Shenet
Växter Råvaror Recept Referens Sök Forum Kontakt Hem
Alkohol
- Historia

Alkoholhistoria


Tillverkning
Många slags sprit finns det. Här talar vi om den destillerade. Jäsningen som krävs först har aldrig varit till större problem för något folk i någon tid. Det svåra har varit att koncentrera alkoholen. Se även Destillering av eteriska oljor.

Destillering
Det antogs länge att destillering var en arabisk uppfinning men konsten var känd även på andra håll i världen när européerna gjordes bekanta med den omkring år 1000. Men hur känd? Sedan hur länge? Ingen vet, många har gissat. Några exempel på vad som framförts:
• Irak (Mesopotamien): Det påstås ibland att man kunde destillera i Mesopotamien 3500 f. Kr. Torrdestillera tjära kunde man i alla fall.
• Induskulturen i Pakistan: Här har hittats en apparat av terrakotta från 3000 f. Kr. som tros vara en destillationsapparat.
• Persien: Här ska man ha hittat en destillationsapparat från 2500 f. Kr.
• Indien: Vedatexternas dryck soma antas ofta vara destillerad. Ingenstans i texterna (1000-1500 f. Kr.) beskrivs den dock som sådan.
• Kina: En Han-kejsare införde år 98 statsmonopol på "jästa och destillerade drycker" varefter man fick det vanliga problemet med att stävja olaga destillering. Systemet fick avvecklas efter 18 år. Enligt en annan uppgift fick man på 400-talet inskärpa en likadan monopollag genom att införa dödsstraff. Århundradena e. Kr koncentrerade nomadfolk i norra Kina alkohol genom att frysa vin - den mindre mängd som inte frös var ren alkohol.
• Egypten: Man verkar rätt ense om att destilleringstekniken var känd i Alexandria århundradet e. Kr. och enligt en del källor redan ett par århundraden före vår tideräkning. Att Kleopatra årtiondena f. Kr. skulle ha varit den första som beskrev en destillationsapparat kan man tro vad man vill om. Att hon fuskade i alkemi är inte otroligt, för alkemi kan omfatta vem som helst i historien som rört ihop två saker och väntat på gudomligt resultat.
• Europa: Vaga uppgifter om destillering av eteriska oljor från 400-talet och framåt. Se destillering av eteriska oljor.
  Från 800-talet och framåt är vi på säkrare mark:
• Persien: Destillering av rosenvatten blir en industri i början av 800-talet. Den persiske läkaren Rhazes beskriver flera destilleringsapparater och destilleringstekniker i början av 900-talet och verkar inte vara någon nybörjare.
• Kina, nu med större säkerhet: Under första halva av 1000-talet beskriver en kinesisk kemist (Tou P'ing i "Chiu P'u") olika typer av destillering. På 1120-talet gör Chu I-Chung detsamma i "Pei-shan Chiu Ching". Marco Polo hade en hel del att berätta om det myckna supandet vid Kublai khans hov på 1200-talet; mongolerna beredde som bekant sin sprit på stomjölk. Men destillerade de den? Li-shi-zhens beskrivning av destillerat druvvin och risvin på 1500-talet går antagligen tillbaka till åtminstone 1300-talet.
• Italien: Salernoskolans apotekare börjar destillera alkohol runt år 1100.
• Irland: Invaderande engelsmän stöter på visge-beatha = livets vatten. Obevisat att den var destillerad.
• Amerika: Spanjorer vid 1400-talets slut finner till sin förvåning att azteker destillerar tequila av jäst agavesaft.
Torrdestillering Assyrier, sumerer, babylonier och egyptier kunde helt säkert torrdestillera, en metod där man värmer och förångar ett fast ämne och tar tillvara det som återgår till fast form, t. ex. tjära. Tekniken beskrivs av många antika författare, bl. a. Theofrastos i Grekland på 300-talet f. Kr. och Plinius och Dioskorides i Rom runt år 70. I Norden har man torrdestillerat sedan åtminstone vikingatiden.
Vattendestillering Vätskedestillering är en annan sak: vätska värms så att den förångas och får kondensera till vätska i ett annat kärl. Så utvinns flyktiga ämnen som alkohol och eteriska oljor - alkemister kallade det att utvinna råvarans ande, spiritus. Medicinforskare och andra som lägger vikt vid fakta som är möjliga att belägga tror idag att konsten uppfanns eller återuppfanns århundradet e. Kr i dåtidens grekisk-romerska bildningscentrum Alexandria i Egypten. Varför konsten sedan låg vilande i ett årtusende vet ingen. Behövdes den inte? Olikheter i råvaror - säd i Egypten, druvor i Europa - som inte kunde överbryggas? Ren och skär förvildning under folkvandringstiden - man hade annat att tänka på?
Först omkring år 1000 nåddes européerna av en manual som de både kunde och ville följa - persern Aviciennas, i vars hemland destillering av rosenvatten varit en industri sedan början av 800-talet. Hans landsman Rhazes beskrev både apparater och tekniker i början av 900-talet och konsten spreds med islam till det moriska Spanien och därifrån vidare till Frankrike och Italien.
Destillaten kallade al kohl, d.v.s. utdrag, men alkohol gjorde man inte. Det är tveksamt om alkohol över huvud taget var känt i den arabiska världen innan det började destilleras i Italien runt år 1100.
Yrkesbränning I det kristna Europa däremot blev alkohol huvudsaken. I slutet av 1100-talet brändes = destillerades vin på ett och annat europeiskt värdshus och mer ordnat och storskaligt på apotek. På 1200-talet hade det blivit reglerat som apoteksvara i tyska städer. I Frankrike hade apotekarna ensamrätt att bränna fram till 1512 då också ättikstillverkarna fick tillstånd och snart också citronförsäljarna och tunnbindarna. På 1600-talet började vintillverkare bränna sina produkter. Särskilt det brända vinet från Cognac och Armagnac fick gott rykte.
Länge handlade det om just bränt, d.v.s. destillerat, vin. Konsten att destillera sprit ur säd uppfanns antagligen i slutet av 1300-talet. På 1400-talet kunde man destillera sprit av vete, råg, korn, frukter, sockerrör, ris, majs - det mesta har prövats. På apotek dög det sällan; där användes bränt vin in på 1800-talet.
Svenskt brännvinsbränning Bränt vin omtalas första gången i svenska räkenskaper 1467-1470 när den tyske pulvermakaren Berentz under några år fick pengar från Stockholms stad för inköp i Lübeck. Att brännvinet snabbt blev känt också som drickbart framgår av de många begränsningarna av tillverkning och utskänkning som följde under de närmaste årtiondena - se nedan under rubriken Lagstiftning.
Det tidiga svenska brännvinet var sällan av högsta kvalitet. Den första kända importen är ett tillstånd 1531 för kunglige apotekaren att införa bränt vin från utlandet. Särskilt tyskt brännvin importerades 1500-talet ut och var 1590 uppe i 4.000 liter. Därefter steg både kvantitet och kvalitet snabbt och på 1700-talet när den politiska linjen var självförsörjning duggade förbuden mot brännvinsimport tätt i överflödsförordningarna.
Sädesbrännvin
Så länge spriten destillerades ur vin var den en specialitet för kloster och apotek. I städer kunde man möjligen komma över en slatt hos någon pulvermakare som sålde bredvid. En dryck för alla blev brännvinet först sedan bönderna lärt sig bränna den själva av säd. Tekniken snappades upp av svenska soldater i Ryssland, dit den kommit med mongoler, och lärdes ut av ryska krigsfångar i Sverige. Råvaran - havre, korn, råg - skulle dock räcka också till gröt och bröd. Redan 1550 måste Gustav Vasa utfärda det första förbudet för allmogen att bränna vin av säd. Förbudet upphävdes snart eftersom folket knorrade. Då var ändå brännvinsbränning fortfarande en sällsynthet som förekom mest på större gods, medan bönder kunde slå sig ihop och hyra sockenpannan inför större begivenheter som dop och begravningar. Ett århundrade senare var tillverkningen så stor att Sverige exporterade brännvin. 1769 brändes 60 miljoner liter säd till sprit.
Potatisbrännvin
Potatisbrännvin (ordet finns i svenskan sedan 1725) blev inte alls den omedelbara succé som man kunnat vänta sig, trots livlig statlig propaganda. (Kommerskollegium: Ett tunnland säd ger 60 kannor brännvin, ett tunnland potatis 200 kannor! ) Potatisbrännvinet rent av ogillades och många menade att de inte tålde det. Det som fick svenska bönder att börja odla potatis var inte brännvinet utan den stora missväxten 1771-72. När odlingen väl kommit i gång ökade den snabbt och bränningen fullkomligt exploderade sedan husbehovsbränningen släppts fri 1800. Kring 1820 hade potatisbrännvinet i stort sett ersatt sädesbrännvinet. Den första stora industrispriten Absolut Renat Brännvin (1879) var självklart ett potatisbrännvin. Först 1994 försvann åliggandet på svenska bönder att odla en viss areal potatis som lades undan till statlig brännvinsbränning. Dagens svenska vodkor görs alla av vete.

Sorter och namn

Aqua arden - bränt vatten Första gången en europé skriver om alkohol är i mitten av 1200-talet, då det ges namnet aqua ardens = bränt vatten, som länge förblev namnet på den fraktion av vätskan som brann. Under 1300-talets första hälft beskrivs det som ett mycket användbart lösningsmedel. I Norden omtalas alkohol första gången 1348 då en borgare i Lund kallas Hennichinus Braennewatn; han var alltså troligen professionell brännvinstillverkare.
Aqua vitae - livets vatten Det brända vinet fick snabbt rykte som medicinskt undermedel och känt som "livets vatten" - aqua vitae, i Frankrike eau de vie, i Skottland uisige beathha (whisky), i Norden akvavit. Den latinska benämningen är känd sedan andra hälften av 1200-talet då Taddeo Alderotti vid universitetet i Bologna skrev den lilla avhandlingen "De virtutibus aquae vitae" (Livsvattnets dygder). Det var en utförlig beskrivning av destilleringens teknik och vad alkohol kunde användas till - det mesta, faktiskt. Sitt verkliga genombrott som universalmedel fick livsvattnet när digerdöden nådde Europa 1347.
Quintae essentiae - femte elementet Första gången destillerade vätskor beskrivs som det femte elementet = quintae essentiae är i skriften "Secretis naturae, seu de quinta essentia" (Naturens hemligheter, eller det femte elementet) av Raimundus Lullus (d. 1315). Publikationen hade kanske gått obemärkt förbi om inte franciskanermunken Johannes de Rupe Scissa kopierat den och gett ut den som "De consideratione quintae essentiae omnium rerum". Säkert bidrog pesten till att skriften blev så spridd.
Här berättades att alltings essens kunde destilleras fram - ur människoblod, växter, kryddor, blommor, guld, pärlor. Den främsta essensen av alla var dock vinets, själva kvintessensen = det femte elementet. Vin var inte bara det främsta destillatet i sig utan också bättre än t. ex. vatten att destillera andra ämnen med, för vinets essens alkoholen drog ut dygderna ur allt på ett unikt sätt. Och med dessa dygder kunde man bota allt. Alla destillat betraktades redan som undermedel och vindestillaten särskilt. Det mest berömda från 1300-talet är rosmarinört destillerad med vin, som gavs till den ungerska drottningen som smärtlindrande liniment. Hon ansåg att det hade räddat livet på henne och därmed blev det berömt som ungerskt drottningvatten, som snart utvecklades till hundratals mirakelvatten, aqua mirabilis, varav det mest kända idag är eau de cologne. Vid denna tid föddes också många klosterdroppar och magstärkande snapsar som görs än.
Vinum ardens - bränt vin Första gången termen vinum ardens = bränt vin används i Sverige är i en text av den heliga Birgitta. Den nedpräntades någon gång 1344-1373 vilket kan ha varit i Sverige, Rom eller på resa till Det heliga landet. Någonstans har Birgitta sett en destilleringsapparat på så nära håll att hon kan likna Gud vid en brännvinsbrännare:
 
Gud är lik en man som gör bränt vin [vinum ardens] eller bränt vatten [aquam ardentem], vilket som gör och blandas av vin. Denna blandare har många pipor, somliga uppfarande och somliga nedgående, genom vilka vinet stundom uppgår och stundom nedlöper av eldens makt tills det är färdigt. Så gör Gud i sina ord...
Spiritus vini - vinets ande

Spiritus = luft, ande, var vid denna tid en allmän term för alla slags koncentrat och destillerat vin fick snart namnet spiritus vini = vinets ande. Enligt en uppgift ska man redan i mitten av 1300-talet ha fått fram 95 % alkohol genom att destillera om vin upp till 15 gånger. På detta sätt gjorde de svenska apoteken senare sin Spiritus vini = vinsprit ända till mitten av 1800-talet.
Den äldsta kända svenska texten om bränt vin är en avskrift av Vadstenamunken Johannes Hildebrand under 1400-talets första hälft. Här är det brända vinet en "läkekonstens moder" som hjälper mot allt från gikt till cancer. Det framgår att man får ut ett mått vin av tio mått öl eller tjugo. Tekniken måste ha effektiviserats snabbt, för enligt svenska klosteranteckningar från runt 1500 fick man ut ett mått brännvin redan av två mått vin och lika mycket av mjöd eller öl "om det kraftigt är".
1522 besöker en annan Vadstenamunk och sedermera biskopen Peder Månsson Rom. Där skiver han av fem kapitel av Rupe Scissas 1300-talstext. Den börjar:

 
Tag rött vin klart, välsmakande och luktande det bästa du kan finna ... och det destillera tre resor ... och sedan destillera sju resor låtandes varje resa något bliva åter på botten, och de destillationerna göres med lätt eld ... Detta kallas bränt vatten ...
  Receptet i sin helhet finns på sidan om alkohol.
Detta vatten, redan bränt minst tio gånger, bränns sedan ytterligare "många resor och flera dagar" till lifsens vatten. Det är en exklusiv vara. Redan vin var en sällsynthet som fanns bara på slott och i kloster. Vanligt folk drack öl; till och med nattvarden begicks med öl på sina håll.
Watn - det avdroppade Ordet destillera (av latin destillare = droppa) som finns i svenskan sedan 1565, kunde betyda vad som helst som gick ut på att smälta eller lösa upp. Länge kallades alla destillerade vätskor för watn. Och, som Rupe Scissa beskrivit, kunde bränt vatten göras även med just vatten. Arvid Månsson är i sin mycket spridda "En myckit nyttigh örtabok" (1628) närmast tokig i brända vatten och ger många recept där växter vattendestilleras.
Spiritus - anden När blandningar av vatten och alkohol destillerades fick man spiritus = luft, ande, de ultimata utdragen innehållande både livets vatten och växternas ande. Watn och spiritus motsvaras idag av de aromatiska vattnen, som alls inte gjorts på bara vatten utan lika ofta på blandningar av vatten och alkohol. Ordet sprit kom in i svenska så sent som 1784 och då hämtat från franska esprit = ande, flyktig essens, sprit.
Alkohol - det finaste Ordet alkohol hade ursprungligen en betydelse lik kvintessens. Det började som arabiska al kohl = fint pulver av blyglans, nämligen ögonsminket kohl. Europas medeltida alkemister började använda det om fina pulver i allmänhet och till slut betecknade det den finaste och innersta beståndsdelen i ett ämne vilket som helst. Paracelsus 1500-talets första hälft var den förste som använde ordet i betydelsen den finaste beståndsdelen i vin = alcohol vini. På svenska dyker ordet upp i text först 1808.
Vinum adustum - bränt vin När säd började användas som råvara blev vinum adustum = bränt vin apotekens namn på sädessprit - ej att förväxla med de första latinska benämningarna på vinsprit, vinum ardens = bränt vin, och aqua ardens = bränt vatten.
Spiritus frumenti - sädessprit Sädesbrännvin fick också namnet spiritus frumenti = sädessprit. Det kom in i svenska farmakopén först 1817, då sädesspriten blev tillåten på apoteken - man höll fast vid den gamla vinspriten.
Spiritus vini gallicus - fransk vinsprit Spiritus vini = vinsprit blev allt mindre en term för en specifik sprittyp och användes allt mer om sprit i största allmänhet. Till slut måste man specificera den gamla vinspriten: Spiritus vini gallicus = fransk vinsprit; idag motsvarat närmast av eau de vie och konjak, som ju är just destillerat vin. Ordet vinsprit användes om sprit i allmänhet långt in på 1900-talet och fransk vinsprit kallades snart franskt brännvin.
Absolut alkohol - ren alkohol
Termen absolut alkohol användes i Europa redan på 1200-talet, om sprit med så hög alkoholhalt att den brann bra (varierande uppgifter: 50-65 % alkoholhalt). Sedan 1900-talets början är det en term för ren, vattenfri alkohol (99-100 % ). Sådan ska ha framställts första gången 1796 av en apotekare i Ryssland.
Det berömda Absolut Renat Brännvin som började säljas 1879 var inte absolut alkohol men jämfört med vad som fanns på marknaden vid samma tid var det absolut rent. Det var Sveriges första industritillverkade brännvin och unikt genom den tiodubbla varmreningen som gjorde det helt finkelfritt. Tekniken hämtades från Frankrike av brännvinskungen Lars Olsson Smith och brännvinet blev en omedelbar succé. Fram till 1994 var det ett potatisbrännvin - till skillnad från sädesbrännvinet Absolut Vodka, som satte både namnet Absolut och "Smithens" porträtt på flaskan vid lanseringen exakt hundra år efter Renat.

Farmakopéerna

Vinets förvandling till vinsprit genom upprepad destillering beskrivs i den första svenska farmakopén 1775. Först 1869 års upplaga tillät apoteken att köpa in färdig sprit, som skulle vara ett sädesbrännvin och måste renas extra.
Standarder och benämningar har varierat genom åren - se under alkoholmått - men fyra spritstyrkor har stått sig bra i svenska farmakopén (1775-1978):
Svag sprit Spiritus tenuis 50-55 % 1775-1901
Utspädd sprit Spiritus dilitus 64-65 %   resp.  70 % 1817-1908   resp.   1908-1978
Koncentrerad sprit * Spiritus concentratus 91 % 1817-1978
Vattenfri alkohol
Alcohol absolutus
nära 100 %
1901-1978
* "Alkohol" i 18- och 1900-talens recept

Användning

Krutingrediens Det första bruket av brännvin var militärt. Det torkade snabbare än någon annan vätska och var därför det bästa till svartkrut: Kol, svavel och salpeter stöttes till pulver, rördes ihop med brännvin till en deg, fick torka och pulveriserades. Hantverkarna kallades pulvermakare och är de första som nämns i samband med brännvin under 1400-talets andra hälft, som mäster Berentz i Stockholm 1467. Redan årtiondet därpå var det känt som drickbart och det långa kapitlet om lagstiftning inleddes - se nedan.
Dricka mannamod Att det fanns andra krigiska fördelar med brännvinet insåg snart överheten. 1555 (samma år som det på kungsgården Upsala gård enligt räkenskaperna förtärdes 260 liter brännvin) blossade en ny svensk-rysk tvist upp om Karelska näset. Gustav Vasa som befann sig i Helsingfors tillskrev försvararna av fästningen Viborg:
 
Synes oss ock rådeligt, att när man skulle till verke med fienderna, det man ville då beställa det, att vårt folk kunde bekomma några starka drycker, antingen brännevin, renskt vin, mjöd eller pryssning [preussiskt öl], så att var finge en god dryck, oppå det att de dess mera oförfärade vara måtte och lättsinniga till att gripa fienderna an med all makt...
  1563, tre år efter Gustavs död, görs den första rekvisitionen av brännvin till armén. Reglementsenlig sup gavs därefter i århundraden till svenska soldater.
Tortyrinstrument Gustavs 23-årige son Erik XIV beordrade 1556 att en av Svante Stures tjänare skulle torteras genom att två kannor brännvin skulle hällas över bröstet och tändas på. Det hjälpte inte; tjänaren hade inget att bekänna, och Sturemorden följde några månader senare.
Läkemedel Alkohol framstod verkligen som "livets vatten" när den blev känd på 1300-talet. Under de följande århundradena var det ingen hejd på vad bränt vin kunde rädda och bota.
Några exempel ur en svensk läkebok från runt 1500, och detta var bara vad det kunde göra utvärtes:
• Gurglat i munnen tar det bort tandvärk, fäster tänder och förbättrar andedräkten.
• I håret dräper det mask och gnetter.
• I omslag stillar det värk.
• Tvättning därmed stillar flytande ögon, mognar bölder, svalkar heta händer, fördriver kramp, fistlar, skabb, löss och fläckar i ansiktet.
• Allt som ingnids med det konserveras, ja, häller man det i en död människa så ruttnar hon inte på åratal.
Det som verkligen satte fart på tillverkningen under 1500-talets senare hälft var ryktet att brännvin var verksamt mot pesten, som kom och gick från 13- till 1700-tal. Så vad skulle en bonde göra av den dyrbara säden - gröt mot svältdöden eller brännvin mot pestdöden? "Brännvinet är bondens endaste medikament till hälsans konservation", sade en bonderepresentant vid 1723 års riksdag. Arvids ord i "Utvandrarna" när Robert har öronvärk har nog sagts i mer än en stuga: Vi frestar väl med lite brännvin på en ullatuss...
Skåda i brännvin Det fanns också vismän och viskvinnor som behärskade den svåra konsten brännvinsskådning. En jämtlänning född 1850 har berättat hur det gick till:
Den sjuke tog med sig en kanna okryddat och ofärgat brännvin, en tom flaska av mörkt glas och sin vigselring om han var gift. Man kunde också gå som ombud för någon annan och då krävdes dennes ring, eller om han var ogift ett klädesplagg som tillhörde honom. Vismannen slog upp ett stort spetsglas brännvin, fäste ringen i en tråd och sänkte ner den i spriten. Under lång och absolut tystnad skådade han sedan ner i glaset tills bilden av den som vållat krämpan framträdde på ytan. Då drogs ringen upp och lämnades tillbaka, brännvinet hälldes på den mörka flaskan och medikamenter tillsattes. Konsultationen avslutades med att de två tog var sin sup och först nu fick man tala. Vismannen behöll det överblivna brännvinet, patienten gick hem och tog medicinen och blev frisk.
Apoteksmedel På apotek användes alkohol bland annat till liniment där man idag använder olja. Närmast oumbärlig blev alkoholen som:
Lösningsmedel: Många ämnen i växterna, t. ex. alkaloider, kunde inte utvinnas annat än i tinkturer. Dessa användes uteslutande som läkemedel (Aqua vitae) fram till 1600-talet, då de mer välsmakande började säljas som kryddat brännvin (akvavit). I hemmen gjorde man egna mag- och nervstärkande droppar och snaps. Först vid mitten av 1900-talet började alkoholutdragen förlora i betydelse på apoteken. Idag är de liksom andra växtutdrag sällsynta.
Konserveringsmedel: Som "preservativ" fanns brännvin redan 1525 på alla tyska apotek. Så användes det också i stugorna; en slatt brännvin var det enda som kunde få vattenutdrag på växter att hålla sig. Brännvin var också det vanliga tvättmedlet på alla slags sår och skador, effektivt desinfekterande utan att etsa sönder.
Supseden 1493 skriver en tysk läkare att "alla och envar" tagit för vana att dricka aqua vitae. I Sverige vid samma tid serverades det på lokal men var för dyrt för gemene man. Först ett århundrade senare (1578) kan Erik XIV:s livläkare Bengt Olai berätta om det
 
luktande brännvin som på gatorna säljes och varvid många människor, kvinnor och män, sig så har vänt att de ej kan leva det förutan.
  I England i slutet av 1600-talet började brännvinet "som nu kan fås på vartenda värdshus" betraktas som ett hälsoproblem. Så beskriver aldrig Linné brännvinet på sina resor i Sverige på 1740-talet. Det verkliga superiet lockades fram av Gustav III:s kronobränning på 1770-80-talen. Nora i Bergslagen hade på 1770-talet 420 invånare och 42 krogar.
Utländska resenärer har alltid frapperats av svenskarnas hederlighet. Ett undantag beskrivs av en fransman som reste i Sverige 1790-1792:
 
Det enda man får vara försiktig med är brännvin, ty den varan kan det vara en svår frestelse för svensken att olovligt tillägna sig. I bruket av denna dryck är han omåttlig. Man kan se barn om nio till tio år tömma stora brännvinsglas.
 
Andra beskrivningar bekräftar bilden. 1829 beräknades brännvinsförbrukningen vara 46 liter per person och år. En fjärdedel av befolkningen utgjordes av storförbrukarna vuxna män, som drack uppskattningsvis en tredjedels liter om dagen. Nästan hälften av de värnpliktiga kasserades vid mönstringen, vanligen på grund av "brännvins njutande i barndomen och ungdomen". Drängar och pigor fick en del av lönen i brännvin. Kvinnor hade pluntor med sig kyrkan. Småbarn sövdes med en tygbit doppad i brännvin att suga på. Kulmen nåddes på 1830-40-talen, därefter gjorde en folklig nykterhets- och frikyrkorörelse landet nyktrare. Hembränningsförbudet 1854 förändrade supsedens karaktär, enligt många dåtida iakttagare. Så här beskrivs tiden före:
 
I äldre tid, säger man, räknades en sup till det dagliga kosthållet. Somliga togo väl flera, och stundom kunde det väl rumlas någon dag då också, t. ex. vid högtider, bröllop och begravningar, slåtteröl och skårkalas (skördefester); men i regeln var det då till åren komna personer med ansvarskänsla, vilka visste sitt bästa, som tilläto sig friheter i detta avseende. Samkvämen i denna äldre tid, säges det vidare, voro i allmänhet präglade av en stilla fördragsamhet och ett skämtsamt gemyt, som sällan svek. Undantag kunde ju inträffa där tidigare personligt agg förelåg och rubbade de festandes sinnesjämvikt. Understundom kunde det också komma till avgörande dem emellan, men ingen utomstående eller främmande brukade i varje fall därvid bli förolämpad eller indragen i osämjan, såsom nu ofta sker.
Stuprus 1860 hade förbrukningen minskat till en tredjedel, i alla fall enligt officiella siffror. Man drack mindre till vardags. Istället ökade stuprusen och periodsuperiet. Framför allt "erfor man en förut okänd anda" som tog sig uttryck i "övermod, dåligt ölsinne, grälsjuka och slagsmål". Om den typiske stordrickaren förut varit en äldre man som småsöp från morgon till kväll så blev han nu en ung man som snabbt och hårt söp sig redlös på kvällen och natten. Supseden blev asocial och suparna marginaliserades. Som käringen sa: "Är inte det skadligt så borde det vara det!"
Skillnaden låter förvillande lik den som brukar beskrivas mellan tillåtande vin- och ölkulturer och fördömande spritkulturer. Vin och öl förblev i egenskap av färskvaror lokalt förankrade, medan den transportvänliga spriten - liten volym, obegänsat hållbar - förvandlades från hushållsprodukt till anonym handelsvara. Starksprit är sant en urban produkt.
Mer är mindre
Alkoholkonsumtion i Sverige genomsnitt person/år
1896-1900, konsumtion 5,9 liter ren alkohol
2002, försäljning 6,9 liter ren alkohol
2006, beräkning (försäljning, införsel, hembränning, konsumtion) drygt 10 liter ren alkohol
  Från 6 till 10 liter per person och år - är det verkligen en minskning? Jo, för allt dricks inte längre av vuxna män utan delas med kvinnor och ungdomar. Alltså: Förr drack färre personer starkare (vuxna män drack brännvin), idag dricker flera personer svagare (män, kvinnor och ungdomar dricker brännvin, vin och öl).
Brännvinets pris
1 kanna (ca 2,6 liter) brännvin kostade:
1560 8 öre 2 penningar; som tre får
1720 (bättre kvalitet) 5 daler 8 öre kopparmynt; som sju kannor gott dubbelt öl
1770 8 daler 16 öre kopparmynt; som ett halvt lamm
1785 (enbärsbrännvin) 40 skilling; som fem gäss
1865 3 riksdaler riksmynt; som 90 ägg
1 liter brännvin kostade:
1888 92 öre; som 1 kilo renstek
1890 (gammalt sädesbrännvin) 1 kr 20 öre; som 1,3 kilo renstek
1935 8 kr 35 öre; som ett tredjedels lamm
75 cl brännvin kostade:
1955 36 kr; som två kilo falukorv
1975 43 kr; som fyra kilo smör
1985 121 kr; som fyra kilo smör
2007 160 kr; som sju kilo smör
Svenska supen
Ingen svensk måltid på 16-, 17- och 1800-talen började utan en sup och det gällde från frukost till kväll och i slott och koja. Sillbiten som serverades till växte till en hel grosshandlarmåltid, smörgåsbordet. Middagar var förvirrande för utlänningar, som kunde råka illa ut om de inte visade hyfs och vett nog att skåla.
Brännvin med ungefär samma alkoholstyrka som idag var det vanliga. Av det tog man sig en klunk så stor som man kunde snappa i sig (snaps) eller matskedsvis som soppa (sup). Brännvinet skildes noga från spriten som var ungefär dubbelt så stark. Bjöd man på kaffegök med sprit måste man varna först. Av den kunde man ta eld invärtes så att blå eldslågor slog ut ur munnen och man dog av de inre brännskadorna.
Att det artiga trugandet i bondesverige självklart gällde också brännvinet illustreras underbart av följande autentiska beskrivning från 1800-talets andra hälft. Jon har klivit på hos Ola och efter mycket trugande äntligen satt sig ned. Därefter följer en jämtländsk lektion i supandets hövlighet:
 
Det kommer att dröja en stund innan kaffet är färdigt, för det ska rostas först. Därför går Ola och tar fram en flaska och ett brännvinsglas ur hörnskåpet. Det är en gammal flaska med smal midja och ihåliga stolpar i de fyra hörnen, snarlik ett timglas. Ola slår i och räcker Jon glaset. Denne stammar fram ett otydligt "Nej men - du skulle inte göra så", fattar glaset med till synes stor tvekan, smuttar på det försiktigt, smackar och vanställer sitt anlete. Det var då väldigt starkt! Han får lov att i glaset väta de två främsta fingrarna ytterst på topparna och stryka på pannan, för att det inte ska slå åt huvudet med detsamma och alldeles för häftigt. Det är helt visst ingen tillfällighet att det råkar bli ett korstecken. Så vågar han sig äntligen på att ta ur glaset till hälften, varpå han hastigt räcker det ifrån sig med energiskt "tack". Han ska då visst inte ha mer. Neej då! Men Ola är av annan mening. Det där lilla är ingenting att dela på, säger han. Han har inte slagit i mera än han vet nyttigt vara. Nå, då Ola vill så väl, så dricker Jon ur så nära som på en liten skvätt. Nu är det stopp, påstår han, men på Olas uppmaning tar han ändock ur resten. Det är en alltigenom högtidlig handling, närapå lika högtidligt som då man går till altars [tar nattvarden]. Ur samma glas tar Ola sin sup utan annan ceremoni än korsningen med de vätta fingrarna, och så slår han i en till och bjuder sin gäst. Det må då vara paret, menar han, för eljest blir man "skack", dvs snedställd. "Jaa - men", krånglar Jon och tittar förebrående på Ola, men det är inte så illa ment med den blicken. Hur det är, så tar han glaset, och är det inte rart! Nu går supen ned nästan otrugandes. Det blir nog flera supar innan kvällen, och dessa kommer att expedieras hastigt och lustigt, enkelt och naturligt, men att göra så med den första skulle anses opassande.
Parfymeri Om svenska bondkvinnor på 1700-talet berättas:
 
Eljest var det icke ovanligt, att de skänkte brännvin på sina näsdukar, dels på skryt, dels till någon förfriskning, på samma sätt som nu brukas med varjehanda luktvatten
  Det är som lösningsmedel alkoholen blivit oumbärlig i modernt parfymeri. Destillationsmetoder som gjorde det möjligt att få fram stark sprit relativt enkelt utvecklades i slutet av 1700-talet. Därmed kunde spriten tillverkas industriellt och priset sjönk. Det stora och viktiga problemet att mäta alkoholhalten löstes på 1820-talet då den första pålitliga alkoholmätaren uppfanns. Parfymindustrin kunde nu börja använda alkohol för att göra doftextrakt. Alkoholbaserad parfym blev den nya typen av doft och lösningar i alkohol blev vanliga som kosmetiska preparat, t. ex. ansiktsvatten, glycerinlotion och hårvatten.
Renheten var det problem som löstes sist. Fortfarande på 1850-talet hade engelske parfymören Piesse problem med att få tag på tillräckligt ren och luktfri sprit. Han ser ingen annan råd än att hålla sig till vinsprit:
 
Närhelst citrusoljor används blir resultatet mycket bättre om man använder druvsprit eller brandy istället för engelsk sädesspirit som lösningsmedel. Inte heller försämras de lika snabbt i fransk sprit som i engelsk. Huruvida detta beror på finkelolja eller inte kan vi inte säga, men antar att det är så.
  Piesse specificerar därför alltid spriten i sina recept: Renad vinsprit ska det vara. Den svenska motsvarigheten var fransk vinsprit (Spiritus vini gallicus) med drygt 50 % alkohol. Först 1879 kom det sensationellt finkelfria potatisbrännvinet Absolut Renat Brännvin.

Lagstiftning

Tillverknig och utskänkning

Det första spritlagarna handlade om rätten att tillverka och skänka ut.
• 1476 meddelades det första kända svenska spritförbudet: Två föreståndare för Stockholms vinkällare förbjöds vid utnämningen uttryckligen att sälja brännvin. Möjligen efterlevdes inte förbudet, eftersom det upprepades av borgmästare och råd sex år senare.
• 1494: Riksföreståndaren Sten Sture den äldre kallade upp Tydeke Pulvermakare, Hans Pansarmakare och Anna Ketken till Stockholms rådhus och läste lagen för dem: De fick rätt att bränna vin till krut men inte att "bränna och sälja något brännvin här i staden". Böterna sattes mycket högt, 12 marker - mer än årslönen för en spelman.
• 1498 fick Cort Flaskdragare monopol på tillverkning i Stockholm (han brände i kruthuset och skulle förse också detta med brännvin) och dessutom på utskänkning till allmänheten. Några år senare när han efterträtts av Cort Svarvare avslöjades de första lönnbrännarna, som dock fick den beslagtagna spriten tillbaka sedan de försäkrat att den inte varit till avsalu utan enbart för eget bruk.
• 1503 tillsattes en mäster Örjan som övervakare av "bränt vins säljande" i Stockholm.
• 1622 fastställde Gustav II Adolfs "Ordning för krögare och gästgivare" skillnaderna mellan krögare och gästgivare i riket. Vad gällde spriten så fick de förra bara sälja svenskt brännvin, medan de senare fick sälja både svenskt och importerat och dessutom bränna själva.

Avgifter
Avgifter har prövats på det mesta - tillverkning, utskänkning, import, export, konsumtion...
• 1498 blev Cort Flaskdragare också den förste som fick betala för ensamrätten att tillverka och skänka ut bränt vin. Inkomsten "brännvinspengar" som finns som regelbunden post i Stockholms stads räkenskaper från 1540-talet och framåt avser antagligen liknande avgifter.
• 1591 noteras införseltull på utländskt brännvin för första gången i svenska tulltaxor.
• 1638 avgiftsbelagdes för första gången husbehovsbränning, som förekom mest på adelns gods. Några få bryggare i städerna fick tillstånd att salubränna mot en väsentligt högre avgift.
• 1648 producerades så mycket brännvin i Sverige att man kunde lägga en utförseltull på exporterad sprit.
• 1741 kom man på att avgiftsbelägga konsumtionen i stället för produktionen.
• 1888 års brännvinslag gjorde det möjligt att slippa en stor del av tillverkningsavgifterna om spriten gjordes odrickbar, denaturerades.
1700-talets kronobränning Under 1700-talet växlade olika grader av förbud och tillstånd vart och vartannat år. Exempel:
• 1718 förbjöds för första gången i Sverige husbehovsbränning, alltså bränning för eget bruk. Riket var ruinerat av Karl XII:s krig och tanken var att dra in pengar genom statligt brännerimonopol. Kungens död kom emellan innan planerna satts i verket och redan året därpå upphävdes förbudet. Två år senare kom ett nytt förbud o.s.v. Något kungligt regale blev aldrig av. Vad som betydde något för folket var att det var fred för första gången på årtionden och att man äntligen vågade lägga undan lite säd. Det blev ett brännande utan like i de svenska stugorna.
• 1731 ledde det våldsamma superiet till Sveriges första fylleriförordning, "Förordning emot Svalg och Dryckenskap". Här stadgades bland annat om krogarnas stängning (kl 21) och problemet med fylleri i städerna (böter och fängelse). Förordningen gällde bara i tre år, men blev viktig för att den för första gången gjorde skillnad på två olika slags bränning, båda tillåtna mot avgift: Bränning till husbehov (tillåten för jordbrukare med minst 1/4 hemman och borgare i mindre städer) och bränning till avsalu (tillåten för bolag, krögare och gästgivare i städerna).
• 1740: Totalförbud mot brännvinsbränning, upphävt av bondeståndet året därpå, tillåtet med begränsningar ytterligare ett år senare...
• 1756 års totalförbud varade i fyra år. Inlämningen av brännvinspannor var först frivillig, eller näst intill - angivare belönades dels med böterna på 10 daler silvermynt, dels med den beslagtagna pannan och spriten. Efter några månader började pannorna drivas in med tvång: 169.132 brännvinspannor togs i beslag från en befolkning på 2-3 miljoner. Lönnbränneriet frodades trots höjda straff: Nu kostade andra resan 50 daler. Vid tredje resan förlorade man tjänst och borgarrätt; de flesta svenskar saknade båda och fick istället 20 par spö för män och 20 par ris för kvinnor. Vid fjärde resan blev det tre år på fästning.
• 1760 upphävdes totalförbudet, för att snart återinföras och återigen upphävas...
Kronobränning
• 1772 totalförbjöds all brännvinsbränning. Ett motiv var att rädda säden efter ett par katastrofala missväxtår - just den missväxt som fick svenskarna att odla potatis - men det fanns också en långsiktigare plan från statsmakternas sida. Sprittillverkningen skulle nu äntligen bli kungligt monopol, regale. Under ett årtionde anlades drygt 60 kronobrännerier i kloster, slott och residens. Störst var bränneriet på Gustav III:s eget slott Gripsholm. Många av byggnaderna förstördes och skogar skövlades. I varenda socken anlades minst en krog, prydd med riksvapnet. Folk bjöds på gratis skjuts, Bellman diktade hyllningssånger och brännvinssupande framställdes som en patriotisk plikt. Det höll till 1780-talet, då kronan under några riktigt svåra nödår tvingades lämna ut bränneriernas säd som mat. Brännvin fick man importera dyrt från Frankrike och sälja med förlust. Vid det laget hade svenskarna dessutom fattat spritpropagandan bara alltför väl och börjat bränna i egen regi så det stod härliga till. Nog ökade konsumtionen, men några inkomster till staten gav den inte.
Arrendebränning
• Efter tretton år lades kronobränningen slutligen ner 1788. Istället gällde nu 1787 års arrendebrännvinslag som tillät privatpersoner att arrendera bränningsrätter under statlig kontroll och kraftig beskattning. Det blev ingen lysande affär vare sig för staten eller brännarna och även detta projekt lades ner efter ett par årtionden.
1800-talets husbehovsbränning • 1809 övergavs utarrenderingen och husbehovsbränningen släpptes helt fri. Fram till 1835 fick i princip vem som helst bränna och sälja hur mycket brännvin som helst mot en blygsam avgift. Nymodigheten potatis var lättodlad och gjorde spriten ännu billigare.
• 1835: Till slut tvingade det våldsamma supandet fram en återgång till gamla regler om ägande, t. ex. att man måste äga egendom taxerad till minst 300 riksdaler banco för att få bränna. Året därpå beskrivs Sverige som
 
ett land, som med knappa 3 miljoner människors folkmängd äger över 150.000 brännerier, och där således 20 personer är om varje bränneri...
  • 1855 avskaffades all husbehovsbränning och reglerna för försäljning och utskänkning ändrades. Tillverkning gav inte automatiskt rätt till försäljning och vice versa. Krogarna på landsbygden försvann. Statlig kontroll infördes, bland annat av brännvinets alkoholhalt, som nu gick att kontrollera tack vare uppfinningen av nya pålitliga brännvinsprovare.
• 1860 upphörde de sista resterna av husbehovsbränningen. I Danmark hade den försvunnit redan 1734, i Norge 1845, i Finland försvann den 1866. Nu fanns en spritindustri att beskatta - mycket enklare och lönsammare än att kräva tusentals bönder på småsummor. Efter fem år kom 20 % av statens skatteinkomster från brännvinstillverkning. Det var nya tider: Småfulla bönder gick an men knappast asfulla industriarbetare.
1800-talets nykterhet På 1850-talet började helnykterhetsrörelsen växa fram. Den hade börjat som måttlighetsföreningar med rätt blygsamma krav på medlemmarna, som att man inte skulle ta mer än två nubbar till frukost. Striderna fördes på många fronter, t. ex. mot arbetsgivare som betalade ut en del av lönen i brännvin och ställde upp brännvinshinkar för morronsupen vid fabriksporten. Brännvinets alkoholhalt sänktes undan för undan: 35-48 % (1849) - minimum 46 % (1855) - maximum 40 % (1888) - maximum 35 % (1906). I Falun fick några bergsmän i koppargruvan tillstånd 1850 att bilda ett bolag för stadens sprit-och kroghandel. Vinsten gick till sociala ändamål.
Göteborgssystemet • 1865 bildades Göteborgs Utskänkningsaktiebolag, ett delvis kommunalt bolag som tog ut en avgift på brännvinsförsäljning i butiker och på krogar. S.k. nykterhetsvärdshus uppmuntrades där målet var måttlighet, d.v.s. att besökarna skulle dricka öl hellre än sprit. 90 % av landsbygdens och hälften av städernas krogar försvann på några årtionden. De som klarade sig måste bland annat tillhandahålla "god och bildande litteratur". Systemet blev normbildande för andra städer och togs också efter i andra länder - i Skottland finns fortfarande en och annan goth, Gothenburg public house.
• 1905 infördes systemet i hela landet i samband med att Systembolagen som bildats samma år fick monopol på brännvinsförsäljning. Vid det laget kom mer än en tredjedel av de nybildade landstingens inkomster från spritavgifter.
Stockholmssystemet
 
g
Ännu längre gick Stockholmssystemet, Brattsystemet kallat efter läkaren Ivan Bratt som ingick i den nykterhetskommitté som regeringen tillsatt. 1914 blev han chef för Systembolaget i Stockholm och införde redan samma år motboken med "individuell ransonering". Idén var inte helt ny. Sedan 1912 hade Systembolagsbutikerna haft särskilda liggare där alla spritinköp registrerades.
• 1917 blev motboken obligatorisk i hela landet och med Förordningen om rusdrycksförsäljning 1 januari 1919 slog systemet ut i full blom. Det stod sig till 1 oktober 1955 då motboken försvann. Systembolagets försäljning steg med 25 % första året.

1919-1955 gick det till så här att köpa något alkoholhaltigt:
- Man ansökte om registrering vid ett Systembolag.
- Godkändes man, fick man en motbok. Alla fick det inte och hade därmed inte rätt att handla. Ansökningar från arbetslösa avslogs, liksom om man vid personkontrollen visade sig ha dålig vandel, t. ex. obetalda skatter eller andra skulder till stat eller kommun.
- En bok per hushåll (män, kvinnor, tjänstefolk) utfärdades i husfaderns namn. Gifta kvinnor fick ingen bok.
- Alla inköp måste göras i det Systembolag där man ansökt om registrering.
- Vid inköp fyllde man i en rekvisitionsblankett som kontrollerades mot bolagets register varefter köpet stämplades in i boken. Inköpen var mängdbegränsade och hur mycket man fick köpa bestämdes av bland annat inkomst och kön. Rika män fick köpa mest (4 liter sprit i månaden), fattiga kvinnor minst (1 liter). Ogifta kvinnor kunde få bok men alltid med mindre månadsranson än män. I Umeå var lägsta inköpsåldern för kvinnor 30 år.

SOS Fram till 1835 brände var och en sitt brännvin själv. Hundra år senare fick man bara köpa begränsade mängder sprit på särskilda ställen mot speciellt intyg och ta en sup på lokal bara om man åt något till. Måltidstvånget 1914-1957 gav upphov till den speciella maträtten SOS - Sill och Smörgås. Trots att lagen sade att
 
därest gästen icke äter av den framställda maten, bör serveringen av spritdrycker avbrytas
  blev välnärda herrar vid rader av tömda nubbeglas och oätna smörgåsar en typiskt syn på Sveriges krogar i årtionden. Den som inte ville äta kunde också välja lättgrogg (minst 20 cl alkoholfritt + högst 2,5 cl sprit) som fick utskänkas utan mat, men inte fler än två och inte vid bardisk.
Totalförbud Kanske avvärjde Bratts "ransonering på individnivå" verkligen ett "totalförbud mot spritförtäring". Sådant drabbade många andra länder - faktiskt nästan hela den europeiska delen av brännvinsbältet utom Sverige: Ryssland (1914-1925), Island (1915-1922), Norge (1916-1927) och Finland (1919-1932). I Danmark varade förbudet i 25 dagar 1917 och följdes av en höjning av spritpriserna med 1.000 % som fick danskarna att gå över till öl. Det mest förskräckande exemplet blev USA (1920-1933) där förbudet banade väg för spritsmugglarligor och gangstervälde.
df
Albert Engströms berömda affisch inför
folkomröstningen om rusdrycksförbud
augusti 1922:
NEJ! Kräftor kräva dessa drycker!
Folkomröstningens resultat:
Ja till förbud: 49 %
Nej till förbud: 51 %

Systembolaget

 

Notera de många "systemen" - det började redan i Falun 1850 med "utskänkning satt i system".
• Genom 1905 års brännvinsförordning fick de nybildade Systembolagen monopol på brännvinsförsäljningen och 1920 också på vinförsäljningen. Organisationen förändrades 1955 när motboken försvann - ett 40-tal regionala bolag blev ett enda nationellt - men monopolet bestod. Ensamrätten på försäljning till restauranger varade till 1995 då Sverige blev medlem i EU. Detaljhandelsmonopolet har punkterats av att privatinförseln från andra länder blivit så gott som fri. 2001 beräknades att mindre än hälften av all sprit som konsumerades i Sverige kom från Systembolaget. Resten köptes utomlands, smugglades eller brändes hemma.
• AB Vin- och Spritcentralen, bildat 1917 med Bratt som chef, hade på motsvarande sätt från startåret monopol på partihandel och tillverkning och från 1923 också på import och export. Dessa monopol upphävdes genom EU-lagar 1995 men Vin & Sprit är fortfarande marknadens största aktör.
Medducin
Det var under motbokstiden som hårvatten och eau de cologne blev dryckjom (och salubrin, motorsprit, blanksvärta...). Ett annat sätt var att få spriten utskriven på recept. Till och med starköl måste fram till 1955 hämtas ut mot recept på apotek. Från den tiden är historien om mannen som kommer in på apoteket med sitt ölrecept:
- Fanns det tomglas?
- Nej, jag blev akut sjuk!

Litteratur: Se t. ex. Bergmark (1956), Berlin (1849), Bolin och Gustaver 1, 3 (1960), Ejdestam (1976), Forbes (1970), Gentz och Lindgren (1946), Grauls och Swahn (2001), Grimberg volym 6, 7, 8 (1922), Grimberg volym 9 (1924), Hamilton (1995), Heckscher (1963), Helling (1987), Hellquist (1948), Henrikson volym II (1972), Henrikson och Tsu-yü (1992), Ingers (1948), Jönsson och Simmons (1935), Klemming läkebok 7 (1883-1886), Lagerqvist och Nathorst-Böös (1997), Lindberg (1985), Lindgren (1918), Lindqvist (1989), Nationalencyklopedins ordbok (1995), Norlind (1825), Odelberg (1967), Ottosson (1977), Pharmacopeia Svecica I (1775), Plinius bok 16 (1968), Strindberg (1974), Swahn (2000), Svenska farmakopén VIII (1901), Svenska farmakopén XI (1946), Theofrastos bok 9 (1916)..
• Citat: Gud är lik en man...: Elgklou (1995) som citerar Johan Fischerström: Nya swenska dictionnairen (1779-1806). Synas oss ock rådeligt...: Gustav I (1960). Det enda man får vara försiktig med...: Grimberg volym 8 (1922). I äldre tid, säger man...: Keyland (1989). Det kommer att dröja en stund...: Ejdestam (1976) som citerar Levi Johansson: Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken (Uppsala, 1947). Närhelst citrusoljor används... Piesse (1857). Tag rött vin klart...: Månsson (1987). Eljest var det icke ovanligt...: Ejdestam (1976). Därest gästen icke äter...: Lennart Johansson: Den nyktra parentesen (Forskning & Framsteg 1:2006).
• Artiklar: Om alkoholhaltiga drycker och betydelsen af läkares samarbete med nykterhetsföreningar (Helsovännen 1:1988). 1888 års riksdag och helsovården (Helsovännen 11:1888). Svagare brännvin (Helsovännen 20:1888). Per Frånberg: Spriten & staten (Populär Historia 1:1997). Marcos Cantera Carlomagno: Den svenske brännvinskungen Lars Olsson Smith (Populär Historia 1:2000). Håkan Forsberg: Brännande historia på bolagets eget museum (Svenska Dagbladet 2001 12 24). Vodka: styrkan sitter inte i varumärket (Göteborgs-Posten två dagar 2003 04 12). Jenny Björkman: Systemskiftet (Populär Historia 2:2004). Jenny Björkman: Mindre sprit - men mer öl och vin (Populär historia 1:2005). Henrik Höjer: Tillbaka till 1800-talet (Forskning & Framsteg 1:2006).
Nätpublikationer: Systembolaget (2003 09 18).

© Shenet 1997 - 2013
Adress: http://www.shenet.se/ravaror/alkoholtrad.html
Datum: 2018 09 19 - Uppdaterad: 2011 07 3
Cookieinfo
Made with a Mac