoxid stod kvar. |
||
|
Framställning |
• Förekomst: Blyvitt är ett dubbelsalt av blykarbonat och blyhydroxid som någon gång kan förekomma i naturen som mineralet hydrocerussit. • Framställning: Den antika metoden var att lägga bly i något surt som vinäger eller urin som löste upp metallen till pulver, blyacetat. Kärlen stod i hästspillning, som under jäsning producerade fukt, värme och koldioxid som fick acetatet att övergå till karbonat (blyvitt). Metoden vidareutvecklades i Rotterdam i mitten av 1600-talet till den "holländska metoden", där blad av bly hängdes ovanför lerkrukor med vinäger. I fabriker i städerna Klagenfurt och Krems på 1700-talet ersattes stallgödseln med avfallsprodukter från vin- och ölframställning. Med denna "österrikiska metod" tog det upp till fyra månader att få fram blyvitt, som blev känt som Kremservitt. På 1800-talet utvecklades den "tyska kammarmetoden" där ättiksyra förångades över blyplattor i en ugn. Idag framställs blyvitt genom fällning; vatten med uppslammat blynitrat och kalciumkarbonat blandas med varandra och bottensatsen dekanteras och filreras. |
||
|
Beskrivning |
Ett fint, tungt, bländvitt pulver utan lukt och smak (tidvis populärt giftmedel). Dålig kvalitet luktar ättiksyra. Blandat till oljefärg (10-15 gram linolja per 100 gram pulver) reagerar det med fettsyrorna, som förtvålas till blyvtål som utmålat ger en täckande, varm vit. | ||
| • Olösligt i
vatten och alkohol. • Olösligt i men lätt blandbart med vegetabiliska och eteriska oljor, t. ex. terpentinolja. • Löses så gott som helt i natronlut, under kolsyreutveckling i ättiksyra. pH och inkompatibiliteter • Blyvitt är svagt alkaliskt. |
|||
| Innehåll | Basiskt blykarbonat. Utblandningar har gått under handelsnamn som Kremervitt (blyvitt med blyhydrat), Kremervitt, Kremnitzervitt (blyvitt med limvatten format till kakor), Hamburgervitt, Venetianervitt, Genueservitt. | ||
|
Varianter |
• Blyacetat, blysocker,
ättiksyrad blyoxid,
eng. lead acetate (Acetas plumbicus, Plumbi acetas); renat
blysocker, eng. sugar of lead (Sal saturni, Saccharum saturni):
Mellanledet mellan bly och blyvitt. Framställningen beskrivs
av både Theofrastos i Grekland (300-talet f. Kr.) och Plinius i Rom (runt år
70). Sött smakande och svagt ättiksluktande
kristaller,
färglösa eller vita (rent) eller gulbruna till bruna (förorenat med karbonat), lösliga i vatten och alkohol. Svag vattenlösning är sur, stark lösning alkalisk. Medicinskt
har acetatet använts på samma sätt som blyvitt i blysalva och sammandragande
pulver och får fortfarande ingå i
små mängder i hårfärgningsmedel. • Neutralt blykarbonat: Många varianter har funnits som konstnärsfärger, t. ex. neutralt blykarbonat (silvervitt). • Blysulfid, blyglans, gallenit, galena: Brunsvart blyglans (86 % bly), det viktigaste och vanligaste blymineralet, var ett av egyptiernas mest använda ögonsmink. Redan under fördynastisk tid importerades det från Punt, dagens Somalia. Bildas av blyvitt i kontakt med svavelväten. • Mönja, blymönja, blyoxid, blyglete, blyplumbat, saturnrött (Oxidum plumbicum, Plumbi oxidum) - se röda färgämnen |
||
|
Lär bli svårt att få tag på idag. | ||
|
|
|||
|
Hudläkemedel
Medicinskt har blyvitt använts i uttorkande och sammandragande medel - redan Dioskorides (första århundradet) ansåg att det var ett bra ärrborttagande och hudbildande medel. 1901 fanns fortfarande blyvittsalva i svenska farmakopén - 1 del blyvitt rördes ut i 2 delar ister och användes på liggsår. Blyplåster, "Mor Teklas salva" (Emplastrum plumbicum) gjordes genom att blyvitt eller blyoxid värmdes ihop med olivolja. Vitt färgämne Blyvitt har använts i ansiktspuder i årtusenden - det har den kraftigt täckande kritvita färg man velat ha. När bruket upphörde på 1800-talet var det inte bara för att man insett giftigheten utan lika mycket för att kritvitt puder börjat bli omodernt. |
|||
| Hårvård | Mörkfärgning med blyfärger dyker upp under romartiden. Plinius recept: | ||
|
|||
| Blodiglarna kan vara ett
arv från egyptierna som var tokiga i hårfärger
av alla slags djurblod, eller så bidrar de med den
jäsning som omvandlar blyacetat till blykarbonat.
Bly stod sig ända till 1900-talet, då metoden var avsevärt enklare; Man mörkfärgade grått hår genom att kamma sig dagligen med blykam. Det behövs varken surt eller jäst eftersom rent bly ger mörkfärgande blysulfid i kontakt med det lilla svavel som finns i håret. |
|||
| Uttorkande och sammandragande. | |||
|
|
|||
|
Invärtes
bruk |
Det invärtes bruket av blypreparat hade försvunnit vid mitten av 1900-talet. | ||
| Giftighet | Både metallen bly
och dess föreningar är giftiga. Pigmenten resorberas genom inandning och sårig
hud och lagras i kroppen. Blyvitt (både lukt- och smakfritt) har periodvis varit populärt som gift. Förgiftning sker sedan
man tillförts små mängder under lång
tid. Blyförgifning har varit en vanlig yrkessjukdom bland typografer
och målare. Folk har också förgiftats
när målade väggar börjat flagna.
Fortfarande köps lerkärl i Grekland med gul-orange
blyglasyr. Med juice ur ett sådant kan man få
i sig 300-500 mg bly per liter, att jämföra
med WHO:s rekommendation för vuxna, max 0,20-0,25
mg per dag. • Akut förgiftning: Till de typiska symptomen hör "blykolik", kräkningar och blodtrycksfall. • Kronisk förgiftning: Tidig kronisk förgiftning ger tre typiska symptom: "blysöm" eller "blyrand" (en gråblå rand där tänderna möter tandköttet), "blyfärg" (askgrå ansiktsfärg) och "blyhand" (förlamade handmuskler). Vid långt gången förgiftning uppstår blodbrist med avmagring och allmän försvagning, nervförlamningar, hjärnskador och förstörda inre organ. |
||
| Lagstiftning | • Bly och dess föreningar är förbjudna i kosmetika (nr 289 på EU:s förbudslista). Undantag är blyacetat som får användas i små mängder i hårfärgningsmedel och då med särskild etikettering. | ||
|
|
|||
|
• Litteratur:
Se t ex Adrasko (1968), Bergmark (1970), Bergmark (1974), Berlin (1849), Bergmark (1851),
Corson (1989), Gentz och Lindgren (1946), Haeger (1975), Hallström (1986), Hansen & Jensen (1991), Lindberg (1966), Lindgren (1918),
Ljungdahl (1953), Meyer (1952), Nationalencyklopedins
ordbok (1995), Nordström (1940), Olsson (2002),
Pharmacopoea Svecica I (1775), Svenska farmakopén VIII
(1901), Svenska farmakopén IX (1908), Svenska farmakopén X (1925), Svenska farmakopén XI (1946). • Nätpublikationer: European Commission: CosIng: Cosmetic ingredients and substances (2008 06 15). |
|||
|
|
|||
|
© Shenet 1997 - 2013 |
|||
