 |
       
Alkohol - Historia Alkoholhistoria |
||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||
|
Tillverkningen Många slags sprit finns det. Här talar vi om den destillerade. Jäsningen som krävs först har aldrig varit till större problem för något folk i någon tid. Det svåra har varit att koncentrera alkoholen. Se även Destillering av eteriska oljor. |
|||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||
|
Destillering |
Det antogs länge att destillering var en
arabisk uppfinning men konsten var känd också
på andra håll i världen när européerna
gjordes bekanta med den omkring år 1000. Men hur känd? Sedan hur länge? Ingen vet, många har gissat och antagit. Några exempel på vad som framförts: • Irak (Mesopotamien): Det påstås ibland att man kunde destillera i Mesopotamien 3500 f. Kr. Torrdestillera kunde man i alla fall. • Induskulturen i Pakistan: Här har hittats en apparat av terrakotta från 3000 f. Kr. som tros vara en destillationsapparat. • Persien: I Persien ska man ha hittat en destillationsapparat från 2500 f. Kr. • Indien: Drycken soma i Vedatexterna (1000-500 f. Kr.) har ofta antagits vara destillerad. Ingenstans i texterna beskrivs den som sådan. • Kina: En Han-kejsare införde år 98 statsmonopol på "jästa och destillerade drycker" varefter man fick det vanliga problemet med att stävja olaga destillering. Systemet fick avvecklas efter 18 år. Enligt en annan uppgift fick man på 400-talet inskärpa en likadan monopollag genom att införa dödsstraff. Århundradena e. Kr koncentrerade nomadfolk i norra Kina alkohol genom att frysa vin - den mindre mängd som inte frös var ren alkohol. • Egypten: Man verkar rätt ense om att destilleringstekniken var känd i Alexandria århundradet e. Kr. och enligt en del källor redan ett par århundraden före vår tideräkning. Att Kleopatra årtiondena f. Kr. skulle ha varit den första som beskrev en destillationsapparat kan man tro vad man vill om. Att hon fuskade i alkemi är inte otroligt, för alkemi kan omfatta vem som helst i historien som rört ihop två saker och väntat på gudomligt resultat. • Europa: Vaga uppgifter om destillering av eteriska oljor från 400-talet och framåt. Se destillering av eteriska oljor. |
||||||||||||||||||||
| Från 800-talet och framåt är vi på säkrare mark: • Persien: Destillering av rosenvatten blir en industri i början av 800-talet. Den persiske läkaren Rhazes beskriver flera destilleringsapparater och destilleringstekniker i början av 900-talet och verkar inte vara någon nybörjare. • Kina, nu med större säkerhet: Under första halva av 1000-talet beskriver en kinesisk kemist (Tou P'ing i "Chiu P'u") olika typer av destillering. På 1120-talet gör Chu I-Chung detsamma i "Pei-shan Chiu Ching". Marco Polo hade en hel del att berätta om det myckna supandet vid Kublai khans hov på 1200-talet; mongolerna beredde som bekant sin sprit på stomjölk. Men destillerade de den? Li-shi-zhens beskrivning av destillerat druvvin och risvin på 1500-talet går antagligen tillbaka till åtminstone 1300-talet. • Italien: Salernoskolans apotekare börjar destillera alkohol runt år 1100. • Irland: Invaderande engelsmän stöter på visge-beatha = livets vatten. Obevisat att den var destillerad. • Amerika: Spanjorer vid 1400-talets slut finner till sin förvåning att azteker destillerar tequila av jäst agavesaft. |
|||||||||||||||||||||
| Torrdestillering | Assyrier, sumerer, babylonier och egyptier kunde helt säkert torrdestillera, en metod för framställning av t. ex. tjära som går ut på att ett fast ämne värms, förångas och tas tillvara när det återgått till fast form. Tekniken beskrivs av många antika författare, bl. a. Theofrastos i Grekland på 300-talet f. Kr. och Plinius och Dioskorides i Rom runt år 70. I Norden har man torrdestillerat sedan åtminstone vikingatiden. | ||||||||||||||||||||
| Vattendestillering | Vätskedestillering är en annan sak: vätska
värms så att den förångas och får
kondensera till vätska i ett annat kärl. Så utvinns flyktiga ämnen som alkohol och eteriska oljor ur mindre flyktig råvaror - alkemister kallade det att utvinna råvarans ande, spiritus. Enligt medicinforskare och andra som lägger vikt
vid fakta möjliga att belägga verkar konsten
ha uppfunnits eller återuppfunnits i dåtidens
grekisk-romerska bildningscentrum Alexandria i Egypten
århundradet e. Kr. Varför konsten därefter i så fall låg vilande i medeltida mörker i tusen år har ingen vågat gissa. Behövdes
den inte? Olikheter i råvaror - säd i Egypten,
druvor i Europa - som inte kunde överbryggas? Ren
och skär förvildning under folkvandringstiden
- man hade annat att tänka på? Först omkring år 1000 nåddes européerna av en manual som de både kunde och ville följa - persern Aviciennas, i vars hemland destillering av rosenvatten varit en industri sedan början av 800-talet. Hans landsman Rhazes beskrev både apparater och tekniker i början av 900-talet. Av detta blev al kohl, d.v.s. utdrag, men inte alkohol. Det är tveksamt om alkohol över huvud taget var känt i den arabiska världen innan det började destilleras i Italien runt år 1100. |
||||||||||||||||||||
| Yrkesbränning | I slutet av 1100-talet brändes = destillerades vin på ett
och annat europeiskt värdshus och mer ordnat och
storskaligt på apotek. På 1200-talet reglerades
det som apoteksvara i tyska städer.
Det handlade fortfarande om bränt vin, d.v.s. destillerat vin.
Konsten att göra sädesbrännvin - att mälta
säd och destillera den med vatten - uppfanns antagligen
i slutet av 1300-talet. På 1400-talet kunde man destillera sprit av vete, råg, korn, frukter, sockerrör, ris, majs - det mesta har prövats. I Frankrike hade apotekarna ensamrätt att bränna fram till 1512 då också ättikstillverkarna fick tillstånd och snart också citronförsäljarna och tunnbindarna. På 1600-talet började vintillverkare förädla sina produkter genom bränning. Särskilt bränt vin från distrikten Cognac och Armagnac fick gott rykte. |
||||||||||||||||||||
| Bränt vin i Sverige | Till krut ja, till utskänkning nej • 1467-1470: Bränt vin omtalas första gången i svenska räkenskaper - den tyske pulvermakaren Berentz får under några år fyra örtugar från Stockholms stad (motsvarande priset för tre gäss) för inköp av bränt vin i Lübeck. Det handlar just om bränt vin - vins som destillerats så att alkoholhalten blivit högre. • 1476: Stockholms borgmästare och råd förbjuder brännvinsförsäljning till förtäring. • 1482: Borgmästare och råd upprepar förbudet. • 1494: Sten Sture ger Tydeke Pulvermakare, Hans Pansarmakare och hustru Anna Ketken tillstånd att bränna vin till krut men inte att "bränna och sälja något brännvin här i staden". • 1496: Stockholms magistrat förbjuder vinkällaren att utskänka brännvin. Utskänkning och övervakning • 1498: Cort Flaskdragare får ensamrätt att tillverka och skänka ut brännvin i Stockholm, mot avgift och att han också förser kruthuset där han bränner det. Samtidigt förbjuds de som förr sålt eller skänkt ut brännvin vid 3 markers vite att vidare göra det. Staden står för sin del av överenskommelsen; de första fallen av lönnbränning kommer snart upp inför Stockholms magistrat. • 1503: Mäster Örjan utses till ende övervakare av "bränt vins säljande". • 1622: Gustav II Adolfs "Ordning för krögare och gästgivare" beskriver skillnaderna: Krögare serverar mat och dryck och får bara sälja svenskt brännvin. Gästgivare ska hålla med övernattningsmöjligheter för folk på resa och får bränna själva och sälja både svenskt och importerat brännvin. Import • 1531: Kunglige apotekaren medges införa bränt vin. • 1539: Ca 1.000 liter bränt vin importeras till Sverige från Danzig. • 1590: 4.000 liter bränt vin importeras. • 1591: Svenska tulltaxans första tullavgift för införsel av utlänskt brännvin noteras. • 1600: 3.000 liter importeras. • 1734: Import av utländskt sädesbrännvin förbjuds i en av de första överflödsförordningarna. |
||||||||||||||||||||
| Sädesbrännvin i Sverige | • 1550 förbjöd Gustav Vasa allmogen att
bränna vin av säd. Var hade svenska
bönder lärt sig sådant? I krig mot ryssen och av
ryska krigsfångar. Ryssarna sjäva
sade sig ha lärt sig konsten av mongoler.
Kunskap och teknik fanns alltså i Sverige men den nödvändiga
sädråvaran saknades ofta. Lite brändes
det på större gods i början av 1600-talet
men bönder fick sällan någon säd
över. För särskilda tillfällen som
dop, bröllop och begravningar kunde man i goda tider
slå sig ihop och hyra sockenpannan som förvarades
i kyrkan - femtio år efter Gustavs första förbud fanns det alltså redan sockenpannor. Senare (1700-talet) började de gå
runt i tur och ordning och till slut (1800-talet) höll
sig varje hushåll med egen panna. Råvara var
havre, korn och råg.
1696 var råg vanligast och förbjöds
till brännvinsbränning. Rågbrännvin
sades vara unikt genom att inte ge huvudvärk. • 1648 tillverkades så mycket brännvin - och var fortfarande så dyrt att det inte blev köpt i landet - att det började exporteras. Mest gick till Ryssland. • 1769: 60 miljoner liter säd brändes till sprit. • Restriktionerna mot att använda säd som spritråvara försvann först på 1990-talet; sedan 1994 måste svenska bönder inte längre odla en viss areal potatis. Dagens svenska vodkor görs alla av vete. |
||||||||||||||||||||
| Potatisbrännvin i Sverige | Under 1700-talet prövades nationell självförsörjning
på alla fronter - till och med silkeslarv
odlades i Sverige. För denna politik passade den
nya grödan potatis
bra. Den kunde inte bara ätas utan också brännas
till potatisbrännvin - ordet finns belagt i svenska
texter från 1725. Kommerskollegium som ville rädda säden propagerade kraftfullt för potatisen (ett tunnland gav 60 kannor sädesbrännvin men 200 kannor potatisbrännvin!) men utan framgång. Potatisbrännvin rent av ogillades och många menade att de inte tålde det. Det var inte brännvinet som fick svenska bönder att börja odla potatis utan nöden under den stora missväxten 1771-72. När husbehovsbränningen släpptes fri 1800 fanns potatisen redan i odling och började användas som spritråvara, först som utdrygningsmedel, sedan ensamt. Kring 1820 när i princip alla lanthushåll brände sin egen sprit hade potatisbrännvin blivit det vanliga. Den första stora svenska industrispriten Absolut Renat Brännvin (1879) var också ett potatisbrännvin. |
||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||
| Sorterna och namnen | |||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||
| Aqua arden - bränt vatten | Första gången en europé skriver om alkohol är i mitten av 1200-talet, då det ges namnet aqua ardens = bränt vatten, som länge förblev namnet på den fraktion av vätskan som brann. Under 1300-talets första hälft beskrivs det som ett mycket användbart lösningsmedel. I Norden omtalas alkohol första gången 1348 då en borgare i Lund kallas Hennichinus Braennewatn; han var alltså troligen professionell brännvinstillverkare. | ||||||||||||||||||||
| Aqua vitae - livets vatten | Under andra hälften av 1200-talet skrev Taddeo Alderotti vid universitetet i Bologna den lilla avhandlingen "De virtutibus aquae vitae" (Livsvattnets dygder). Det var en utförlig beskrivning av destilleringens teknik och vad alkohol kunde användas till - det mesta, faktiskt. Och om aqua vitae = livets vatten inte redan var ett universalmedel, så blev den det när digerdöden nådde Europa 1347. Idag lever namnet vidare som benämning på kryddat brännvin, akvavit. | ||||||||||||||||||||
| Quintae essentiae - femte elementet | Första gången destillerade vätskor
beskrivs som det femte elementet = quintae essentiae
är i skriften "Secretis naturae, seu de quinta
essentia" (Naturens hemligheter, eller det femte
elementet) av Raimundus Lullus (d. 1315). Publikationen hade kanske
gått obemärkt förbi om inte franciskanermunken
Johannes de Rupe Scissa kopierat den och gett ut den som
"De consideratione quintae essentiae omnium rerum".
Säkert bidrog pesten till att skriften blev så
spridd. Här berättades att alltings essens kunde destilleras fram - ur människoblod, växter, kryddor, blommor, guld, pärlor. Den främsta essensen av alla var dock vinets, själva kvintessensen = det femte elementet. Vin var inte bara det främsta destillatet i sig utan också bättre än t. ex. vatten att destillera andra ämnen med, för vinets essens alkoholen drog ut dygderna ur allt på ett unikt sätt. Och med dessa dygder kunde man bota allt. Alla destillat betraktades redan som undermedel och vindestillaten särskilt. Det mest berömda från 1300-talet är rosmarinört destillerad med vin, som gavs till den ungerska drottningen som smärtlindrande liniment. Hon ansåg att det hade räddat livet på henne och därmed blev det berömt som ungerskt drottningvatten, som snart utvecklades till hundratals mirakelvatten, aqua mirabilis, varav det mest kända idag är eau de cologne. Vid denna tid föddes också många klosterdroppar och magstärkande snapsar som görs än. |
||||||||||||||||||||
| Vinum ardens - bränt vin | Första gången termen vinum ardens = bränt vin används i Sverige är i en text av den heliga Birgitta. Den nedpräntades någon gång 1344-1373 vilket kan ha varit i Sverige, Rom eller på resa till Det heliga landet. Någonstans har Birgitta sett en destilleringsapparat på så nära håll att hon kan likna Gud vid en brännvinsbrännare: | ||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||
| Spiritus vini - vinets ande |
Spiritus = luft, ande, var vid
denna tid en allmän term för alla slags koncentrat
och destillerat vin fick snart namnet spiritus
vini = vinets ande. Enligt en uppgift ska man redan i
mitten av 1300-talet ha fått fram 95 % alkohol
genom att destillera om vin upp till 15 gånger.
På detta sätt gjorde de svenska apoteken
senare sin Spiritus vini = vinsprit ända till mitten
av 1800-talet. |
||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||
| Receptet i sin helhet finns på sidan om alkohol. Detta vatten, redan bränt minst tio gånger, bränns sedan ytterligare "många resor och flera dagar" till lifsens vatten. Det är en exklusiv vara. Redan vin var en sällsynthet som fanns bara på slott och i kloster. Vanligt folk drack öl; till och med nattvarden begicks med öl på sina håll. |
|||||||||||||||||||||
| Watn - det avdroppade | Ordet destillera (av latin destillare = droppa) som finns i svenskan sedan 1565, kunde betyda vad som helst som gick ut på att smälta eller lösa upp. Länge kallades alla destillerade vätskor för watn. Och, som Rupe Scissa beskrivit, kunde bränt vatten göras även med just vatten. Arvid Månsson är i sin mycket spridda "En myckit nyttigh örtabok" (1628) närmast tokig i brända vatten och ger många recept där växter vattendestilleras. | ||||||||||||||||||||
| Spiritus - anden | När blandningar av vatten och alkohol destillerades fick man spiritus = luft, ande, de ultimata utdragen innehållande både livets vatten och växternas ande. Watn och spiritus motsvaras idag av de aromatiska vattnen, som alls inte gjorts på bara vatten utan lika ofta på blandningar av vatten och alkohol. Ordet sprit kom in i svenska så sent som 1784 och då hämtat från franska esprit = ande, flyktig essens, sprit. | ||||||||||||||||||||
| Alkohol - det finaste | Ordet alkohol hade ursprungligen en betydelse lik kvintessens. Det började som arabiska al kohl = fint pulver av blyglans, nämligen ögonsminket kohl. Europas medeltida alkemister började använda det om fina pulver i allmänhet och till slut betecknade det den finaste och innersta beståndsdelen i ett ämne vilket som helst. Paracelsus 1500-talets första hälft var den förste som använde ordet i betydelsen den finaste beståndsdelen i vin = alcohol vini. På svenska dyker ordet upp i text först 1808. | ||||||||||||||||||||
| Vinum adustum - bränt vin | När säd började användas som råvara blev vinum adustum = bränt vin apotekens namn på sädessprit - ej att förväxla med de första latinska benämningarna på vinsprit, vinum ardens = bränt vin, och aqua ardens = bränt vatten. | ||||||||||||||||||||
| Spiritus frumenti - sädessprit | Sädesbrännvin fick också namnet spiritus frumenti = sädessprit. Det kom in i svenska farmakopén först 1817, då sädesspriten blev tillåten på apoteken - man höll fast vid den gamla vinspriten. | ||||||||||||||||||||
| Spiritus vini gallicus - fransk vinsprit | Spiritus vini = vinsprit blev allt mindre en term för en specifik sprittyp och användes allt mer om sprit i största allmänhet. Till slut måste man specificera den gamla vinspriten: Spiritus vini gallicus = fransk vinsprit; idag motsvarat närmast av eau de vie och konjak, som ju är just destillerat vin. Ordet vinsprit användes om sprit i allmänhet långt in på 1900-talet och fransk vinsprit kallades snart franskt brännvin. | ||||||||||||||||||||
|
Absolut alkohol
- ren alkohol |
Termen absolut alkohol användes
i Europa redan på 1200-talet, om sprit
med så hög alkoholhalt att den brann
bra (varierande uppgifter: 50-65 % alkoholhalt). Sedan 1900-talets
början är det en term för ren, vattenfri
alkohol (99-100 % ). Sådan ska ha framställts första
gången 1796 av en apotekare i Ryssland. Det berömda Absolut Renat Brännvin som började säljas 1879 var inte absolut alkohol men jämfört med vad som fanns på marknaden vid samma tid var det absolut rent. Det var Sveriges första industritillverkade brännvin och unikt genom den tiodubbla varmreningen som gjorde det helt finkelfritt. Tekniken hämtades från Frankrike av brännvinskungen Lars Olsson Smith och brännvinet blev en omedelbar succé. Fram till 1994 var det ett potatisbrännvin - till skillnad från sädesbrännvinet Absolut Vodka, som satte både namnet Absolut och "Smithens" porträtt på flaskan vid lanseringen exakt hundra år efter Renat. |
||||||||||||||||||||
|
Farmakopéerna |
Vinets förvandling till vinsprit genom upprepad
destillering beskrivs i den första svenska farmakopén 1775. Först 1869 års upplaga tillät apoteken att köpa in färdig sprit, som skulle vara
ett sädesbrännvin och måste renas extra. Standarder och benämningar har varierat genom åren - se under alkoholmått - men fyra spritstyrkor har stått sig bra i svenska farmakopén (1775-1978):
|
||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||
| Användningen | |||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||
| Krutingrediens | Det första officiella bruket av brännvin i Sverige var militärt. Svartkrut gjordes av kol, svavel och salpeter som tillsattes brännvin tills man hade en deg, som torkades och pulveriserades - poängen med brännvin var att det torkade snabbare än annan vätska. Hantverkarna kallades pulvermakare och figurerar alltid i de tidiga omnämnandena av brännvin under 1400-talets andra hälft. | ||||||||||||||||||||
| Mannamod | Att det fanns andra krigiska fördelar med brännvinet insåg snart överheten. 1555, samma år som det på kungsgården Upsala gård enligt räkenskaperna förtärdes 260 liter brännvin, blossade en ny svensk-rysk tvist upp om Karelska näset. Gustav Vasa som befann sig i Helsingfors tillskrev försvararna av fästningen Viborg: | ||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||
| 1563, tre år efter Gustavs död, görs den första rekvisitionen av brännvin till armén. Reglementsenlig sup gavs därefter i århundraden till svenska soldater. | |||||||||||||||||||||
| Tortyrinstrument | Gustavs 23-årige son Erik XIV beordrade 1556 att en av Svante Stures tjänare skulle torteras genom att två kannor brännvin skulle hällas över bröstet och tändas på. Det hjälpte inte; tjänaren hade inget att bekänna, och Sturemorden följde några månader senare. | ||||||||||||||||||||
| Läkemedel | Alkohol framstod verkligen som "livets vatten"
när den blev känd på 1300-talet. Under
de följande århundradena var det ingen hejd
på vad bränt vin kunde rädda och bota.
Några exempel ur en svensk läkebok från runt 1500, och detta var bara vad det kunde göra utvärtes: • Gurglat i munnen tar det bort tandvärk, fäster tänder och förbättrar andedräkten. • I håret dräper det mask och gnetter. • I omslag stillar det värk. • Tvättning därmed stillar flytande ögon, mognar bölder, svalkar heta händer, fördriver kramp, fistlar, skabb, löss och fläckar i ansiktet. • Allt som ingnids med det konserveras, ja, häller man det i en död människa så ruttnar hon inte på åratal. Det som verkligen satte fart på tillverkningen under 1500-talets senare hälft var ryktet att brännvin var verksamt mot pesten, som kom och gick från 13- till 1700-tal. Så vad skulle en bonde göra av den dyrbara säden - gröt mot svältdöden eller brännvin mot pestdöden? Potatisbrännvinet som började tillverkas vid 1700-talets slut hade man bättre råd med än sädesbrännvinet och kunde använda friare. "Brännvinet är bondens endaste medikament till hälsans konservation", sade en bonderepresentant vid 1723 års riksdag. Arvids ord i "Utvandrarna" när Robert har öronvärk har nog sagts i mer än en stuga: - Vi frestar väl med lite brännvin på en ullatuss... |
||||||||||||||||||||
| Skåda i brännvin | Det fanns också vismän och viskvinnor som behärskade
den svåra konsten brännvinsskådning.
En jämtlänning född 1850 har berättat
hur det gick till: Den sjuke tog med sig en kanna okryddat och ofärgat brännvin, en tom flaska av mörkt glas och sin vigselring om han var gift. Man kunde också gå som ombud för någon annan och då krävdes dennes ring, eller om han var ogift ett klädesplagg som tillhörde honom. Vismannen slog upp ett stort spetsglas brännvin, fäste ringen i en tråd och sänkte ner den i spriten. Under lång och absolut tystnad skådade han sedan ner i glaset tills bilden av den som vållat krämpan framträdde på ytan. Då drogs ringen upp och lämnades tillbaka, brännvinet hälldes på den mörka flaskan och medikamenter tillsattes. Konsultationen avslutades med att de två tog var sin sup och först nu fick man tala. Vismannen behöll det överblivna brännvinet, patienten gick hem och tog medicinen och blev frisk. |
||||||||||||||||||||
| Apoteksmedel | På apotek användes alkohol bland annat till liniment
där man idag använder olja. Närmast oumbärlig
blev alkoholen som: • Lösningsmedel: Många ämnen i växterna, t. ex. alkaloider, kunde inte utvinnas annat än i tinkturer. Dessa användes uteslutande som läkemedel (Aqua vitae) fram till 1600-talet, då de mer välsmakande började säljas som kryddat brännvin (akvavit). I hemmen gjorde man egna mag- och nervstärkande droppar och snaps. Först vid mitten av 1900-talet började alkoholutdragen förlora i betydelse på apoteken. Idag är de liksom andra växtutdrag sällsynta. • Konserveringsmedel: Som "preservativ" fanns brännvin redan 1525 på alla tyska apotek. Så användes det också i stugorna; en slatt brännvin var det enda som kunde få vattenutdrag på växter att hålla sig. Brännvin var också det vanliga tvättmedlet på alla slags sår och skador, effektivt desinfekterande utan att etsa sönder. |
||||||||||||||||||||
| Supseden | 1493 skriver en tysk läkare att "alla och envar" tagit för vana att dricka aqua vitae. I Sverige vid samma tid serverades det på lokal men var för dyrt för gemene man. Först ett århundrade senare (1578) kan Erik XIV:s livläkare Bengt Olai berätta om det | ||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||
| I England i slutet av 1600-talet började brännvinet
"som nu kan fås på vartenda
värdshus" betraktas som ett hälsoproblem.
Så beskriver aldrig Linné brännvinet
på sina resor i Sverige på 1740-talet. Det
verkliga superiet lockades fram av Gustav III:s kronobränning
på 1770-80-talen (Nora i Bergslagen hade på 1770-talet 420 invånare och 42 krogar). Kulmen nåddes på
1830-40-talen. En folklig nykterhets- och frikyrkorörelse
och hembränningsförbud gjorde 1800-talets
andra hälft nyktrare. Men, berättades från Värmland, med hembränningen avtog inte supseden, snarare tvärtom. Framför allt ändrade den karaktär: |
|||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||
| Superiet | Med hembränningsförbudet förändrades
supseden. Stuprusen och periodsuperiet
ökade. Framför allt "erfor man en förut
okänd anda" som tog sig uttryck i "övermod,
dåligt ölsinne, grälsjuka och slagsmål".
Om den typiske stordrickaren förut varit en äldre man som småsöp från morgon till kväll så blev han nu en ung man som snabbt och hårt söp sig redlös på kvällen och natten. Supseden blev asocial och suparna marginaliserades. Som käringen sa: "Är
inte det skadligt så borde det vara det!" Skillnaden låter förvillande lik den som brukar beskrivas mellan tillåtande vin- och ölkulturer och fördömande spritkulturer. Vin och öl förblev i egenskap av färskvaror lokalt förankrade, medan den transportvänliga spriten - liten volym, obegänsat hållbar - förvandlades från hushållsprodukt till anonym handelsvara. Starksprit är sant en urban produkt. |
||||||||||||||||||||
| Mer är mindre |
|
||||||||||||||||||||
| Från 6 till 10 liter per person och år - är det verkligen en minskning? Jo, för allt dricks inte längre av vuxna män utan delas med kvinnor och ungdomar. Alltså: Förr drack färre personer starkare (vuxna män drack brännvin), idag dricker flera personer svagare (män, kvinnor och ungdomar dricker brännvin, vin och öl). | |||||||||||||||||||||
|
Brännvinets pris |
1 kanna (ca 2,6 liter) brännvin
kostade: 1560 8 öre 2 penningar; som tre får 1720 (bättre kvalitet) 5 daler 8 öre kopparmynt; som sju kannor gott dubbelt öl 1770 8 daler 16 öre kopparmynt; som ett halvt lamm 1785 (enbärsbrännvin) 40 skilling; som fem gäss 1865 3 riksdaler riksmynt; som 90 ägg 1 liter brännvin kostade: 1888 92 öre; som 1 kilo renstek 1890 (gammalt sädesbrännvin) 1 kr 20 öre; som 1,3 kilo renstek 1935 8 kr 35 öre; som ett tredjedels lamm 75 cl brännvin kostade: 1955 36 kr; som två kilo falukorv 1975 43 kr; som fyra kilo smör 1985 121 kr; som fyra kilo smör 2007 160 kr; som sju kilo smör |
||||||||||||||||||||
| Supen | Ingen svensk måltid på 16-, 17- och 1800-talen började utan en sup och det gällde från frukost till kväll och i slott och koja. Sillbiten som serverades till växte till en hel grosshandlarmåltid, smörgåsbordet. Middagar var förvirrande för utlänningar, som kunde råka illa ut om de inte visade hyfs och vett nog att skåla. Brännvin med ungefär samma alkoholstyrka som idag var det vanliga. Av det tog man sig en klunk så stor som man kunde snappa i sig (snaps) eller matskedsvis som soppa (sup). Brännvinet skildes noga från spriten som var ungefär dubbelt så stark. Bjöd man på kaffegök med sprit måste man varna först. Av den kunde man ta eld invärtes så att blå eldslågor slog ut ur munnen och man dog av de inre brännskadorna. Att det artiga trugandet i bondesverige självklart gällde också brännvinet illustreras underbart av följande autentiska beskrivning från 1800-talets andra hälft. Jon har klivit på hos Ola och efter mycket trugande äntligen satt sig ned. Därefter följer en jämtländsk lektion i supandets hövlighet: |
||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||
| Parfymeri | Om svenska bondkvinnor på 1700-talet berättas: | ||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||
| Det är som lösningsmedel alkoholen blivit oumbärlig
i modernt parfymeri. Destillationsmetoder som gjorde det
möjligt att få fram stark sprit relativt enkelt
utvecklades i slutet av 1700-talet. Därmed kunde
spriten tillverkas industriellt och priset sjönk.
Det stora och viktiga problemet att mäta alkoholhalten löstes på 1820-talet då den första pålitliga alkoholmätaren uppfanns. Parfymindustrin
kunde nu börja använda alkohol för att göra
doftextrakt. Alkoholbaserad
parfym blev den nya typen av doft och lösningar i alkohol
blev vanliga som kosmetiska preparat, t. ex. ansiktsvatten,
glycerinlotion och
hårvatten. Renheten var det problem som löstes sist. Fortfarande på 1850-talet hade engelske parfymören Piesse problem med att få tag på tillräckligt ren och luktfri sprit. Han ser ingen annan råd än att hålla sig till vinsprit: |
|||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||
| Piesse specificerar därför alltid spriten i sina recept: Renad vinsprit ska det vara. Den svenska motsvarigheten var fransk vinsprit (Spiritus vini gallicus) med drygt 50 % alkohol. Först 1879 kom det sensationellt finkelfria potatisbrännvinet Absolut Renat Brännvin. | |||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||
Lagstiftningen
|
|||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||
|
Avgifter |
• Avgift på försäljning: Den första
försäljningsavgiften ålades som berättas
ovan Cort Flaskdrager 1498 för rätten att tillverka och skänka ut bränt vin. Inkomstposten "brännvinspengar"
som finns regelbundet i Stockholms stads räkenskaper
från 1540-talet och framåt kan avse liknande
avgifter. • Avgift på import: Införseltull på utländskt brännvin ses första gången 1591 i svenska tulltaxor. • Avgift på tillverkning: Den första kom 1638 - lägre avgift för husbehovsbränning (mest på adelsgods) och högre för salubränning (ovanlig, och tillåten bara för bryggare i städerna). • Avgift på export: 1648 producerades så mycket brännvin i Sverige att man kunde lägga en utförseltull på exporterad sprit. • Avgift på konsumtion: 1741 kom man på att avgiftsbelägga konsumtionen i stället för produktionen, som blev fri för de flesta som anmälde sig. • Avgiftsbefrielse: 1888 års brännvinslag gjorde det möjligt att slippa en stor del av avgifterna om spriten gjordes odrickbar, denaturerades. |
||||||||||||||||||||
| 1700-talets bränneriförbud | Gustav Vasas förbud 1550 mot att bränna säden
till sprit upphävdes snart eftersom folket knorrade.
Århundradena därpå är fulla av regleringar
och förbud, särskilt i kristider och under nödår.
Under 1700-talet regnar det av förbud vart och vartannat
år, som tas tillbaka när tiderna blir bättre,
återkommer ett par år senare, o.s.v. Ett par
milstolpar: • 1718, Karl XII:s dödsår, förbjöds för första gången husbehovsbränning, alltså bränning för eget bruk. Riket var ruinerat av krigen och landets styrelse fick idén att dra in pengar genom statskontrollerade brännerier. Så blev det inte alls. För första gången på årtionden var det fred och och folk vågade äntligen lägga undan lite säd. Det blev ett brännande utan like i stugorna. Förbudet mot husbehovsbränning fick dras tillbaka redan året därpå. Två år senare kom ett nytt, o.s.v. • 1731 ledde superiet i städerna till Sveriges första fylleriförordning, "Förordning emot Svalg och Dryckenskap". Här stadgades band annat om krogarnas stängning klockan nio på kvällarna och böter och fängelse för fylleri. Förordningen gällde bara i tre år, men blev viktig för att man här för första gången skiljde ordentligt på bränning till husbehov (tillåtet mot en avgift per panna för jordbrukare med minst 1/4 hemman och borgare i mindre städer) och bränning till avsalu (tillåtet mot en avgift per panna plus krögaraccis för bolag, krögare och gästgivare i städerna). • 1756 års totalförbud som varade i fyra år gav 169.132 brännvinspannor i beslag från en befolkning på ca 2 miljoner. |
||||||||||||||||||||
| 1700-talets kronobränning | • Bakom förbudet 1775 låg en plan: Sprittillverkningen skulle bli statsmonopol, regale. Gustav III satsade stort. Under ett årtionde anlades drygt 60 s.k. kronobrännerier över hela riket, som i franciskanerklostret i Ystad, på slotten i Kalmar, Vadstena och Åbo och på Gustav III:s eget Gripsholm. Många byggnader förstördes och skogar skövlades. Istället öppnades tusentals krogar prydda med riksvapnet. Folk bjöds på gratis skjuts till utskänkningsställena, Bellman diktade hyllningssånger och rojalistiska ståndspersoner framhöll brännvinssupandet som en patriotisk plikt. Projektet föll på att svenskarna fattade propagandakampanjen bara alltför väl och började bränna i egen regi så det stod härliga till. Nog ökade konsumtionen men några inkomster till staten gav den inte. | ||||||||||||||||||||
| 1700-talets arrendebränning | • 1788, efter tretton år, lades kronobränningen slutligen ner och husbehovsbränningen släpptes halvt om halvt fri. Istället gällde nu arrendebrännvinslagen från året dessförinnan, som tillät privatpersoner att arrendera bränningsrätter under kontroll och kraftig beskattning, ungefär som skett under 14-1500-talen. Det blev ingen lysande affär för någon av parterna och projektet lades ner efter ett par årtionden. | ||||||||||||||||||||
| 1800-talets husbehovsbränning | • 1800 lättades reglerna och åren 1809-35 tilläts i princip vem som helst att bränna och sälja hur mycket brännvin som helst mot en blygsam avgift. Att nymodigheten potatis var lättodlad bidrog till att billig sprit började flöda. Det myckna supandet tvingade snart fram en återgång till regler om ägande, t. ex. att man måste äga egendom taxerad till minst 300 riksdaler banco för att få bränna. 1836 beskrivs Sverige som | ||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||
| • 1855 års brännvinsförordning
inskränkte kraftigt rätten att husbehovsbränna.
Rätten att tillverka och rätten att sälja
skiljdes åt; den som fick tillverka fick inte automatiskt
också sälja och tvärtom. Eftersom ingen fick tillverka själv utan alla nu var hänvisade till köpebrännvin, infördes
statlig kontroll av brännvinets alkoholhalt - brännvinsprovaren var en ganska ny uppfinning. 1849-1855 hade den lagstadgade alkoholhalten i brännvin varit 35-48 %. 1855-1888 gällde istället en minimihalten 46 % alkohol. • 1860 försvann rätten att husbehovsbränna helt. I Danmark hade den försvunnit redan 1734, i Norge 1845, i Finland försvann den 1866. Vid det laget fanns en gryende spritindustri att beskatta - mycket enklare och lönsammare än att kräva tusentals bönder på småsummor. Efter fem år kom 20 % av statens skatteinkomster från brännvinstillverkning. Det var nya tider: Småfulla bönder gick an men knappast asfulla industriarbetare. |
|||||||||||||||||||||
| 1800-talets nykterhet | På 1850-talet började helnykterhetsrörelsen växa fram. Den hade föregåtts av måttlighetsföreningar med ibland rätt blygsamma krav på medlemmarna, som att man inte skulle ta mer än två nubbar till frukost. Striderna fördes på många fronter, t. ex. mot arbetsgivare som fortfarande in på 1900-talet betalade ut en del av lönen i brännvin och ställde upp brännvinshinkar vid fabriksporten att ta morronsupen ur. 1888 ändrades lagen om brännvinets alkoholhalt: lägsta tillåtna halt 46 % ersattes med högsta tillåtna halt 40 %, som 1906 sänktes till 35 % - från minimum 46 % till maximum 35 % på mindre än tjugo år alltså. | ||||||||||||||||||||
| Göteborgssystemet | Idén med utskänkning satt i system uppstod
i Falun, där några bergsmän i koppargruvan
fick tillstånd att bilda ett bolag för stadens sprit-och kroghandel 1850. Vinsten gick
till sociala ändamål. Fullt utvecklades idén
i Göteborgs Utskänkningsaktiebolag, bildat 1865,
där staden tog ut en avgift på all alkoholförsäljning
i butiker och på krogar och 1892 berikade svenska
språket med ordet spriträttighet = rättighet
att servera spritdrycker. Detta "Göteborgssystem" blev ett mönster för andra städer och infördes 1905 i hela landet samtidigt i samand med att de nybildade Systembolagen fick monopol på brännvinsförsäljning. Redan 1900 kom mer än en tredjedel av de nybildade landstingens inkomster från spritavgifter från butiker och krogar. En bonus för de styrande blev att 90 % av landsbygdens och hälften av städernas krogar (konspirationsställen för anarkister) försvann på några årtionden. Krogar som klarade sig måste bland annat tillhandahålla god och bildande litteratur. 1912 tillkom kravet att alla spritinköp i Systembolagsbutiker skulle registreras i särskilda liggare. |
||||||||||||||||||||
|
Ännu längre gick Stockholmssystemet, Brattsystemet kallat efter läkaren Ivan Bratt som ingick i den nykterhetskommitté som regeringen tillsatt 1911. 1914 blev han chef för Systembolaget i Stockholm och införde redan samma år motboken med "individuell ransonering". 1917 blev motboken obligatorisk i hela landet och med Förordningen om rusdrycksförsäljning 1 januari 1919 slog systemet ut i full blom. Det stod sig i över 35 år. | ||||||||||||||||||||
| 1919-1955 |
|||||||||||||||||||||
| SOS | Fram till 1835 brände var och en sitt brännvin själv. Hundra år senare fick man inte bränna spriten själv, inte köpa den annat än i begränsad mängd, på särskilda ställen, mot speciellt intyg och inte ta en sup på lokal om man inte åt något till (undantag: lättgrogg - minst 20 cl alkoholfritt + högst 2,5 cl sprit - fick utskänkas utan mat, men högst två och inte vid bardisk). Måltidstvånget 1914-1957 gav Sverige den speciella restaurangmaträtten SOS - Sill och Smörgås. Trots att lagen sade att | ||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||
| blev välnärda herrar sittande vid rader av oätna sillsmörgåsar och tömda nubbeglas en vanlig syn på Sveriges krogar i årtionden. | |||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||
|
Medducin |
Det var under motbokstiden hårvatten
blev dryckjom. Ett annat sätt var att få spriten utskriven på recept.
Till och med starköl, förbjudet på Systembolagen
sedan 1917, måste fram till 1955 köpas mot
recept på apotek. Från den tiden är alltså historien
om mannen som kommer in på apoteket med sitt ölrecept: - Fanns det tomglas? - Nej, jag blev akut sjuk! |
||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||
|
• Litteratur:
Se t. ex. Bergmark (1956), Berlin (1849), Bolin och
Gustaver 1, 3 (1960), Ejdestam (1976), Forbes (1970),
Gentz och Lindgren (1946), Grauls och Swahn (2001),
Hamilton (1995), Heckscher (1963), Helling (1987), Hellquist
(1948), Henrikson volym II (1972), Henrikson och Tsu-yü
(1992), Ingers (1948), Jönsson och Simmons (1935), Klemming läkebok 7 (1883-1886), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Lindberg
(1985), Lindgren (1918), Lindqvist (1989), Nationalencyklopedins ordbok
(1995), Norlind (1825), Odelberg (1967), Ottosson (1977),
Pharmacopeia Svecica I (1775), Plinius bok 16 (1968), Strindberg
(1974), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska
farmakopén XI (1946), Theofrastos bok 9 (1916).. • Citat: Gud är lik en man...: Elgklou (1995) som citerar Johan Fischerström: Nya swenska dictionnairen (1779-1806). Synas oss icke rådeligt...: Gustav I (1960). I äldre tid...: Keyland (1989). Det kommer att dröja en stund...: Ejdestam (1976) som citerar Levi Johansson: Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken (Uppsala, 1947). Närhelst citrusoljor används... Piesse (1857). Tag rött vin klart...: Månsson (1987). Eljest var det icke ovanligt...: Ejdestam (1976). Därest gästen icke äter...: Lennart Johansson: Den nyktra parentesen (Forskning & Framsteg 1:2006). • Artiklar: Om alkoholhaltiga drycker och betydelsen af läkares samarbete med nykterhetsföreningar (Helsovännen 1:1988). 1888 års riksdag och helsovården (Helsovännen 11:1888). Svagare brännvin (Helsovännen 20:1888). Per Frånberg: Spriten & staten (Populär Historia 1:1997). Marcos Cantera Carlomagno: Den svenske brännvinskungen Lars Olsson Smith (Populär Historia 1:2000). Håkan Forsberg: Brännande historia på bolagets eget museum (Svenska Dagbladet 2001 12 24). Vodka: styrkan sitter inte i varumärket (Göteborgs-Posten två dagar 2003 04 12). Jenny Björkman: Systemskiftet (Populär Historia 2:2004). Jenny Björkman: Mindre sprit - men mer öl och vin (Populär historia 1:2005). Henrik Höjer: Tillbaka till 1800-talet (Forskning & Framsteg 1:2006). • Nätpublikationer: Systembolaget (2003 09 18). |
|||||||||||||||||||||
|
|
|||||||||||||||||||||
|
© Shenet 1997 - 2010 |
|||||||||||||||||||||
